A farewell to arms

Hemingway, alltså? Väcker hos mig associationer som svår och knappordig, lite seg helt enkelt. Men när jag hittade en helt orörd, ny och snygg pocket på biblioteket kunde jag inte låta bli att prova, och till min stora förvåning tycker jag om det.

Frederic Henry är amerikanen som åkt till Italien för att bli arkitekt och sedan anslutit sig till den italienska armén, där han blir ambulansförare uppe i bergen vid fronten mellan Italien och Österrike. Trots att han i egenskap av sjukvårdare ständigt står strax bakom skottlinjen är det ingalunda en ofarlig tillvaro han för i detta meningslösa krig.

Visst används den älskade/hatade isbergstekniken, men inte i så stor utsträckning som jag fruktat. Det är oftast lätt att förstå vad karaktärerna egentligen menar och känner (även om det säkert finns nyanser som jag i min glupska läsning inte riktigt uppfattar) och ibland får man till och med krypa in och ta del av Mr Henrys (som under större delen av boken går under Tenente, italienska för löjtnant) tankar. Känslorna behåller han dock för sig själv även då.

Skildring av krigets fasor och dess totala onödighet? Check. Kärlek? Check. Nära vänskap? Check. Äventyr? Check. Självbiografiska inslag? Säkerligen. Tårdrypande slut? Check. Noll sentimentalitet? Check.

Jag blev väldigt positivt överraskad, kunde knappt sluta läsa fast det bitvis knappt verkade handla om något alls. Frågan är när jag vågar mig på nästa Hemingway. Jag vill ju inte förstöra den positiva bild jag har av honom...