Satchel är 23 år gammal och bor hemma hos sina föräldrar i en liten, trist by. Hans gamla kamrater har redan flyttat, och de jobb han får är i storstaden, men någon konstig instinkt håller honom kvar hos sin något dysfunktionella familj. När han är ute och hugger ved får han syn på en konstig hund, och då han av en slump berättar om den för sin kompis syster Chelsea kommer de något utdött på spåren. Något som, till skillnad från de båda ungdomarna, fortfarande har kvar sin överlevnadsinstinkt.
Det är inte Sonya Hartnetts fel att jag just nu inte var ett dugg sugen på knäppa fadersgestalter, förfall och relativ fattigdom. Det är inte hennes fel att omslaget får romanen att likna en barnbok målgrupp 9-12. Det är inte hennes fel att jag inte kommer i stämning när jag läser I skuggan av den randiga vargen. De relativt få händelserna känns ojämt fördelade i boken, som i övrigt består av en massa beskrivningar. Vissa sitter som en smäck, andra är bara långtråkiga. Jag blir utled på de psykologiska krångligheter som gestaltas, utled på Satchels och Chelseas märkliga personligheter.
Visst kan det vara trevligt att ha läst något av förra årets ALMA-pristagare, men nog måste hon ha skrivit någonting annat, något bättre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar