Mot fyren

På ön Skye i Skottland har familjen Ramsay sin sommarstuga, eller snarare sitt sommarhus. Dit åker hela familjen: Professor Ramsay och Mrs Ramsay, de åtta barnen som omfattar ett ganska stort åldersspann och ett par gäster som Mrs Ramsay bjudit in.

Under något dygn får vi följa hela skaran, som mer eller mindre kretsar kring den vackra och omtänksamma Mrs Ramsay. Det är sköna sommardagar och vi får ta del av de närvarandes tankar i en så kallad inre monolog (den är dock enkel att hänga med i, till skillnad från den som James Joyce tillämpar sig av i Odysseus). Faderns oändliga behov av medlidsamhet lägger en skugga över bilden. Lily Briscoe kan inte bli färdig med sin tavla. Och lille James vill fara till fyren men vädret kommer inte att tillåta det.

Så bommas huset igen för hösten och när familjen slutligen kommer tillbaka, efter många år och i en betydligt reducerad skara (Mrs Ramsay har kolat, likaså dottern Prue och sonen Andrew), är det inte mycket som är sig likt. Men till slut får Lily sin tavla färdig och James får göra sitt besök vid fyren.

Boken, som är skriven av Virginia Woolf är skickligt språkligt utförd. Ofta skildras de vardagliga händelserna på ett närmast poetiskt sätt och jag tycker särskilt mycket om skildringen av hur huset förfaller, obebott, med små inflikade händelser ur familjens och deras gästers liv.

Kort sagt: tättskrivet och kanske lite gammalmodigt språk, men mycket läsvärt. Kanske en mesfavorit, men det krävs ytterligare en genomläsning innan jag kan säga det säkert.