Åh, jag vet att den här boken gavs ut med dunder och brak för över två år sedan. Men, som det utslitna uttrycket lyder: bättre sent än aldrig.
Leif Andersson. 'Sveriges främsta härdarmästare' på Asea i Västerås. Författarinnan Åsa Linderborgs kärleksfulle far. Samt ett ganska ensamt och nedsupet exemplar av arten homo sapiens sapiens. Ett hem med spetsgardiner och välputsade fönster men utan lakan i sängarna och handdukar på toaletten.
Det är svårt att säga något om en bok som alla redan haft en åsikt om. Jag är inte direkt besviken men inte heller imponerad av Linderborgs debut. Ärligt talat trodde jag att den skulle handla mer om henne, det så kallade maskrosbarnet. Och jag är lite lättad över att den inte gjorde det. Om det är något som denna bok är helt befriad ifrån så är det självgodhet. Möjligen även självförebråelse. Åsa Linderborg nöjer sig med att konstatera, att minnas.
Nog blir det ganska bra i slutet ändå. Men vill man ha något litterärt/"svårt" blir det svårt att ta detta till sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar