Fight Club

Fight Club är novellen som blev en roman som blev en film som blev ett fenomen. Trots att boken uppenbarligen har unga män som målgrupp kunde jag förstås inte låta bli. Jag måste se om det ligger något bakom den här hypen. Chuck Palahniuk skriver om en icke namngiven ensam ung man som har ett vanligt tråkigt jobb, som lider av insomnia och som tycker om att gå på stödträffar för dödssjuka.

När han träffar Tyler Durden förändras allt. Tyler är djärv och vill förändra världen. Genom Fight Club, där män i alla åldrar och klasser träffas för att puckla på varandra, och flera projekt med syftet att försätta mänskligheten i en kris, återupprätta djungelns lag och ge vår planet tillräckligt med tid för att återhämta sig från vår framfart. Låter det ädelt? Tänk om. Tänk stora män i svarta kläder som bränner bort sina fingeravtryck med lut, som tillverkar hemgjord nitroglycerin, som får i hemläxa att med hjälp av varsin pistol få tag i tolv körkort.

Palahniuk skriver väldigt bra. Jag blir överraskad av hur mycket jag tycker om början med sin repetetiva monotoni. Men efter kapitel sex, som utgörs av den ursprungliga novellen, tycker jag att boken tappar ganska mycket. Jag är inte speciellt fascinerad av brutalt våld, och jag antar att det är delvis detta som gör att jag inte finner mittpartiet speciellt intressant. Men jag brukar aldrig lämna böcker halvlästa och, som så ofta är fallet, jag får belöning för min ihärdighet. Det blir komplexare, det blir sjukare och det blir otäckare. Suggestivt.

Jag tror absolut att Fight Club kan passa för att försöka få TV-spelsberoende ungdomar att läsa. Den är tillräckligt innehållsrik och våldsam för att behålla även den mest lättuttråkades intresse och samtidigt är den tillräckligt välskriven för att plocka fram den där härliga läskänslan. En bra läsupplevelse? Jodå.