Göra gott

En fruktansvärt intressant (och snygg) bok.

Jag kan förstå varför den här boken har blivit rosad av kritiker i flera stora dagstidningar. Författarinnan Trude Marstein har till och med belönats med PO Enquist-priset. Boken har något av det där krångliga som riktiga bokkännare tydligen tycker om. Men även om den kräver en del av läsaren ger den så mycket mera tillbaka.

Boken börjar och slutar omkring midnatt lördagen den 8 juli. Peter sitter på ett tåg på väg till sin gamla hemstad för att återigen börja jobba på företaget Grøstad när han plötsligt får syn på Karoline, sin gamla kollega och hemliga flamma. Karoline sitter på tåget åt motsatt håll, på väg bort från sin egen femtioårsfest, för att få vara ensam.

Det är ingen vanlig ramberättelse det handlar om. Kronologin i boken följer med i tiden, minut för minut, men på mitten hoppar den plötsligt tillbaka till fredagen vilket gör att den kan avslutas samtidigt som den börjar. Men det är inte det som gör Trude Marsteins verk så speciellt. Det är själva berättarskapet. Ett par sidor handlar om Peter, sedan växlar plötsligt perspektivet och vi följer en ny person i kanske tre sidor, och så vips, en ny person. Själva bytena är fyndiga, varierade och skickligt genomförda.

"Jag tar det på kortet, säger han. Och jag trycker, och han drar kortet och trycker koden och väntar på godkänt. Och där, du är godkänd.

Jag stoppar kortet i bakfickan. Ursäkta, kasse, fick jag det? säger jag."

"Två pojkar cyklar förbi, de ene har en cykel som ser för liten ut. Båda har shorts och bar överkropp, de cyklar efter varandra. Jag drar foten ur slippersen och sätter ner den i gruset, och gruset är faktiskt ganska svalt.

Katten springer jävligt fort. Morten har en sten i handen, men han cyklar med båda händerna på styret. Man får inte cykla för fort genom parken. Jag har tappat stenen, men om vi ringar in katten kan jag hitta en ny."

"Nyss tyckte jag hon såg så gammal ut, men nu ser hon mycket yngre ut. Mamma slutar skratta. Bertine, säger hon.

Jäklar, jag skulle inte ha skrattat. Du ser riktigt dålig ut, Bertine, säger jag. Jag vet det, säger hon."

För att göra det enklare för läsaren är det bara nytt stycke då man byter huvudperson, det göra att övrig text kan bli lite tät. Men antagligen är det ett bra val. Många av styckena är mycket välskrivna och liknar små mininoveller. Varje person har lite av sin egen stil, men inte så påtagligt att det blir utmärkande.

Det som gör boken lite krånglig är att personerna återkommer. De är aldrig huvudperson mer än en gång, men däremot omnämns de, eller syns, eller hörs, eller pratas med. Boken vävs ihop till ett enormt, färgsprakande persongalleri. Det är svårt att minnas vem som är vem. Det går runt i huvudet när man försöker komma ihåg om Siren är kompis med Mona eller dotter till Benedikte eller fru till Gunnar Sætre eller mamma till Dan Vidar. Men när man kan komma ihåg en person - oftast för att den har ett färgstarkt epitet i stil med "Kjetils bögkusin", eller en utmärkande egenskap, kvinnan med den konstiga frisyren, tecknas ett komplext porträtt av denne. Man får se den inifrån och utifrån många olika personers synvinklar.

Jag tycker att det är värt arbetet. Även om jag tror att jag hade kunnat jobba mer på att tillgodogöra mig alltihop istället för att glida med och njuta, är det här den bästa bok jag läst på länge. MUMS.