The tales of Beedle the Bard

Jag kunde inte låta bli att tänka "Åh nej!" när jag fick höra om denna JK Rowlings senaste bok. "Åh nej, nu spottar hon ur sig skräp för att tjäna pengar". Blev något fundersam då det visade sig att en del av intäkterna från boken går till behövande barn. Kanske ett sätt att undvika just spekulationerna om att hon bara skriver för pengar?

The tales of Beedle the Bard innehåller fem söta sagor med övernaturliga inslag. De är som sagor är mest; underhållande och med en moralisk biton. Efter varje saga följer professor Dumbledores kommentarer. Det känns mest som ett dumt och onödigt knep för att locka Harry Potter-älskare att läsa boken, precis som alla hänvisningar till hennes andra böcker.

Läsvärt? Nja. Jag vet inte precis. Definitivt inget för de som älskar Harry, de kommer bara att bli besvikna. Men för ett sagosuget barn? Kanske.

Isslottet

I ett ämne som jag läser nu har vi läst och diskuterat Isslottet på ett djupare plan.
Det tror jag medförde till att jag tycker bättre om boken nu än om jag skulle ha läst den själv.
Därför har det varit lite svårt att skriva om den, att få ord till hur bra den är också utan analyseringen. För det tror jag, faktiskt.
Men ni kan få en liten lista, det är åtminstone bättre än ingenting.

Det här är en bok skriven av Tarjei Vesaas.
Det här är en bok om två elvaåriga flickor, Siss och Unn.
Siss är en ledarflicka över en flock.
Unn är ny i klassen, hon kommer utifrån.
Det här är en bok om en svår vinter.
Det här är en bok om en outtalad hemlighet.
Det här är en bok om ett isslott.
Ett isslott är ett vattenfall som frysts till is.
Det här isslottet är magiskt, förförande och lite kuslig.
Det här är en bok om förlust.
Det här är en bok om att komma tillbaka efter en förlust.
Språket är fantastiskt, varje ord känns som ett medvetet steg.
Det här är en bok som tar tag i en och lämnar spår.
Filmatiseringen till boken sägs vara jättedålig.

Kvinnor och äppelträd

Sally flyttar trettiofyra gånger under sina första tio levnadsår. Fadern är med i facket och tvingas byta jobb efter varenda strejk. Redan mycket tidigt vet Sally hur det är att bo i den sämsta lägenheten i hela förstaden och knappt äga något mer än en gammal järnsäng.

Ellen bor även hon i staden, men hon växer upp i gränderna. Hennes mamma kan inte ta hand om henne så hon hamnar först hos sin skrämmande moster och ackorderas senare in hos kafétanten som skickar alla sina förtjänade pengar till sonen som ska bli doktor.

De båda kvinnornas slingrande livsstigar korsas så småningom och kommer en period att löpa parallellt - det visar sig till och med att de båda är släkt på långt håll, båda barn i tredje led till Mor Sofi i inledningskapitlet Mor badar. Vad som till en början verkade vara en röra av korta fragment, nästan noveller, bildar en helhet. Inte är den vacker, Ellens och Sallys verklighet. Män som super upp det lilla som de förtjänat, växande barnaskaror. Krig, ensamhet, utstötthet, fattigdom.

Trots att Moa Martinson skildrar kämpiga arbetarliv finns en mängd ljusglimtar i romanen. Någon konstant kamp eller olycka är det inte tal om. Det finns också ögonblick av lycklig kärlek, av gemenskap, av tur, av eftertänksamhet och stillhet. Boken är en roman och ingen dokumentär skildring, men realismen är i det närmaste total. Och jag skattar mig åter en gång lycklig över att leva i en tid där problemen, i förhållande, är så små; nästan obefintliga.

Moa Martinson är den främsta kvinnliga svenska arbetarförfattaren och med tanke på att hon är i det närmaste helt självlärd blir jag mycket imponerad av språket i denna hennes debutroman från 1933. Det flyter lätt, behagligt och är otroligt välanpassat till handlingen och stämningen i övrigt.

En bok att njuta, trots det allvarliga i situationen.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det att vara ett val? Vad är det i mig som slutat välja dig, som istället flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?"

Med ett sparsamt språk skildrar Gunnar Ardelius i den här boken, med den oerhört långa, men väldigt fina och sorgliga, titeln, ett kärleksförhållandes tre stadier: nyförälskelsen, förändringen/konflikten, slutet. Varje sida är som ett ögonblick från en scen och man vill aldrig att det ska ta slut. Det är inte många ord men de känns så starkt i hjärtat att det inte behövs mer. Gunnar Ardelius, han kan.

Mot fyren

På ön Skye i Skottland har familjen Ramsay sin sommarstuga, eller snarare sitt sommarhus. Dit åker hela familjen: Professor Ramsay och Mrs Ramsay, de åtta barnen som omfattar ett ganska stort åldersspann och ett par gäster som Mrs Ramsay bjudit in.

Under något dygn får vi följa hela skaran, som mer eller mindre kretsar kring den vackra och omtänksamma Mrs Ramsay. Det är sköna sommardagar och vi får ta del av de närvarandes tankar i en så kallad inre monolog (den är dock enkel att hänga med i, till skillnad från den som James Joyce tillämpar sig av i Odysseus). Faderns oändliga behov av medlidsamhet lägger en skugga över bilden. Lily Briscoe kan inte bli färdig med sin tavla. Och lille James vill fara till fyren men vädret kommer inte att tillåta det.

Så bommas huset igen för hösten och när familjen slutligen kommer tillbaka, efter många år och i en betydligt reducerad skara (Mrs Ramsay har kolat, likaså dottern Prue och sonen Andrew), är det inte mycket som är sig likt. Men till slut får Lily sin tavla färdig och James får göra sitt besök vid fyren.

Boken, som är skriven av Virginia Woolf är skickligt språkligt utförd. Ofta skildras de vardagliga händelserna på ett närmast poetiskt sätt och jag tycker särskilt mycket om skildringen av hur huset förfaller, obebott, med små inflikade händelser ur familjens och deras gästers liv.

Kort sagt: tättskrivet och kanske lite gammalmodigt språk, men mycket läsvärt. Kanske en mesfavorit, men det krävs ytterligare en genomläsning innan jag kan säga det säkert.

Citat: Bo Bergman

(tryck för större bild)

Tid för höstmys

Nu är oktober här, temperaturen kryper neråt och höstregnet och -vindarna piskar utanför fönstret.

Ta chansen att röra ihop en kopp varm choklad med vispgrädde och kura ihop dig i soffan med en värmande reseskildring, kuslig deckare, läcker chicklit, empatiframkallande miserylit, eller vad vi med ett samlingsbegrepp brukar kalla: skönlitteratur.

Bildkälla