Bookbirds

Förlåt mig, Roberto Bolaño, så här efter 156 sidor ger jag upp. Du och dina vilda detektiver gör mitt trötta sinne ännu tyngre och jag måste erkänna att jag lånade boken dels för att framsidan (och ryggen) var originell och fantastisk, för att du fascinerar mig men också för att kunna ha något att skryta om (ja, jag erkänner). Men en vacker bok skriven av en hyllad författare gör den inte 747 sidor lättare.
Jag hoppas vi ses igen, i en tid där orken finns och där ögonen inte är allt för trötta efter gråt pga ren aggression.

Text som står på bokus.com men också på bokens framsida/baksida, beroende på vilken upplaga man finner:

Det börjar i Mexico City 1975 och slutar i ett frågetecken i Sonora 1976. Däremellan: en kör av röster berättar om Arturo Belano och Ulises Lima, vänner, poeter och vagabonder. Berättarna har träffat dem någon gång mellan 1975 och 1996: i Mexico City, i Madrid, i Barcelona, i ett kollektiv på en vind i Paris, på en camping på Costa Brava, i en fransk fiske-by, i Tel Aviv, i Luanda eller i ett fängelse i Israel. De talar om att vara ung, arg och poet, om att vara latinamerikan i exil, om pengar som luktar eller inte luktar, om droger, om sexuella besvär och experiment. Om drömmen om revolutionen som blev en feberhet mardröm, om kärlek som inte vill sig. Om att gå vilse. Och om vänskap.

Om jag hade haft den orken som boken kräver tror jag att jag skulle fått många nya erfarenheter utan att ha varit med om något. Jag skulle börjat kalla mig själv för poet fast jag inte kan skriva poesi bara för att låtsas att jag var som Inälvsrealisterna som talar om poeter som om de vore gudar.

På återseende, Roberto Bolaño. Vi ses. Snart.