Sugen på misery-lit? Denna artonhundratalsklassiker serverar dig några timmars intensiv olycka och elände i en snygg förpackning. För glad? Eller ledsen och vill ha något värre att jämföra dig med? Jag antar att det finns många anledningar till att älska eländesskildringar. Just nu kan jag inte komma på en enda som gör det värt ansträngningen.
Tess är en ung, söt och utfattig lantlolla på engelska landsbygden. Hennes far får reda på att de egentligen tillhör den uråldriga, adliga släkten D'Urberville och skickar henne för att försöka utnyttja några som de tror är släktingar till dem. Så är dock inte fallet, familjen som Tess hamnar hos är bara wannabes som tagit namnet för att de tyckte att det var fint. Det ena leder till det andra, när Tess återvänder hon hem är hon både olycklig och gravid.
Lagom tills hon fattat tycke för sitt barn dör detta och hon ger sig av för att arbeta som mjölkpiga. Träffar rik, snygg, ung man som tappat sin tro och bestämt sig för att bli bonde istället för präst. Försöker värja sig och hävda att hon inte är bra nog för honom, men går till slut med på att gifta sig med honom. Bara för att upptäcka att han efter att han fått en uppdatering om hennes bakgrund inte längre vill ha med henne att göra, utan drar till Brasilien för att odla. Och så kommer fadern till det döda barnet tillbaka och vill rätta till sitt misstag...
En väldig soppa blir det, och det enda som får en att härda ut är hoppet om det lyckliga slut som aldrig kommer. Och så, naturligtvis, det ålderdomligt vackra språk med träffande beskrivningar som Thomas Hardy valt att bädda in eländet i. Olycklig läsning utlovas!
L'étranger
blåmesen is back in blue! Har jag nu, visserligen på grund av tvång, lyckats ta mig igenom en Camus på franska, så är jag förstås tvungen att skryta lite om det.Monsieur Meursault är en algerisk man i trettioårsåldern med förvånansvärt svag viljestyrka. Vi träffar honom precis när han fått beskedet att hans mor dött och får följa med honom på likvaka och begravning. Hela tiden verkar han underligt bedövad och på något vis inte närvarande.
Efter begravningen åker han tillbaka till sin hemstad och allt återgår till det normala. Han åker till stranden och badar, går till jobbet på kontoret, iakttar sina grannar och träffar Marie, som han inte vill kalla sin älskarinna.
Problemet är bara att Meursault inte verkar bry sig om någonting - han är ständigt frånvarande. När Marie frågar om han älskar henne svarar han att han inte vet, men att det inte verkar så, utan att ha förståelse för att hon reagerar negativt på det. Han hjälper sin granne, som säger sig vara butiksägare men i själva verket är hallick, att straffa sin före detta flickvän som grannen säger sig ha blivit lurad på pengar av. Hela tiden utan att egentligen bry sig. Han bara går med på allt; oerhört frustrerande för läsaren (eller åtminstone för mig).
Sedan spårar någonting ur, Meursault skjuter en arab med fem skott och döms till döden. Fortfarande utan några motiv eller några känslor. Sannerligen en främling för världen och, tycker jag, för hela mänskligheten. Jag antar att Camus tänkte sig boken mer eller mindre som en argumentation för existentialismen, med Meursault som exempel på den inautentiska människan; den som inte insett att varje människa aktivt måste skapa sitt eget liv då det inte finns någon högre makt eller mening med det.
Slutsatsen blir tyvärr att jag inte tycker om den här boken över huvud taget. Språket flyter på fint, men det finns liksom ingen handling, och jag irriterar mig oavbrutet på den viljelöse man som låter livet glida ur sitt grepp. Jag får väl konstatera att det där med finkultur inte är någonting för mig.
Boktjuven
(tryck här för att komma till blåmesens recension)
Jesus, Maria och Josef, jag har inte gråtit så här mycket, sedan jag läste Fenixorden och Halvblodsprinsen för första gången.
Vi kan väl säga att jag tyckte om den, så att vi får det överstökat; ja, jag sällar mig till lovorden och hyllningarna (och ja, jag hade ganska höga förhoppningar på den, p g a den goda kritiken som boken har fått, men jag försökte hålla dem låga, för att inte bli besviken, om jag skulle ha motsatta åsikter).
Visst är det jobbigt att läsa om alla rosor en bok får, så att man själv knappt vågar läsa den själv? För tänk om den inte är bra, tänk om det bara är slöseri med tid och tänk om man inte själv skulle förstå vad det är andra ser i boken?
