Glaskupan

Sylvia Plaths The Bell Jar har länge stått på min läslista - döm om min förvåning när jag fann en ljuvlig svensk pocketupplaga från 1978 i en släktings bokhylla. En äntligen!-upplevelse som höll i sig boken igenom.

USA, 1950-tal. Esther Greenwood är en begåvad ung flicka från New England, som med hjälp av ett stipendium studerar ett specialprogram på college. Sommaren 1953 har hon vunnit en månads arbete på en damtidning i New York, som inte riktigt blir som hon tänkt sig. Vid hemkomsten väntar beskedet att hon inte kommit in på den skrivarkurs hon sökt. Någonstans i skarven går det snett. Esther befinner sig plötsligt som under en glaskupa, under vilken luften är förtätad, tryckande, och intrycken förvrängda. Hon kan inte längre läsa, skriva eller äta - livslusten har gått förlorad. Så sugs hon med på en omtumlande färd på mentalsjukvårdskarusellen. Psykiatriker, elchocker, sjukhus, privatkliniker, självmordsförsök...

Jag tycker att Sylvia Plaths skildring av Esthers depression gör ett trovärdigt och insiktsfullt intryck. Det är lätt att leva sig in i hennes känslor. Utöver detta är boken också en träffsäker skildring av världen ur en fyndig tonårstjejs perspektiv. Översättningen verkar ibland tveksam - kossig, menar hon cozy då? - men det får man väl stå ut med om man inte orkar läsa boken på originalspråk.

En bok att kastas in i, skakas runt av och slutligen tumla ut ur, lite hoppfullare.