När man inte längre kan se framåt är att minnas det enda man kan göra. Anders minns. Han minns när hans morfar och pappa dog och han tänker på att han snart ska dö. Han har en tumör i hjärnan som liknar en fjäril, därav titeln. Han reser till Paris, trots läkarnas rekommendationer om att stanna hemma, om något skulle hända. Han har varit i Paris många gånger och har minnen därifrån också. Han kan gatorna som sin egen ficka och vet var han ska gå.
I en svart anteckningsbok skriver han med en allt sämre handstil. Det är tumören som spökar, och den långsamt tynande kroppen. Som snart inte längre är någon kropp.
Med sig har han Solveig. En gång lovade hon att hon skulle ta hand om Anders om han blev sjuk. Det är han nu och hon är med honom. Hon är den enda som fortfarande har kontakt med Anders. De andra har dragit sig undan eller inte fått veta något alls. Man är liksom inte tvungen att berätta allt om sig själv.
När fjärilen är bortopererad får han lungcancer.
Anders Paulrud skriver korta meningar men poetiskt. Det är som att han tar bort det oviktiga och behåller det väsentliga. Det där om väntandet på döden. Och det blir vemodigt. Han skriver om fåglarna i underjorden. Han förnekar inte det faktum att han är sjuk och att han någon dag kommer att dö.
Det är som det som en kär vän till honom sa, "alla ska ju dö."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar