Helena Loofts sparsmakade språk gör det svårt att beskriva Guns historia eftersom den på något sätt redan är sammanfattad. Den börjar så här:
I begynnelsen skapade min mamma himmel och jord.
Jorden var inte öde, för hon fanns ju där, och min pappa, och min bror. Djupen fanns där också, och de var många, och mörker täckte vart och ett av dem.
Och min mamma sa:
- Vi ska göra en människa till vår avbild; hon ska bli lik oss, och hon ska heta Gun.
Gun hade kunnat bli vad som helst. Översättare, läkare eller journalist. Hon hade alla möjliga framtidsutsikter men pga ett stort missöde rasade allt. Gun stänger in sig i den lilla lägenheten, där också hennes mamma bor. Tillsammans skapar de rutiner.
Klockan tre drack vi kaffe i vardagsrummet, mamma och jag. Om det var fint väder satt vi på balkongen. Vi sa inte så mycket, vi pratade om ifall det var något bra teveprogram på kvällen eller om vad vi skulle äta till middag eller om hon fått brev från moster Julia eller Ove, min storebror.
Under tiden som läsningen går framåt känner jag hur monotont Guns liv är. Och hennes minnen verkar inte vara några att lita på heller. Det är som om hon har tappat bort sin röst. När hennes mamma ger henne en skrivbok kan hon inte skriva någonting i den.
Hon drömmer om någonting som befriar henne från dessa murar. Boken handlar om detta. Om Guns längtan ut från en tyst vardag till något annat, en förändring. Det gör stundtals ont att läsa men är också så himla befriande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar