Bookbirds

█████ ███

2012-02-15T03:00:00.007+01:00

☞☞☞

Bookbirds läser: 1Q84, första boken (kapitel 5-11)

2012-02-12T22:09:00.070+01:00

FEBRUARI 4 2012, melodifestival deltävling I
REVIDERAD KONVERSATION
INTE UTAN SPOILERS

Stjärtmes: Okej. Kapitel elva?! Jag ba: "What?"
Blåmesen: Eller hur! Väldigt konstigt, väldigt lösryckt, väldigt... hittar inte ordet... promiskuöst? Kanske.

Stjärtmes: Jag bara väntar på att alla historier ska mynna ut i någon explosion / bli bra.
Blåmesen: Det verkar ju som att det ska kopplas ihop nu i alla fall.

Blåmesen: Jag har också haft vissa svårigheter med språket den här etappen, ironiskt nog eftersom jag inte tyckte att det var något problem sist. Tonen känns nästan onödigt saklig och snudd på sagoberättande.

Blåmesen: Du, hur går det med vårt bokprat egentligen?

Stjärtmes: Jag tyckte det var himla tråkigt att läsa om Tengos skrivarbete
Blåmesen: Ja, visst var det? Det lät så himla platt och trist

Blåmesen: Jag skriver inget själv så det är svårt att uttala sig om hur en skrivprocess borde se ut, men så... oinspirerat, krasst. Det låter som när man skriver uppsatser eller något: räkna ord, byta ut ord, putsa upp lite, räkna ord igen...
Stjärtmes: Ja, så är det väl lite. Det var kanske nödvändigt att ha med den delen också, att få veta hur han jobbar och att han jobbar. Men fy vad tråkigt det var.

Blåmesen: Men Aomame är inte mycket bättre, eller?
Stjärtmes: Nej. Åh, jag tycker att hon skildras så osympatiskt.
Blåmesen: Ja, hon verkar inte vara någon trevlig prick, direkt.
Stjärtmes: Det är nästan som att han vill att man ska tycka dåligt om henne.
Blåmesen: Fast samtidigt: girl power! Och hjälper den besynnerliga tanten att döda misshandlande män. Är inte det lite av en vädjan att man ska tycka om henne?

Blåmesen: Ganska intressant när hon träffar Ayumi i baren och tänker att de står på varsin sida om lagen. Det verkar inte som att hon lyckas rättfärdiga sitt handlande för sig själv.
Stjärtmes: Hela det kapitlet var bara ... "va?"
Blåmesen: Lite som varför den här låten är med i melodifestivalen.

Stjärtmes: Men hallå, om hennes tänkande. Det var ju lite skumt snabbtänkt, var det inte? När hon gick från "det kan vara mig det är fel på" till "världen håller på att förändras"?
Blåmesen: Jag instämmer. Ungefär: "oj, jag minns inte två nyheter som var aktuella för två år sedan. Något måste vara jättefel. Oj oj oj."

Blåmesen: Kul att få veta att Q=9 på japanska dock, och få kopplingen till 1984

Blåmesen: Nä, på det hela taget måste jag säga att jag känner mig betydligt mindre entusiastisk inför läsandet än jag gjorde för 8 kapitel sen
Stjärtmes: Fast nu kände Tengo också en sådan förvridning i kroppen, som Aomame hade gjort i taxin. Innan Aomames konstiga kapitel. Nu hoppas jag att det börjar hända något.

Stjärtmes: Det har varit lite för mycket återblickar tycker jag, fast de har förklarat en del.
Blåmesen: Fast särskilt när det gäller Tengo tycker jag ofta att det bara kommer fraser i stil med "Han mindes ett särskilt ögonblick som han inte brukade berätta för någon om", och sen får man inte veta mer än så. Väldigt irriterande
Stjärtmes: Haha ja, iofs

Blåmesen: Du tror inte att det var Tengos pappa som knivhögg någon? Knivhuggaren hade inte jobbat så länge, eller hur var det? Annars känns det ju som att det hade passat ganska bra in i villervallen

Stjärtmes: Språket är väldigt övertydligt. "Handleder svullna som skinkor" till exempel.
Blåmesen: Ja, det reagerade jag också på.

Stjärtmes: Ibland känns det som att det är en nioåring som har skrivit det, eller något, när han ska berätta vad som händer in i minsta detalj. "Först hände det. Sedan hände det. Där stod en vas."
Blåmesen: Den tanken har jag också tänkt, om inte formulerat i ord. Det är lite trist.

Stjärtmes: Är vi klara med 1Q?
Blåmesen: Jag antar det. frågan är om vi ska spekulera något i framtiden
Stjärtmes: Nä.. den känns ganska diffus just nu. Det var lättare förra gången.
Blåmesen: Jo. Men det känns ju som att Tengo och Aomame kommer att komma i kontakt ganska snart eller?

Blåmesen: Jag har andra boken hemma också sen, *vifta med ögonbrynen-smileyn*

The fault in our stars

2012-02-07T10:43:00.080+01:00

Det här är inte mer en historia om en cancersjuk tonåring, där sensmoralen är "carpe diem" och "lev idag, imorgon kan det vara försent" etc., än den sorgligaste kärlekshistorien som jag har varit med om sedan Tristan och Isolde, skriven av Joseph Bédier. Det räcker med att jag börjar tänka på den för att jag ska drabbas av en sekunds andnöd. Det är inte första gången John Green spränger barriärerna till mina tårkanaler och kommer säkert inte att bli den sista. Det går att tro att man är förberedd på det värsta tänkbara, och så händer det här och slår ut hela systemet. Hur återhämtar man sig från det här? När kommer man att känna sig mindre tom? Vänligen svara till "My thoughts are stars I can't fathom into constellations"

Det började väl redan vid dedikationen, To Esther Earl. Jag kände aldrig Esther personligen, utan började känna till henne först efteråt. Esther hade cancer och efter vad jag har hört och läst om henne så var hon en person som man ville ha nära i sitt liv. Esther dog 2010.

Hazel Grace Lancester är en sextonåring med humor och självinsikt, med snälla gråtmilda föräldrar och lungor som suger på att vara lungor. Det sistnämnda är en bieffekt av cancer, något som har gjort henne passiv gentemot det mesta i livet. Under en stödgrupp för ungdomar med cancer träffar hon Augustus Waters, den snyggaste killen i världen, och med ens blir livet lite ljusare, lite roligare och lite lite mer pirrigt. Hazel och Augustus förs samman av filmen V for Vendetta och ännu mer av Hazels absoluta favoritroman, An imperial affliction, som handlar om en annan flicka med cancer, men som dör. Hazels och Augustus historia är så otroligt vacker att det inte kan vara sant. Och ändå: VAD ÄR DET HÄR VARFÖR GRÅTER JAG JAG VET INTE jagvetinte jag vill bara
att det
aldrig
ska ta

slut

Okej? Okej.

Jag kan inte nog hylla John Green för hans språk. Det finns inga ord för hur bra det är. Han skriver nära och lyckas få in humor i det sorgliga, utan att det blir upprörande. Till skillnad från hans tidigare böcker, varav jag endast har läst Paper Towns, Looking for Alaska och Will Grayson, Will Grayson, känns The fault in our stars mycket mer genomtänkt och framförallt mogen, mestadels på grund av ämnesvalet men också detaljerna (metaforiken, metaforiken! alla genomgående teman som spindeltråd - svagt synliga, men tydliga när man väl har upptäckt dem). Tonårskärleken, åh den eviga tonårskärleken. Alla referenser till annat, andra tider och världar. Svensk hiphop och America's next top model. Det kan omöjligt bli fel. John Green är genial. Det hade kunnat bli som vilken ungdomsroman som helst, men han lyckas alltid ta fram någonting nytt, fylla det med mening och känslor som gör att man lägger orden på ett säkert ställe långt in i hjärtat.

Efter tidigare nämnda Looking for Alaska trodde jag inte att John Green skulle kunna förstöra mig så mycket som han redan gjort. Jag repar mig varje gång, även om det tar längre tid för varje roman, men den här gången känns det som att jag aldrig

(I slutändan handlar allt om att ta hand om det viktigaste av allt.)

---
Mer: (spoilervarning markerad med *)

Rosianna och Melissa discuss The fault in our stars*

"For Hazel and Augustus"*
"Our infinity"*

Titeln är inspirerad av ett citat från Shakespeares Julius Caesar:
"The fault, dear Brutus, is not in our stars.
But in ourselves, that we are underlings."

John Green talks The fault in our stars on The Interview Show
Booklist interview with John Green

"...Well, I’m here to tell you that even the biggest lives are temporary, including the life of Odysseus, including the life of Romeo and Juliet, because, you know, we’re temporary. And if that’s the only way that we orient our lives, if that’s the only thing that we value, we’re doing ourselves, I think, a great disservice. So, I wanted to write The Fault in Our Stars because I wanted to write a story that was about the kind of small heroism that almost all of us are going to have to choose; very few of us will have the opportunity to jump on a grenade and save many, many people. The vast majority of us will have to find tiny ways to take care of ourselves and each other in the best ways that we can figure out how to do. And that’s really what The Fault in Our Stars is about, ultimately. It’s about these two kids and their parents trying to figure out how to take good care of each other and trying to figure out how to leave the best possible world for those who will come after, and also live a life that honors those who have come before." John Green, on The Fault in Our Stars at the Tour de Nerdfighting Event in Austin, Texas (21 January 2012)

This star won't go out (A tribute to Esther Earl)

+ FILM

everything I love gets lost in drawers -

2012-01-31T17:32:00.097+01:00

01 / Januaribörjan smakade papper, men upptrappningen kulminerade i ett sprakande fyrverkeri av förbannelser och förvillelser. Först: Sveriges guld i juniorhockey VM. Sedan: efterlängtade återseenden. Vi omfamnar snön när den lägger sig och testar isen på sjön, gör änglar i snön. Jag spenderar tid med de finaste klasskamraterna. Vi pratar om böcker, dricker te och ser på film, som framtida bibliotekarier bör göra. Andra gånger: hamnar på oväntade korridorsfester och dansgolv med ovärdig musik, skriver brev, ser Emil Jensen och Jesper Rönndahl uppträda på Palladium, när jag egentligen borde göra annat. ///

Utläst litteratur:

The secret history, D. Tartt

Mitt klimatkatastrofala liv, S. Lloyd

Stäppvargen, H. Hesse

På gatorna i Europa, Loesje

The fault in our stars, J. Green (två gånger)

/ ♫

Bookbirds läser: 1Q84, första boken (kapitel 1-4)

2012-01-29T12:52:00.010+01:00

JANUARI 21 2012, post-P3guldgala
REVIDERAD KONVERSATION
INTE UTAN SPOILERS

...

Stjärtmes: Hur har det gått med 1Q84 förresten?
Blåmesen: Jag har läst första fyra kapitlen! Varav två sent i gårkväll och ett i morse , men ändå. Spontant: GILLAR'T
Stjärtmes: Wow, gör du!??!?!
Stjärtmes: Jag fattar inte hur det enkla språket kan vara fint?!?!?! Det kanske är för enkelt för mig *pretto*
Blåmesen: Ja! Men jag tror som vanligt att det är för att jag är lite svältfödd på bra böcker. Murakami skriver så fint, med omsorg om sitt språk och sin ton. Jag bara: mmmmmmmmm
Stjärtmes: ha haha
Blåmesen: haha
Blåmesen: Lättläst också! Men jag har inga tvivel om att det kommer att balla ur så småningom, typ: inte språket men handlingen, symboliken, alltihop

Blåmesen: Jag blev ganska förvånad när Aomame skulle mörda någon, tycker annars om beskrivningen av henne, även om jag tyckte att scenen när hon hade lesbsex var ganska omotiverad
Blåmesen: Fattar fortfarande inte riktigt vad hon är för någon
Blåmesen: Och tyckte att den där "jag är en nästan perfekt mördare" var väldigt konstigt, lite... barnsligt? övertydligt?

Stjärtmes: Jag lyssnade på Sinfonietta på spotify. Den var eh.. sådär
Blåmesen: Lyssnade du på den medan du läste? Eller efter?
Stärtmes: Efter. Det är mycket musik i hans romaner
Blåmesen: Är det? tänkte inte på det i Chroniques. Eller vänta, jo, den börjar ju med att han kokar pasta och lyssnar på klassiskt

Blåmesen: Tycker du att man ska lyssna på musik som omskrivs, om man har möjlighet? Jag har nog ärligt talat aldrig ens tänkt tanken
Stjärtmes: Man kan ju lyssna och se efter vad det är
Blåmesen: Jo, det kan man förstås. Men jag menar, tror du att det är det som är tanken med att skriva om det? Eller vad vill man annars uppnå för effekt?
Stjärtmes: Man kanske vill uppnå en igenkänningseffekt. Typ "ah, den där har jag hört, koolt att han tog med den"
Blåmesen: Det är sant. Jag brukar uppleva det om böcker som jag läst omnämns

Stjärtmes: Vad tyckte du om Tengo?! Konstig?!?!?!
Blåmesen: Ganska konstig! Typ übermensch, men samtidigt inte?

Stjärtmes: Jag tyckte att den där tjejen som hade skrivit novellen som Tengo ska skriva om, var lite läskig
Blåmesen: Skitläskig!
Stjärtmes: Typ som från en annan planet
Blåmesen: Helt omedveten om sociala konventioner och normer, men inte på ett befriande sätt
Blåmesen: Och så himla konstigt med allt det där med att hon inte skickat in manus själv. Relation med han redaktörsnubben (något på K, right? Kumatsu?)
Stjärtmes: JA
Stjärtmes: Eller så kan det vara någon annan som skickade in åt henne
Blåmesen: Jag förstår mig inte alls på henne
Blåmesen: Förstår mig i och för sig inte på Tengo heller, han är nog konstigare än Aomame?
Stjärtmes: Hnnes novell och hon kommer nog att röra till det för Tengo
Blåmesen: Jo, det är ju ganska tydligt att det är Fukaeri som är det som liksom startar historien för Tengo

Blåmesen: Vad tycker du om omslaget förresten? Två personer, right?
Stjärtmes: Ja, fin!
Blåmesen: Är dock väldigt, väldigt nyfiken på vad referensen till 1984 kommer att vara!
Stjärtmes: Tror du det är boken eller årtalet? Eller kanske båda?
Blåmesen: (alltså, de har ju redan nämnt 1984, men jag antar att det ska finnas något annat)
Blåmesen: Jag tänker boken. Jag har hört något om att IQ84 syftar på det. (det är inte så att Q låter som 9 på japanska? förresten. Nej, det är det nog inte), men jag tänkte boken, så jag frågade nog inte ens om det var boken eller året

Stjärtmes: tror du att man måste ha läst boken 1984 för att fatta?
Blåmesen: det vet jag inte. Men det har jag gjort, så om det kommer tillräckligt tydliga referenser till den så ska jag förhoppningsvis kunna fånga upp dem

Stjärtmes: Undra hur han kopplar den med romanen [1984]
Blåmesen: Ja!!1 känns inte uppenbart. än.

Blåmesen: Jag är på det hela ganska förväntansfull. och ganska glad över att den inte verkar jättejättejobbig för det hade jag inte orkat
Stjärtmes: Ja, den är ju ganska lätt att läsa, än så länge
Blåmesen: Litar på att du ska vara uppmärksam på allt som är subtilt, HEEEEEEEEEh
Stjärtmes: Men hallå, taxichauffören lämnade ju ledtrådar! Som en cheshirekatt
Blåmesen: Ja just det, det gjorde han. Det finns bara en verklighet, även om det inte alltid verkar så, något sånt, eller hur?
Blåmesen: minns att jag tyckte att det var 1) lite orealistiskt och 2) ganska fint, men inte så fint att jag brydde mig om att skriva ner det
Stjärtmes: Jaa, det var lite "professor Trelawney-läser-profetia"

Blåmesen: Man undrar ju om det ska bli någon "inre brunn" eller något sånt för Tengo och/eller Aomame också, som för vad han nu hette, något på T, i Chroniques
Blåmesen: + undrar om de två kommer att träffa varandra
Stjärtmes: Jaaa, tänk om Tengo skriver om Aomame?!?!?!
Stjärtmes: Att det är nåt sånt kanske. Fast nä?
Blåmesen: Oj, den tanken hade jag inte ens tänkt

Stjärtmes: Titeln "Luftpuppan" och sedan Tengos resonemang kring huruvida det skulle vara kokong eller puppa eller vaddetvar tyckte jag kändes konstigt
Blåmesen: Ja, jätteskum!
Stjärtmes: Som att det var nåt oöversättligt kanske
Blåmesen: Ja, det tänkte jag också

Stjärtmes: Att heta Aomame i japan, tänker jag är som att heta Björn på svenska, fast tydligen inte
Blåmesen: Nja, det är väl lite annorlunda, eller? Jag upplever det som att det är ganska konstigt
Blåmesen: Björn är ändå rätt normalt. Grön sojaböna är lite mindre så
Stjärtmes: Haha, men barn döps ju till "Apple"
Blåmesen: Haha oj. I Sverige?!
Stjärtmes: Nä kanske inte. Men det är nått kändisbarn som heter det
Blåmesen: Stackarn

tfios

2012-01-25T13:48:00.000+01:00

Fortsättning följer. x

The secret history

2012-01-21T05:21:00.018+01:00

Pre-script/Hej,
beroende på hur mycket ni läser in i vad jag skriver, vill jag förvarna och säga att det här inlägget innehåller mini-spoilers, även om de är indirekta. Detta trots att jag så mycket som möjligt försökt att utesluta dem. De allra mest uppenbara har jag dolt, vilket förklarar varför det ser så konstigt ut i början, men dessa kan enkelt visas med hjälp av markering av textfält.
Jag är verkligen ledsen, men jag har tänkt på The secret history så mycket sedan jag läste ut den att den på något sätt har vuxit fast i mig. Jag har glömt hur det är att vara utan den. Och jag tyckte inte ens om den så mycket medan jag läste den. Det säger nog mer om mig än om romanen per se. Nå, är inte varje inlägg som utger sig för att ge ett omdöme om romaner en risk i sig? I det här fallet är det som tur är inte jag som avgör om risken ska tas eller inte, och den mest essentiella frågan är väl om jag rekommenderar den eller ej till någon som inte ännu har läst den. Ja, jo, det gör jag.
Varsågod.
-----

Sannerligen har Donna Tartts debutroman The secret history (eller Den hemliga historien i svensk översättning) hyllats västvärlden över, inte minst i bokbloggarvärlden, där boken till och med har fått en egen förkortning i ordlistan - DHH.

Den har kopplats med än det ena (filmen Döda poeters sällskap), än det andra (Dostojevskis Brott och straff) och på senare tid även med Marsha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, vilket bör ge en indikation till vad DHH innehåller, för den mer än vanligt allmänbildade.

The secret history är även främst i sin bokbloggsintroducerade-genre, aka-porr, som kort förklarat betyder att handlingen utspelar sig i en akademisk miljö. Jo jo, jag har gjort min research, ser ni. Och nog förstår ni att jag ifrågasatte hyllningens relevans om boken på Goodreads fanns med på en lista vars namn är "I've read it more than 5 times", samt har fått en femma i betyg av två personer som jag i hemlighet beundrar? Man ska inte lita alltför mycket på djupt passionerade talare, inte ens om det gäller mig, för dessa kan vara blinda i sin förundran. Det är mitt första råd till er.

Den här boken valdes ut som månadens bok i en bokcirkel som jag är med i, och jo, jag blev glad över att äntligen kunna bocka av den här på listan över böcker som jag vill läsa. Man ska inte börja läsa en bok med endast en tanke, om tanken är att kunna bocka av den på en lista, även om den är 500 titlar lång. Det är mitt andra råd till er.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, men jag tror att The secret history, eller DHH om ni så vill, ska läsas en andra, eller ptja, tredje gång. Inte för att den med säkerhet var bra första gången, utan för att jag tror att det är en sådan text som kräver sin(a) omläsning(ar) för att alla detaljer ska uppfattas. Det spelar ingen roll om det tog en evighet att läsa ut den första gången. Håll ut. The secret history växer. Det blir bättre med tiden. Det är mitt tredje råd till er. (I annat fall kommer ni åtminstone att kunna bocka av den som läst och lämna den åt historien.)

Vår berättare heter Richard Papen, en medelklasspojk från PLANO I KALIFORNIEN, som med hjälp av ett stipendium hamnar på ett privat college i Vermont. Jag vet inte hur er geografiska kunskap över USA är, min egen är märkbart skral, men förenklat sett så flyttar herr Papen från väst till en av de norra delstaterna på Amerikas östliga sida (wiki-karta). Väl på Hampden college, där Papen alltså har börjat, kommer han i kontakt med skolans lilla [intellektuella] grupp av "klassiker"(eller nå, antiken)-studerande och deras lärare, Julian. Dessa personer kommer att bli Papens fall. Han säger det väldigt tydligt i slutet av prologen:

Utan att vilja avslöja alldeles för mycket, kommer jag alltså att lämna er därhän och låta er själva upptäcka vad det är för något som triggar igång hjärtat (eller inte), vare sig det är att på egen hand läsa baksidetexten, boken eller vad andra har skrivit. Jag vill dock varna er, som väljer att läsa det första och sista, innan ni bestämmer er för att läsa boken: det går en hårfinlinje mellan vad som är avslöjbart och vad som inte är det, mycket beror på att man får veta en av de betydande händelserna väldigt tidigt. (Sedan vad man tycker om det, är en annan diskuterbar fråga.)

