Flickan som uppfann livet

(bildkälla: the drifter and the gypsy)

Flickan heter Fanny och är snart femton år. Hon är någon som man skulle kalla för drömmare. Fannys föräldrar heter Erika och Anders, hon låtsas att de inte är hennes riktiga, att de riktiga väntar på henne någonannanstans. Fanny är osynlig, hon gör sig osynlig och känner sig osynlig. Erika och Anders har inte tid för henne, de är viktiga forskare och måste lämna rapporter. Någon som har tid med henne är Simon, Fannys lillebror. För honom berättar Fanny alla möjliga historier, att det bor ett monster i toaletten är en historia. Och han sväljer dem med hull och hår så att han måste åka till doktorn som konstaterar att han har livlig fantasi.

Fanny räddas av Hea, hennes lärare. Med Hea pratar Fanny om ensamheten. För Hea visar hon sina gömställen. Floden, till exempel. Hea blir kär i Villy, en konstnär som besöker sin mors grav några gånger i veckan. Det vet Fanny om, för att hon har sett honom där. Och han som är Villys far, men ändå inte.

När Hea sedan försvinner och förlorar sig själv blir Fanny rädd och deras förhållande slutar väldigt dramatiskt, men Fannys liv tar en ny vändning.

Det finns få författare som Johanna Nilsson som berör mig så som hon gör. Det är något med hennes karaktärers utsatthet som gör att man vill krama dem och berätta att allt kommer att bli bra. För det gör det, oftast.