Men:
Jag älskar hur Markus Zusak väver in det vardagsfina i det tragiska, det är något enastående i språket, i både tonfall och målandet av miljöer och karaktärer, och hur han får fram ordens och böckernas viktiga betydelse.
Boktjuven är Liesel Memingers historia, återberättad av Döden själv. Den tar sin början i ett Tyskland, innan andra världskrigets utbrott. Liesels bror dör på ett tåg och hennes mamma gör så att Liesel hamnar hos ett par fosterföräldrar, på Himmel Strasse i München. Den första bok hon stjäl, tar hon i samband med sin brors begravning. Det är en dödgrävares handbok.
Hennes fostermamma är Rosa Hubermann, som är mycket mjukare inombords än vad hon ger sken av. Den dragspelande målaren och tillika Rosa Hubermanns man, Hans, blir således Liesels fosterpappa. De har tidigare barnen Hans junior och Trudy, som kommer på besök vid högtiderna. Det är Hans som lär Liesel att läsa och som sitter uppe med henne, när hon vaknar av mardrömmar, och som alltid säger de rätta orden.
När man pratar om andra världskriget tenderar man att bara prata om tre grupper: 1) Hitler och nazisterna, 2) de allierade och 3) judarna.
De mindre, de som varken är det ena, det andra eller det tredje, de talar man inte om förrän första året på gymnasiet (för min del). Ni vet, de små, hemliga motståndsrörelserna (till exempel Vita rosen). Familjen Hubermann tillhörde de få, i det lilla samhället, som avskydde Führern. Hans Hubermann vägrade gå med i partiet, trots att livet för dem skulle bli mycket lättare om han var det.
Redan från och med sin första skoldag blir Rudy Liesels bästa vän och vapendragare (senare även: första kärlek). Det finns ytterligare två personer, vars betydelse för både handlingen och Liesel är stor. Den förste är Max, den andra är borgmästarens fru.
Att det är döden som berättar, gör det mindre skrämmande. Döden är så omtänksam om sin läsare att den även säger vad som kommer att hända i förväg, genom små kommentarer. Trots att jag vet vilka som kommer att misslyckas med att överleva, utlöses ändå ett mindre Niagarafall vid avskeden. Jag blir som paralyserad och alla bokstäver blir suddiga, och jag tänker: "vad bra att jag har p3 i bakgrunden och inte Det är så jag säger det, för då hade jag inte vetat vad jag skulle ta mig åt".
Efteråt känner jag mig lättad, mina ögon är alldeles rödgråtna och min näsa rinner, men det var det värt.
Jesus, Maria och Josef, jag har inte gråtit så här mycket, sedan jag läste Fenixorden och Halvblodsprinsen för första gången.
Vi kan väl säga att jag tyckte om den, så att vi får det överstökat; ja, jag sällar mig till lovorden och hyllningarna (och ja, jag hade ganska höga förhoppningar på den, p g a den goda kritiken som boken har fått, men jag försökte hålla dem låga, för att inte bli besviken, om jag skulle ha motsatta åsikter).
Visst är det jobbigt att läsa om alla rosor en bok får, så att man själv knappt vågar läsa den själv? För tänk om den inte är bra, tänk om det bara är slöseri med tid och tänk om man inte själv skulle förstå vad det är andra ser i boken?
Men:
Jag älskar hur Markus Zusak väver in det vardagsfina i det tragiska, det är något enastående i språket, i både tonfall och målandet av miljöer och karaktärer, och hur han får fram ordens och böckernas viktiga betydelse.
Boktjuven är Liesel Memingers historia, återberättad av Döden själv. Den tar sin början i ett Tyskland, innan andra världskrigets utbrott. Liesels bror dör på ett tåg och hennes mamma gör så att Liesel hamnar hos ett par fosterföräldrar, på Himmel Strasse i München. Den första bok hon stjäl, tar hon i samband med sin brors begravning. Det är en dödgrävares handbok.
Hennes fostermamma är Rosa Hubermann, som är mycket mjukare inombords än vad hon ger sken av. Den dragspelande målaren och tillika Rosa Hubermanns man, Hans, blir således Liesels fosterpappa. De har tidigare barnen Hans junior och Trudy, som kommer på besök vid högtiderna. Det är Hans som lär Liesel att läsa och som sitter uppe med henne, när hon vaknar av mardrömmar, och som alltid säger de rätta orden.
När man pratar om andra världskriget tenderar man att bara prata om tre grupper: 1) Hitler och nazisterna, 2) de allierade och 3) judarna.
