Sidor

Boktjuven

(tryck här för att komma till blåmesens recension)



Jesus, Maria och Josef, jag har inte gråtit så här mycket, sedan jag läste Fenixorden och Halvblodsprinsen för första gången.

Vi kan väl säga att jag tyckte om den, så att vi får det överstökat; ja, jag sällar mig till lovorden och hyllningarna (och ja, jag hade ganska höga förhoppningar på den, p g a den goda kritiken som boken har fått, men jag försökte hålla dem låga, för att inte bli besviken, om jag skulle ha motsatta åsikter).
Visst är det jobbigt att läsa om alla rosor en bok får, så att man själv knappt vågar läsa den själv? För tänk om den inte är bra, tänk om det bara är slöseri med tid och tänk om man inte själv skulle förstå vad det är andra ser i boken?

Men:
Jag älskar hur Markus Zusak väver in det vardagsfina i det tragiska, det är något enastående i språket, i både tonfall och målandet av miljöer och karaktärer, och hur han får fram ordens och böckernas viktiga betydelse.

Boktjuven är Liesel Memingers historia, återberättad av Döden själv. Den tar sin början i ett Tyskland, innan andra världskrigets utbrott. Liesels bror dör på ett tåg och hennes mamma gör så att Liesel hamnar hos ett par fosterföräldrar, på Himmel Strasse i München. Den första bok hon stjäl, tar hon i samband med sin brors begravning. Det är en dödgrävares handbok.
Hennes fostermamma är Rosa Hubermann, som är mycket mjukare inombords än vad hon ger sken av. Den dragspelande målaren och tillika Rosa Hubermanns man, Hans, blir således Liesels fosterpappa. De har tidigare barnen Hans junior och Trudy, som kommer på besök vid högtiderna. Det är Hans som lär Liesel att läsa och som sitter uppe med henne, när hon vaknar av mardrömmar, och som alltid säger de rätta orden.

När man pratar om andra världskriget tenderar man att bara prata om tre grupper: 1) Hitler och nazisterna, 2) de allierade och 3) judarna.
De mindre, de som varken är det ena, det andra eller det tredje, de talar man inte om förrän första året på gymnasiet (för min del). Ni vet, de små, hemliga motståndsrörelserna (till exempel Vita rosen). Familjen Hubermann tillhörde de få, i det lilla samhället, som avskydde Führern. Hans Hubermann vägrade gå med i partiet, trots att livet för dem skulle bli mycket lättare om han var det.

Redan från och med sin första skoldag blir Rudy Liesels bästa vän och vapendragare (senare även: första kärlek). Det finns ytterligare två personer, vars betydelse för både handlingen och Liesel är stor. Den förste är Max, den andra är borgmästarens fru.

Att det är döden som berättar, gör det mindre skrämmande. Döden är så omtänksam om sin läsare att den även säger vad som kommer att hända i förväg, genom små kommentarer. Trots att jag vet vilka som kommer att misslyckas med att överleva, utlöses ändå ett mindre Niagarafall vid avskeden. Jag blir som paralyserad och alla bokstäver blir suddiga, och jag tänker: "vad bra att jag har p3 i bakgrunden och inte Det är så jag säger det, för då hade jag inte vetat vad jag skulle ta mig åt".

Efteråt känner jag mig lättad, mina ögon är alldeles rödgråtna och min näsa rinner, men det var det värt.

2 kommentarer:

  1. Åh, jag älskade också Boktjuven så där besinningslöst som man bara älskar en del böcker. Den är verkligen fantastisk, och vilket språk! Jag tycker framförallt att det är alla fina metaforer och beskrivningar som gör språket och berättelsen så vacker, det är otroligt att man kan skriva så.
    Och "Det är så jag säger det" kan ju få en att gråta alldeles på egen hand, så jag håller nog med om att en kombination där skulle vara ödesdigert för tårkanalerna..

    SvaraRadera
  2. Så jag borde läsa den då? Jag fick den i julklapp för några år sedan och har den fotfarande stående oläst i hyllan.
    Jag får väl satsa på att läsa den nu i sommar (jag måste minska min datortid något kopiöst om jag ska hinna med alla böcker jag planerar att läsa i sommar...).

    SvaraRadera