Jag tror att det är säkert att säga att Tartt hade(/fortfarande har, jag kan ju inte veta) talang att sluta cirkeln. I efterhand upptäckte jag brödsmulor som hon lämnade redan vid första "klassiker"-lektionen och som fick effekt genom alla, framförallt Henry. Det här är vad ni sedermera ska stryka under:

'Death is the mother of beauty', said Henry.
'And what is beauty?'
'Terror.'
'[...]And if beauty is terror,' said Julian, 'then what is desire? We think we have many desires, but in fact we have only one. What is it?'
'To live,' said Camilla.
'To live forever,' said Bunny, chin cupped in palm.

Henry är, som ni tids nog kommer att märka, DHHs MVP. Richard Papen, vår ständiga kanal till förståelse för historien, är å andra sidan endast en marionett, men det finns ingen annan än honom som kan berätta den hemliga historien, egentligen.

Jag har på flertalet sidor läst om Tartts hemliga vägar till andra litterära verk och allusioner. På romanens engelska wikipedia-sida hittar jag följande:

"On a deeper level, highlighted by many literary references and allusions, the novel undertakes a complex analysis of literary beauty versus reality, social constraints compared to our desire for liberation, and the relationships and truths that exist behind social structures."

Allusionerna och de litterära referenserna har jag inte så mycket att säga om, eftersom jag inte upptäckte några under läsningen, men att The secret history behandlar sociala restriktioner jämfört med vår längtan efter frihet, är något som jag kan skriva under på. Det är också intressant hur Tartt får det mest självklart lagstridiga att verka fullständigt logiskt, nödvändigt rentutav.

Har ni följt med mig så här långt, vill jag tyvärr förkunna att The secret history inte ens platsar på mitt livs topp tjugo, möjligtvis till er, men även min egen, förvåning.

Visst tycker jag om miljöbeskrivningarna, som tenderar att vara mer romantiska än realistiska, och som kan bli för många flertalet gånger. Jag älskar, älskar karaktärernas utveckling och komplexitet. Alla dessa personer som man bara vill veta allt om, som gör att man ibland önskar att man själv var Richard Papen. Jag gillar också att läsaren inte förrän i slutet, om ens då, kan lista ut om den-som-ej-får-nämnas är protagonist eller antagonist. Men The secret history blev för långdragen, denna första gång. Det var inte förrän jag hade läst ut den som jag förstod att The secret history egentligen var bra, och då var det alldeles försent. Jag är ändå glad över att jag tog igenom den, och någon gång i framtiden ska jag väl ta mig tid att göra det igen.

Man ska inte underskatta storleken på en bok, för även om det är en pocket av ringa storlek (~620 (eller, med svenska mått mätt, 700) sidor), där epilogen gladeligen hade kunnat uteslutits, kan det ändå ta en evighet. Det är mitt sista råd till er, tillsvidare. lolwhat

En dag

2012-01-17T21:04:00.000+01:00

Ni har säkert hört talas om David Nicholls bok En dag. Den har kommit ut som film, den har legat på diverse topplistor, och den har samlat damm på mitt nattduksbord.

Helt kort handlar En dag om Emma Morley och Dexter Mayhew (Em och Dex, Dex och Em), en man och en kvinna som träffas på universitetet och sedan håller kontakten resten av sina liv, utan att någonsin riktigt våga erkänna vad de känner för varandra; det hela liknar mest en romcom i bokformat. Det som möjligen är nytt är formatet. Vi får följa de båda protagonisterna under en enda dag, den 15 juli, varje år, och se hur deras liv ter sig.

Tyvärr blir det inte så originellt som jag kunde ha hoppats. Helhetsintrycket är att En dag är en vanlig och ganska medelmåttig bok. Ibland kommer jag på mig själv med att le fånigt åt den obligatoriska situationskomiken, men förutsägbarheten à la När Lucy Sullivan skulle gifta sig är lite irriterande. Likaså könsstereotyperna. Em och Dex passar så fruktansvärt bra in i de respektive fack man skulle kunna sortera in dem i (ung, politiskt intresserad, kulturell studenska som övergår i en medelålders jag borde bry mig mer-lärarinna och ung glidarman som åker räkmacka in i mediabranschen och blir en drogberoende och patetisk föredetting) att det nästan blir obehagligt.

För övrigt kommer jag på mig själv med att sitta och försöka översätta tillbaka boken till engelska - om det är för att jag undermedvetet är uttråkad, för att översättningen inte är så fantastisk eller för att jag har konstiga vanföreställningar om fördelarna med att läsa på originalspråk har jag ingen aning om.

Boken heter En dag. Det är ungefär den tid det tar att läsa ut den. Jag är inte av den åsikten att det bara är krävande litteratur som kan ge utdelning, men i det här fallet känns det som att just lättsinnigheten, ytligheten, gör att man går miste om djupare mening och insikt.

Notis:
Stjärtmes' recension hittar du här.

blåmesens '11

2012-01-10T23:22:00.002+01:00

2011, alltså.
Ytterligare 525600 minuter läggs till handlingarna.
Vår, studentliv, kakbak, telefonprat, sometimes I get a good feeling, sena kvällar, för få mejl. Och så ett par böcker på det, förstås.

Med omläsningar inräknade har 49 böcker passerat mitt nattduksbord under de föregående tolv månaderna - även om det faktiskt blev två nollmånader. Knappt hälften av böckerna, som oftast var romaner, var skrivna på eller översatta till svenska, övriga var på engelska eller franska.

Jag inledde året med en maraton-omläsning av hela Harry Potter-serien. Skratt, tårar och ljuva återseenden.

Från L'élégance du hérisson fick jag flera fina stycken att skriva av och spara, och en feel good-känsla kom med på köpet. Med Chaleur du sang som sällskap konstaterade jag att det är rätt fint att vara ung och fri (fri från vaddå, från förpliktelser? tjena...).

P1:s bokcirkel tog mig igenom Chroniques de l'oiseau à ressort, och jag njöt om inte av varje läst boksida så av varje liten smula av programmen.

På sommaren läste jag som brukligt deckare, men ingen av dem fastnade speciellt. Istället tog The catcher in the Rye, City of Thieves och Tant Julia och författaren plats i hjärnarkivet märkt Läsvärt. Även Katarina Wennstams Flickan och skulden lämnade ett bestående om än ej behagligt intryck.

Så kom hösten, då läsandet fick ge plats åt annat och inta en mer undanskymd plats i mitt liv. Tursamt nog slutade året ändå på topp, med finaste Extremely loud and incredibly close.

Hur var ditt bokår? Hur blir ditt bokår? (Hur blir mitt bokår?)

[Som traditionen bjuder tänkte jag även ge mitt filmtittande lite utrymme här. 24 filmer såg jag under året. Den franska tonårsfilmen Et toi, t'es sur qui? var överlägset sämst, medan Tous les soleils, Million Dollar Baby och Les mains en l'air var väl värda tid och uppmärksamhet.

Vad gäller musik innehåller Spotifylistan 2011 fyra ynka spår, så den förtjänar inte ens den plats den redan fått.]

Ladies

2012-01-05T18:25:00.000+01:00

En av årets julklappar blev Johan Hakelius Ladies, alltså uppföljaren till Döda vita män. Upplägget är detsamma - intresseväckande porträtt av brittiska 1900-talspersonligheter, med skillnaden att det nu är kvinnor som sätts under luppen.

Läsaren bekantas här med Lady Diana Coopers galna bilkörande, Margaret Campbells vidlyftiga kärleksliv och Vita Sackville-Wests besatthet av godset Knole, med mera. Älskare, älskarinnor, debutantbaler, socialt rävspel och tveksamma äktenskap förekommer ymnigt. Däremot är det sämre med yrkeslivsaspekten, i många fall helt enkelt för att ladyn i fråga varit helt beroende av sin makes sysselsättning snarare än att kunna göra något eget. Just detta att kvinnorna under den berörda epoken berott så mycket på sina giftermål blir ett problem vid rubriksättningen: kvinnor med multipla efternamn är regel snarare än undantag.

Möjligen är Ladies den där svåra andra boken som det brukar pratas om. Jag uppskattar fortfarande stilen och språket, men det känns lite som att den ursprungliga entusiasmen från Döda vita män gått förlorad, och mängden klockrena formuleringar har minskat. Det är emellertid främst det inledande dubbelporträttet jag finner grunt och hattigt. Sedan blir det bättre. Så mycket bättre att jag till slut sträckläser boken - om det beror på bokens kvalitet eller min relativa svältföddhet vad gäller litteratur låter vi vara osagt. När sista porträttet tar slut blir jag besviken och vill ha mer.

Jag vet inte riktigt vad jag brukar ha för syfte med att läsa populärvetenskap, jag antar att det är allmänbildning jag är ute efter och det vet jag inte om jag egentligen tillskansat mig i och med läsningen av Ladies. Men det är underhållande... intressant... välskrivet. Bra lovläsning helt enkelt.

Inför 2012

2011-12-31T12:06:00.017+01:00

Det är kanske första gången som jag är lugn inför ett nyår och som jag faktiskt ser fram emot, trots att nästa år på inga sätt är mer förutsägbar än de tidigare. Jag vet inte, det känns tryggare nu. Det här året har varit okej. Omtumlande, precis som föregående år, och fylld av överraskningar, resa till Frankrike, milslånga brev, flytt, dans, bokmässa &allthatjazz.

Nästa år ska jag låta läsandet ta sin tid och försöka rita fram en karta med nästan enbart (just nu oupptäckta) favoritplatser. Några dagböcker och brevsamlingar har jag tänkt mig. Hungerspelstrilogin. Avsluta serien om de olycksaliga syskonen Baudelaire. John Greens nyaste också, såklart. Kanske en och annan Strindberg.

År 2011s bästa läsupplevelser:
Den du söker finns inte här, Mia Öström
Fara vill, Elin Ruuth
Game over, Viktor Johansson
Great house, Nicole Krauss
Hon går genom tavlan ut, ur bilden, Johanna Nilsson
Kom, Mara Lee
Lighthousekeeping, Jeanette Winterson
Looking for Alaska, John Green
Paper towns, John Green
PS. Lycka till ikväll, Håkan Hellström
The arrival, Shaun Tan
The little prince, Antoine de Saint-Exupéry
The world and other places, Jeanette Winterson

Extremely loud and incredibly close

2011-12-28T00:59:00.003+01:00

Extremely lound and incredibly close handlar om Oskar. Oskar Schell är nio år gammal och är bland annat uppfinnare, vegan och amatörastrolog.

Den handlar också om hans mor, som träffar Ron fast Oskar tycker att hon kanske inte borde.

Om hans farmor, som älskar honom så mycket att hon hoppas att han aldrig kommer att älska någon lika mycket.

Om hans farfar, som förlorat talförmågan, och tvingas kommunicera genom att skriva i någon av sina otaliga dagböcker.

Om hans pappa, som befann sig på World Trade Center den 11 september 2001.

Det handlar om sorg, det handlar om smärta, det handlar om att hjälpa och se varandra, det handlar om att gå vidare. Det handlar om kärlek. Samtidigt, och detta är viktigt, blir det aldrig pretentiöst. Det känns aldrig krystat. Det känns aldrig fånigt. Det känns bara riktigt, och skärande, och fint.

Författarens namn (som ni skulle ha sett på den något tveksamma bilden här intill, om jag inte råkat täcka över det) är Jonathan Safran Foer. Utöver att producera en extremt bra bok så som böcker brukar vara, alltså rent textmässigt, har han lagt energi på det visuella. Här och där finns bilder eller andra avvikande inslag. Saker som Oskar stöter på. Sidor ur den stumme farfaderns dagböcker. Bilder ur Oskars saker som hänt mig-bok. Långt ifrån att ge en klipp- och klistrat-känsla till boken samlar de ihop och ger något lite extra till helheten. Man vet aldrig vad som ska dyka upp, varken i berättelsen eller i textmassan.

Det här är det finaste jag läst på länge. Hade jag varit en sådan som strök under fina partier i böcker, hade nästan hela boken varit understruken. Hade jag varit en sådan som satte post-its på fina ställen skulle mitt pocketexemplar ha sett ut som en tentamensgodkänd kursbok kvällen före tentan. Hade jag, min vana trogen, skrivit av det som fick mitt hjärta att slå en liten volt, hade det slutat med att jag skrivit av hela boken. Mycket bättre betyg kan man nog inte få.

"A lot of the time I'd get that feeling like I was in the middle of a huge black ocean, or in a deep space, but not in the fascinating way. It's just that everything was incredibly far away from me. It was worst at night. I started inventing things, and then I couldn't stop, like beavers, which I know about. People think they cut down trees so they can build dams, but in reality it's because their teeth never stop growing, and if they didn't constantly file them down by cutting through all these trees, their teeth would start to grow into their own faces, which would kill them. That's how my brain was."

Från: en skrivboks gömda

2011-12-24T07:28:00.001+01:00

"Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig över ditt eget livs gränser ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt."

"Vad dödar kärleken? Endast detta: vanvård."

"Stella vände sig mot mig och knycklade ihop mitt hjärta i sin hand.
'Blir du ofta förälskad?'
Ja, ofta. I en utsikt, i en bok, i en hund, en katt, i siffror, i vänner, i fullkomliga främlingar, i ingenting alls."
- Vintergatan går genom magen, Jeanette Winterson

"Okej, vi kan tolka, vi kan säga att det fanns en frånvaro och att den hade ihjäl henne, kan säga ärrvävnad man inte blir av med. Men man kan lika gärna tänka sig att det finns bara en historia per liv och att den biten som handlade om att älska intill utplåning var hans och att det gör man inte mer än en gång.
Förutsatt att man ens överlever."

"Hon blir inte förälskad längre, hud som hud, hon blundar. Ett tryck som har lossnat över bröstet men i utbyte likgiltighet, ska man säga något om det. Hon tappar ett namn en gång, det är obehagligt, hon ser på honom och minns inte vem han är och det kommer tillbaka efter några sekunder men ändå. Att han existerar så lite."
- Svårläst, Åsa Ericsdotter

"'If no one cares for you, care for no one in return.'"

"'Perhaps you are meant to be alone,' it murmured. 'Your father said you are beautiful. Most beautiful things are alone, in one way or another.'"
- The ghost's child, Sonya Hartnett

"Hon tyckte alltid synd om författarna som låg bakom de tankar som aldrig blev lästa. När hon inte hade något annat att göra hände det att hon låg och grät för deras skull."
- De i Utkanten älskade, Johanna Nilsson

"'När vet man att det är slut?'
'Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.'"

"Min smak har blivit förändrad. Kärlekssångerna på radio har börjat beskriva hur allting verkligen är. Jag är inte säker på att jag klarar av att vara lycklig, det känns som om jag är gjord av trolldeg. Jag vill inte vara kär på det sättet, som alla andra tråkmånsar. Vår kärlek är annorlunda. Den handlar om oss."
- Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, Gunnar Ardelius

(epilog)

Det här är vår relation
Det här är du och jag
och världen jag ska visa dej

Det här är inte madonnan
Inte horan
Inte gallret och spisen och dom glansiga bilderna

Det här är något nytt
som inte ens den största skräcken
ska kunna förstöra
- Sånger från hjärtats bakgård, Anna Jörgensdotter

--
Tryck på bilder för källa

On this day, you read something that moved you and made you realise there were no more fears to fear. No tears to cry. No head to hang in shame. That every time you thought you'd offended someone, it was all just in your head and really, they love you with all their heart and nothing will ever change that.

2011-12-20T18:55:00.003+01:00

/The day you read this/

1 - 2 - 3 - 4 - 5 - 6 - 7

I wrote this for you

The world and other places

2011-12-15T08:28:00.000+01:00

Jeanette Winterson, min bästa ordtämjerska, hur jag alltid förundras över hur du får mitt hjärta att spinna av välbehag. Jag hade kunnat dra hela harangen om det tidlösa, känslan av viktlöshet och samtidigt nämna något om att noveller aldrig har fastnat på mig, (för att de inte är så långa, men så många att man blir mätt efter ett tag). Jag har nog skrivit förut att Winterson smakar bäst på engelska och med alla de här novellerna blir det som att få en hel buffé serverad med alla sorters kakor. Jag ska ge er två smakprov:

She said, 'I am poor but even the poorest inherit something, their daddy's eyes, their mother's courage. I inherited the dreams.' (Atlantic crossing)

It was night. It was winter. The snow began to fall. On the coach it had been September; warm beginning-golden, a second flush of roses, apples on the trees. I must have mislaid October as I have mislaid so much of my life. October was gold and gopper and brass and then November came and locked awat the gold in lead chests. I always forget, when something is here, that it won't always be here. Take it now or lose it. Risk everything. (Adventure of a lifetime)

Boken om Blanche och Marie

2011-12-09T07:43:00.005+01:00

Det här är vad som händer med texter som glöms bort i sanden och slukas av vågorna:
de flesta försvinner från horisonten. Men några spolas upp på stranden, av tiden tärda och av vattnet oläsliga. Det här är en sådan text som jag inte riktigt vet om jag ska restaurera eller bara låta den vara. I vilket fall som helst vill jag på förhand ursäkta om det förekommer information som inte överensstämmer med det som står i boken.

Sand fastnar längst in mellan sidorna, när jag tar med Blanche och Marie till stranden. Ett tag tar jag med mig den överallt. Det verkar inte som om jag kan slita mig ifrån historien om nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent, tillika "hysterikornas drottning", Blanche Wittman, men om sanningen ska fram, så är det mer för att jag inte vill att orden ska ta slut. Så jag bär med mig den, bläddrar i den då och då, men läser inget.

Berättaren är en välkänd person, han som hoppar från berättelse till berättelse. Den namnlöse som fortfarande undrar över Pasqual Pinons öde och som fortfarande minns isgraven. Den här gången har han letat och hittat Wittmans ord, skrivböckerna (en gul, svart och röd) i vilka hon har skrivit ner hennes tankar om kärlek. Denna krydda, kärleken, mer som en huvudingrediens än salt och peppar.

Och så klart det här: fru Curies väg från forskning, till framgång, till förfall. Radiumet som förstör mer än ett giftermål. Namn som Strindberg och Freud, kommer och går. Tiden är vid slutet av 1800-talet. Platsen Paris, Frankrike.

Det är intressant och lite grann som att lyssna till någon som berättar en historia med ömma ord. Sedan vänder det helt plötsligt: den röda boken, Blanche Wittmans egna röst, tar vid. Någonting händer; någonting faller ihop. Kanske är det sandslottet som jag under tiden har byggt upp. Jag vet inte, hinner inte reflektera över det heller. Sommaren är kort, som man säger och innerst inne vet är sant.

Det märks att Per Olov Enquist har undersökt material som han har kommit över och på sitt vis gjort om till sin egen historia, flätat med sina ord. Jag har en teori om att ju fler böcker av Enquist man läser, desto bättre kommer de att uppfattas, på grund av igenkännandet och de återkommande scenerna, samtidigt som jag kan tänka mig att det blir tråkigt och enformigt. Och har man otur börjar man med att läsa den bästa och får de andra att framstå som sämre. Jag hoppas att det inte har hänt mig och jag hoppas att det inte händer er. Jag kan inte säga att det här var bland de bästa (Enquist-)upplevelserna någonsin, även om jag blev väldigt glad när Pinon nämndes, men på grund av för lite utforskande ändå hamnar på en topp tre (av tre)-lista. På Wikipedia går det att läsa att Boken om Blanche och Marie är "P. O. Enquists kanske mest fantasifulla roman".

*

2011-11-23T18:07:00.001+01:00

Hej, har ni sett min fågelvän?

Det senaste livstecknet är ett handskrivet brev, daterat 111112. Förmodligen kommer hon att kunna lokaliseras på ett universitetsområde på västkusten, med näsan i en matematikbok.

Alla vittnesmål av betydelse tages tacksamt emot. Belöning för upphittande utlovas!

maila: bookbirds(a)hotmail.com

(originalbildens källa)

Will Grayson, Will Grayson

2011-11-15T16:53:00.002+01:00

“i will admit there’s a certain degree of giving a fuck that goes into not giving a fuck. by saying you don’t care if the world falls apart, in some small way you’re saying you want it to stay together, on your terms.”

Två världar drabbar samman, när will grayson och Will Grayson hamnar på samma ställe av en slump. Den förste, en instabil, och sarkastisk ensamvarg; den andre, en med en undertryckt ilska över att inte vara någon. Och efter mötet blir ingenting sig likt. Det är inte förrän då som det först börjar bli intressant, denna historia signerad John Green (Var är Alaska?) och David Levithan (Ibland bara måste man), som på svenska finns under titeln Den andre Will Grayson.