De mindre, de som varken är det ena, det andra eller det tredje, de talar man inte om förrän första året på gymnasiet (för min del). Ni vet, de små, hemliga motståndsrörelserna (till exempel Vita rosen). Familjen Hubermann tillhörde de få, i det lilla samhället, som avskydde Führern. Hans Hubermann vägrade gå med i partiet, trots att livet för dem skulle bli mycket lättare om han var det.
Redan från och med sin första skoldag blir Rudy Liesels bästa vän och vapendragare (senare även: första kärlek). Det finns ytterligare två personer, vars betydelse för både handlingen och Liesel är stor. Den förste är Max, den andra är borgmästarens fru.
Att det är döden som berättar, gör det mindre skrämmande. Döden är så omtänksam om sin läsare att den även säger vad som kommer att hända i förväg, genom små kommentarer. Trots att jag vet vilka som kommer att misslyckas med att överleva, utlöses ändå ett mindre Niagarafall vid avskeden. Jag blir som paralyserad och alla bokstäver blir suddiga, och jag tänker: "vad bra att jag har p3 i bakgrunden och inte Det är så jag säger det, för då hade jag inte vetat vad jag skulle ta mig åt".
Efteråt känner jag mig lättad, mina ögon är alldeles rödgråtna och min näsa rinner, men det var det värt.
Darling River
Mitt under den mest olämpliga perioden kastar jag in mig i Darling River och dörren efter mig stängs nästan direkt när jag har påbörjat första kapitlet. Jag kommer inte ut. Vägen är enkelriktad. Den enda utgången är den vid slutet av regnbågen. Och inte heller vill jag därifrån. Till exempel:
- jag drömmer att jag läser Darling River, när jag har somnat i soffan, och när jag vaknar blir jag förvånad över att boken inte ligger bredvid mig, som om jag skulle ha somnat läsandes,
- för varje framsteg jag tar, håller jag i den allt mer krampaktigt och önskar att den aldrig ska ta slut,
- jag bär med den överallt, även när jag har avslutat den drar jag ut på tiden, jag vill inte lämna tillbaka den så tidigt, inte riktigt än, jag vill kunna lukta på sidorna lite till.
Jag väljer att läsa Darling River utan att ha läst ut Nabokovs Lolita, för det är inte Stridsbergs Doloresvariationer jag vill ha (åtminstone inte endast), utan Stridsberg och hennes ord, vilka jag älskar ända sedan jag läste Drömfakulteten. Och jag slukar allt i en väldig fart, mellan snabbspolingarna av scenerna är det ett fåtal fragment som jag hinner se ordentligt. Jag ser: de sönderskjutna klänningarna, de arktiskt blå ögonen, vetenskapsmannens aphona och hur Lo sakta förvandlas till en grotesk flicka, med bruna tänder och smutsigt hår.
Det är äckligt och avskyvärt, men på samma gång vackert och ett tag önskar jag att det fanns fler som Stridsberg, vars nät jag älskar att fångas i. Men så tänker jag att om det fanns fler som Sara Stridsberg skulle jag inte längta lika mycket efter hennes ord och jag är så himla glad att det inte är så.
- jag drömmer att jag läser Darling River, när jag har somnat i soffan, och när jag vaknar blir jag förvånad över att boken inte ligger bredvid mig, som om jag skulle ha somnat läsandes,
- för varje framsteg jag tar, håller jag i den allt mer krampaktigt och önskar att den aldrig ska ta slut,
- jag bär med den överallt, även när jag har avslutat den drar jag ut på tiden, jag vill inte lämna tillbaka den så tidigt, inte riktigt än, jag vill kunna lukta på sidorna lite till.
Jag väljer att läsa Darling River utan att ha läst ut Nabokovs Lolita, för det är inte Stridsbergs Doloresvariationer jag vill ha (åtminstone inte endast), utan Stridsberg och hennes ord, vilka jag älskar ända sedan jag läste Drömfakulteten. Och jag slukar allt i en väldig fart, mellan snabbspolingarna av scenerna är det ett fåtal fragment som jag hinner se ordentligt. Jag ser: de sönderskjutna klänningarna, de arktiskt blå ögonen, vetenskapsmannens aphona och hur Lo sakta förvandlas till en grotesk flicka, med bruna tänder och smutsigt hår.
Det är äckligt och avskyvärt, men på samma gång vackert och ett tag önskar jag att det fanns fler som Stridsberg, vars nät jag älskar att fångas i. Men så tänker jag att om det fanns fler som Sara Stridsberg skulle jag inte längta lika mycket efter hennes ord och jag är så himla glad att det inte är så.