Snabba cash

Jens Lapidus omskrivna Snabba Cash utspelar sig i Stockholms undre värld. På biblioteket finnes den under deckare, men jag tycker snarare att den är en thriller. Mycket våld, övervåld, droger och poliser i hälarna. Trots det blir det lite segt. Det är precis som i TV-deckarna - bara slutet är fullspäckat.

Alla goda ting är tre; så även antalet huvudpersoner i denna kriminalroman. Jorge är kokskungen som åkt in men inte ämnar sitta av sin tid. Istället genomför han en osannolikt välplanerad och smidig rymning från Österåker. Men att livet på rymmen inte är lätt förstod väl alla utom han själv.

På de snajdiga ställena kring Stureplan rör sig JW tillsammans med sitt gäng, boysen, äkta brats. Själv lever han ett komplicerat, men framgångsrikt, dubbelliv. En vanlig svensson från Robertsfors som kör med märkeskläder köpta på secondhand. Tills chefen för svarttaxijobbet erbjuder något mer och JW börjar kränga k/charlie/kola/snö. I samma veva börjar han undersöka sin systers försvinnande, fyra år tidigare.

Slutligen har vi Mrado, underhuggare i den jugoslaviska maffian samt, naturligtvis, ångerfull pappa till åttaårig dotter. En kille som gillar att träna bodybuilding, knäcka folks fingrar och tjäna mycket deg. Något för de tre karaktärerna samman. Det torde inte vara allt för svårt att gissa vad.

Lapidus skriver skickligt, särskilt de inslag av protokoll från t. ex. Tingsrätten som förekommer (men vad annat kan man vänta sig av en författare som arbetar på en advokatbyrå). Han brister enbart i de inklistrade "tidningsartiklarna" som känns som ett skolarbete från mellanstadiet. Vanligtvis är jag en ganska lättflirtad läsare, som tycker om det mesta. Men av den här historien förväntade jag mig mer. Mer än stockholmsslang, grov brottslighet och stilfullt (men irriterande) korta meningar:

"Taggad på koks, whisky och öl. Han kände inte kylan i luften. Kände bara sig själv. Kände bara festhumöret stiga. De spanade kön. Högst tjugo personer snällt uppradade."
Möjligen ett sätt att skildra ett inte helt perfekt språk. Jag tror att jag märker en skillnad i de kapitel som handlar om JW, men jag är inte säker. Dessa språkliga variationer är i så fall så subtila att de knappt märks.

Nja, den här boken är underhållning, men för en målgrupp där jag inte ingår. Jag skulle gissa på män, yngre till medelålders. Den typ av personer som gärna ser tradiga thrillers på TV. Det bryr mig lite att media uppmärksammade boken så mycket när den kom ut, kanske är det bara min smak som är konstig. Personligen hade jag lagt min kraft på en annan bok.