De skriver kapitlena växelvis och det är väldigt lätt att skilja dem åt, inte bara genom stil, utan också genom hur den ene (Levithan) inte alls använder sig av versaler, förutom vid ytterst nödvändiga tillfällen. Jag, som sedan tidigare var en ganska van John Green-läsare, kände genast igen tonen hos honom, medan det här var min första David Levithan-samarbetar-med-någon-annan- och, överhuvudtaget, första Levithan-roman, så var jag ganska förbryllad över hur den andre Will Grayson betedde sig. Denne will grayson är en lite deprimerad kille, utan någon nära vän. Bortsett från Isaac, en person som han lärt känna på internet, vars nickname, förresten, är boundbydad, har han ingen som han känner att han kan prata med om alla känslor han har inombords, om kärleken till Isaac. Inte ens för Maura, som han typ är vän med, för att båda är utanför och delar samma mörka syn på världen.

Den andre Will Grayson, den som John Green har skrivit om, tar lång tid på sig med att komma underfund med hur han känner för Jane och hamnar ofta i skuggan bakom hans vän Tiny Cooper, denna överdimensionellt homosexuella karaktär som hela han är en vackert dekorerad julgran, inklusive stjärna, och som dessutom ska sätta upp en musikal - the story of his life.

Det finns ett par saker som man bör känna till om Tiny Cooper:
1) He may be the world’s gayest person who is really, really large och 2) Tiny. Cooper. Hates. Over. The. Rainbow.

Jag älskar Tiny Cooper, jag älskar hela hans sätt att vara, inte bara på grund av det här:

Jag älskar Tinys stora hjärta. Och ja, det är han som gör historien. Hade världen varit en annan, hade undertiteln varit "A tribute to Tiny Cooper. And a tiny bit to love.", för att den borde vara det. Tiny Cooper förändrar allas liv. Han fullkomligen dundrar in, utan att knacka på och går aldrig därifrån.

Men den handlar inte bara om homosexualitet vid ung ålder, kärlek kärlek kärlek och hur det känns att möta sin namne på en, minst sagt, annorlunda plats, utan mest av allt även, som i många ungdomsromaner, vänskap. Och om att utvecklas. De här karaktärerna krossar barriärer, för att komma fram och igenom. Det är innerligt, det känns ända in i hjärtat och det händer oväntade saker hela tiden, vilket är några av orsakerna till varför jag tycker att Will Grayson, Will Grayson är en av de bättre ungdomsromaner, som jag har läst det senaste halvåret, trots att den inte har ett traumatiskt slut. Men det är okej, jag behöver inte slås till spillror, för att jag ska tycka att en bok är bra. Ibland är det mycket bättre att inte.

Det finns de som säger att John Greens huvudkaraktärer är likadana, att han skildrar samma "nördiga, vältaliga pojke som tycker om en smart, attraktiv och smått pretentiös flicka" (min översättning), och jag kan hålla med, men tycker inte att det blir monotont och jag blir inte frustrerad över att hans Will inte är så handlingskraftig som man hade kunnat önska, av identifieringsskäl. Varför skulle jag, när jag hellre önskar att det fanns fler av Tiny Cooper i världen och att min namne, som jag hoppas träffa, är minst en femtedel lika bra som de båda Will Grayson är tillsammans. Kärleken blir aldrig överflödig. Aldrig. "You completely unscatter me."

"Bookshelf tour"

2011-11-12T11:33:00.034+01:00

På fönsterbrädet ovanför min säng, bakom en gardin och utan någon speciell ordning. Undantag: de böcker jag håller på att läsa; de har jag ställt längst till vänster, för att kunna komma åt dem lättast. Samlingsbeståndet skiftar ständigt eftersom jag, nästan varje gång jag går till biblioteket, alltid kommer hem med ett gäng nya romaner att lägga till på listan över böcker-att-läsa-inom-en-månad, varför bilderna jag tog för tre dagar sedan redan har blivit inaktuella. Inte för att jag går till biblioteket varje dag, bara när jag måste eller känner för det.

Min fasta samling har jag hemma i småstaden och består mest utav Harry Potter-serien, böcker som jag har fått av blåmesen och andra, samt böcker som jag har hittat i second hand-affärer. Nej, jag tycker inte att det är jobbigt att inte äga en egen samling, ens böcker som jag fullkomligt älskar. Jag antar att jag aldrig har känt av det behovet bara. Ja, jag tycker om att få böcker, vilket jag förmodar är en bra grej, om man inte vet vad man ska ge mig, annat än en bok (för chansen är ganska liten att jag redan har den).

Det här är vad jag har på mina bibliotekskonton i skrivande stund:

Baricco, A., Silke

Chan, L. M. & Mitchell, J. S., Dewey decimalklassifikation

Dagerman, S., De dömdas ö

Eggers, D., Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet

Enright, A., Taking pictures

Johansson, V., Wrestlarna

Lee, M., Kom

Lidbo, U., Decembergatans hungriga andar

Perec, G., W eller Minnet av barndomen

Rachman, T., De imperfekta

Snicket, L., Det hemliga hisschaktet

Snicket, L., Den skräckfyllda skolan
Tartt, D., The secret history

P.s. För två evigheter sedan publicerades tips på hur man bäst tar hand om övervintrande fåglar, från boken Titta på fåglar. Det är visserligen försent för att plantera solrosor nu, men här är en länk till inlägget, utifall att.

P.s.

2011-11-02T18:09:00.000+01:00

(tryck på bilder för källa)

Det första kapitlet av John Greens kommande bok, The fault in our stars, finns ute på internet!

TRYCK FÖR ATT LÄSA / LYSSNA

*

Looking for Alaska och Paper towns

2011-10-27T08:36:00.000+02:00

I mer än en månad har jag frågat mig själv hur jag ska börja skriva om en bok som bokstavligen har förstört mig. Nu, fem böcker (kurslitteratur inte inräknade), x antal filmer och fler cykelturer hem i den iskalla natten senare, har jag fortfarande inte hämtat mig. Mina anteckningar är oläsbara. Ni får ursäkta, det slog ner en asteroid i mig och jag har inte gråtit så här mycket sedan Halvblodsprinsen (hälsar "Fangirl i hemlighet").

I sjätte klass lärde jag mig att alla sagor började med "Det var en gång" och att jag från den dagen var för gammal för sådana lekar. Istället skulle vi skriva noveller och mina var fyllda med evig vänskap, olycklig kärlek och the soundtrack of my life. Men det här är inga högstadiefasoner. Looking for Alaska är på dödligt allvar en av de bästa böckerna som jag har läst de senaste fyra* åren.

Det finns flera anledningar till varför jag för ovanlighetens skull skriver om Looking for Alaska och Paper towns, båda skrivna av John Green, i samma inlägg. En av förklaringarna till varför jag har valt att göra ett av två, är för att jag är rädd för att det annars kan bli för repetitivt med mina ovationer till nyss nämnda författare, med risk för att inlägget istället kommer att bli dubbelt så långt. Så från och med nu skriver jag bara från hjärtat. Bära eller brista, jag struntar egentligen i vilket. Observera att småspoilers kan förekomma, vilket betyder att fortsatt läsning sker på egen risk.

