När Lucy Sullivan skulle gifta sig

Äntligen dags att bryta fastan och slänga sig ned i läsfåtöljen (som i mitt fall råkar vara en allt för skön säng)! Och vilket sätt är väl bättre att bryta en månadslång fasta med än ett par hundra sidor smaskig Marian Keyes?

Lucy övertalas av sina arbetskamrater att följa med till en spåtant, som spår henne att hon ska promenera fram till altaret inom arton månaders tid. Följaktligen blir hon extremt besatt av tanken på att gifta sig. Tyvärr är killen hon träffar ett rötägg. Samtidigt som hennes relation är minst sagt stormig beslutar sig hennes avskyvärda mor för att lämna hennes far. Lucys liv vänds upp- och ner.

Boken är inget mindre än en typisk Keyes-roman. Tjejgäng, relationer, familjedraman och kvinnor som slutligen står på sig och går sin egen väg. Det som gör mig besviken är att intrigen är så genomskinlig. Man kan räkna ut vem som kommer att bli den äkte mannen i ungefär samma mening som denne introduceras, och Lucys problem, psykiska och andra, framstår som oerhört uppenbara för läsaren ungefär 300 sidor innan hon själv lyckas sätta fingret på dem.

Icke desto mindre läser jag troget färdigt boken och blir inte allt för missnöjd trots att jag vet hur allt ska sluta. Det är ju trots allt semester...

Tänkbara alternativ (läs: bättre böcker av samma författare): Vattenmelonen, En oväntad semester, Är det någon där?