Trollvinter

Boken är liten och tunn, men historien desto större och fantastiskt förförande. Tove Janssons egna illustrationer förstärker historien om den snötäckta Mumindalen som inget annat mumintroll förut upplevt - tills nu.

Inför vintern fyller hela muminfamiljen sina magar med granbarr, för att sedan gå i ide och vakna upp i april. Men den här vintern händer det någonting ovanligt. Vårt lilla mumintroll vaknar och kan inte somna om. Hur mycket han än försöker väcka de andra är deras sömn orubblig. Vad ska han ta sig till i den här främmande världen?

Ingenting är densamma på vintern. Där det en gång växte blommor växer det numera snö. Och någon har kidnappat solen.

Men Mumintrollet är inte ensamt. Förutom osynliga möss och en glömsk ekorre är också lilla My vaken och Too-ticki. Too-ticki är en filosofisk figur som har varit med om flera vintrar förut. Hon vet när isfrun brukar komma och när solen återvänder. Hon är trygg och lugn även om hon inte riktigt vet något säkert.

Så här förklarar Too-ticki för honom vad snö är:
Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.

Den här vintern är speciell. Isfrun får folk från hela Mumindalen att komma till mumintrollens hus, däribland en mycket irriterande hemul, och helt plötsligt är det inte lika ensamt - men sämre

Precis som i Tove Janssons andra böcker om Mumindalen finns det inslag av någonting farligt, något proble och någonting överkomligt. Det vilar en trygghet, beundran och förväntan i kroppen när jag läser dem. De är hur fina som helst och Trollvinter är bara en av dem.