Har någon sett mig någon annanstans?

Beate Grimsrud leker med drömmarnas obefintliga gränser när hon låter berättarjaget i boken drömma genom hela historien, som börjar så här:

Jag är författare. Det är inget yrke. Det är ett liv. Men nu sover jag.

Jag ligger i sängen och väntar. Längtar till remsömnen, längtar till drömmen. Vi vet inte med säkerhet varför vi sover, lever eller drömmer.
Var brukar jag ha armarna? Under mig, på sidan eller ut från kroppen? Kudden. Hög eller låg? Axlarna. Alltid svårplacerade. Handen under kinden? Nej. Benen korsade? Nej.
jag ligger med armen rakt ut från verkligheten. Jag öppnar handen, halsen och bäckenet.
Det värker inom mig. Jag vill ha någonting.

I drömmen kan allting hända. Berättarjaget famlar i luften efter historier att skriva ner. Jaget stöter på alla möjliga karaktärer: en väldigt lång kvinna, Sisyfos, en strängteoretiker, en akrobat och en karaktär från en annan bok som heter Anders, bland annat.

Beate Grimsrud inte bara leker, hon förgör alla gränser och gör nya, med sina egna förklaringar till varför. Hon tar upp gamla frågor, gör om dem och lämnar dem därhän. Inga svar och ibland inte ens några teorier. Men ibland är det så här, om att somna:

Att somna är som att läcka tänker jag. Det som håller en inom ramen för det man är ger upp, och man flyter ut, vidgas och vidgas som universum självt. Tills man hämtas hem av uppvaknandet.
Det är inte så att vi antingen står eller ligger. Man gör både och. Blir liggande i sängen när man springer i drömmen.

Ibland vaknar jaget från en dröm, men drömmer fortfarande, även om man som läsare inte tror det. Det är svårt att veta i vilket tillstånd jaget befinner sig i. Vilket gör att man flera sidor efteråt inser att: det här är också en dröm, det som har hänt har inte hänt på riktigt.

Allting händer nu, just där när berättarjaget skriver ner sina historier för då får också den här historien sitt liv. Det är som två parallella världar fast i en enda. Den här.

Och det blir mer än bra.