Klara - färdiga -

Looking for Alaska (på svenska, Var är Alaska?) berättas av sextonåriga Miles Halter som är en helt okej, lite blygsam pojke, bortsett från att han samlar på kända människors sista ord vid livet. François Rabelais sista ord sägs vara "I go to seek a Great Perhaps", efter vilka Miles tänker följa, genom att lämna sitt monotont tråkiga liv i Florida, för att börja på en internatskola i Alabama. Där träffar han, bland andra, Chip, the Colonel, Martin, "a dirt-poor genius scholarship student with a Napoleon complex" och tillika Miles rumskamrat. Miles, som i sitt förra liv saknade vänner och alla erfarenheter en tonåring bör ha, upptäcker nu livets både fram- och baksidor. Hur det är att ha bästa vänner, framför allt, som är lojala och som vägleder en genom första stadiet av rökning, parförhållanden och alkoholintag, för att man är ny och pålitlig. Och sedan hur det är att vara kär i någon som redan har en pojkvän. Alaska Young, heter hon och lyser upp hela texten varje gång hon kommer in i bilden.

I Paper towns (svensk översättning saknas) är det ett idogt pusselläggande i centrum, när Quentin (Q) Jacobsens granne, Margo Roth Spiegelman, spårlöst försvinner. Q har känt Margo sedan de var två år, men med åren har de vuxit ifrån varandra och hamnat i olika grupper. Precis som Alaska Young, är Margo en stark karaktär som lyser upp, hon är viljestark och får Q att göra saker han aldrig skulle ha gjort innan. Natten innan Margo försvinner, kryper hon nämligen in genom Qs fönster och övertygar honom att gå på äventyr med henne eftersom hon 1) inte kan använda sin bil, 2) behöver assistans och 3) väljer honom. Q blir besatt av att hitta henne, eftersom hennes föräldrar sa att hon brukade lämna ledtrådar efter sig, varje gång hon försvann.

Det finns några likheter, Looking for Alaska (LfA) och Paper towns (Pt) emellan.

Den första: att de båda utmärks av ett tydligt före och ett efteråt. I LfA är det så tydligt att det är som en tickande bomb som räknas ner, hela vägen är kantad av varningsskyltar på vilka det går att läsa "One Hundred and Twenty-eight Days Before" ända ner till noll, till dagarna efter. Det är med skräckblandad förtjusning som jag fortsätter, utan att veta vad som finns framför mig. I Pt blir det en märkbar förändring när Margo försvinner, hela skolans hierarki vänds upp och ner som om det var hon som höll i trådarna hela tiden.

Den andra: att de båda berättarrösterna innehas av en insiktsfull och eftertänksam manlig karaktär och att handlingen efter hand börjar kretsa runt en motpol, som planeter runt varsin sol, som inte är helt givna. Både Margo och Alaska är gåtor, båda bär på mörka hemligheter, ett djup som man kan ramla ner i om man inte är försiktig. Margo, vid första anblicken impulsiv, men ser man närmre är hon välplanerad. Och Alaska, man tror att hon är stark, men i hennes bärande väggar finns små hål som kan få hela huset att rasa.Speciellt i Pt tas ämnet om människans mångfacetterade natur, att vi är prismor/kalejdoskop snarare än ensidiga. Varje vändning, en ny bild. Och frågorna som Q ställer, är frågor som vi borde ställa alla, till och med de vi tror oss känna. Vem är Margo? Har Q någonsin sett den riktiga Margo? Vilken Margo känner Q? Det är som att veckla ut en pappersboll som någon har lämnat efter sig för att antingen 1) bli återfunnen, 2) hitta tillbaka eller 3) inget av alternativen. Och på pappret står det en ledtråd som tar dig ett steg fram, men det känns som två steg bak.

Den tredje: John Green betonar vikten av vänskap, en sådan vänskap som man bara kan läsa om i böcker. När Chip tar med Alaska och Miles hem till sig på thanksgiving. När Radar, Ben och Lacey följer med Q, för att leta efter Margo. När Chip och Alaska blir förbannade på de rika ungarna för att Miles hade kunnat drunkna. Sådana saker.

Den fjärde, är kanske inte en likhet i sig, utan något jag personligen tycker: att både LfA och Pt är guldgruvor med citat, både geniala one-liners och vackra. John Green är själv en guldgruva när det gäller citation, han kommer alltid med intelligenta meningar och det finns en tumblr som ägnar sig åt att hipsterfiera Greens alla bra citat, både från hans romaner och de han har uttalat. (x)

Den femte och sista likheten: alla litterära hänvisningar. Alaskas rum är full av böcker som hon har köpt på loppisar, hon läser delar från Kurt Vonneguts Cat's cradle för Miles och en gång citerar hon Simón Bólivar, från Gabriel Garcia Marquezs bok The general in his labyrinth, ett citat som kommer att betyda mycket i romanen ramöver. Miles läser bara biografier, för att leta efter de sista orden. I Pt får Walt Whitmans Leaves of grass en avgörande betydelse, efter Margos plötsliga försvinnande.

Varför jag tycker att romanerna är utomordentligt bra, är kanske uppenbart vid det här laget, men framförallt att båda är klassificerade som böcker för ungdomar och att man kan läsa in ett annat djup i dem, om man önskar, speciellt Paper towns. John Green har ett språk som ligger nära en tonårspojkes, det är stundtals hjärtskärande, men har alltid nära till skratt. På ena sidan kan jag ligga i fosterställning och gråta hejdlöst, för att på nästa skratta mig till tårar.

Mycket kan sägas om honom. Green har ett hemligt recept på att vara världskänd och anonym på samma gång. För svenska ögon är han nog mest känd som en av författarna till Den andre Will Grayson, som han skrev tillsammans med David Levithan, samt Var är Alaska?

Jag kan med säkerhet säga att ingen i min klass hade hört talas om John Green (nå, nu är alla födda under tidiga nittiotalet eller tidigare), och det är nog få som känner till hur stor han är, medan han har en hel fanbase, från hela världen, som till exempel citerar honom jämt och skriver låtar baserade på hans romaner. Tillsammans med sin bror, Hank Green, skapade han begreppen nerdfighter och nerdfighteria, som andra, med internets goda hjälp, har skapat en slags community runt, där man kan känna samhörighet med andra, kanske inte likasinnade, men minst lika fantastiska. De ger mig hopp om mänskligheten, det är så fint att ord inte räcker till.

Slutligen;

“True love will triumph in the end - which may or may not be a lie, but if it is a lie, it's the most beautiful lie we have.”

*Jag säger fyra år och inte hela mitt liv eller något liknande, eftersom det inte var förrän då som jag började skriva ner alla titlar som jag har läst. Mitt minne sträcker sig inte längre bak, knappt ens det i många fall.

Ps.

Just nu är John Green aktuell med en ny ungdomsroman, som har fått titeln The fault in our stars, efter ett citat av Shakespeare, och han har utlovat att hela första utgåvan ska vara signerad.

Sidan som används frekvent i Paper towns, i letandet efter Margo, Omnictionary, har skapats i efterhand och innehåller främst saker som rör nerdfighteria och John och Hank Greens liv. På Omnictionary kan man bland annat läsa vad en pappersstad är.

Pps.
Relevanta länkar, för mer information och källhänvsningar finns i texten.

De irrelevanta kommer här:
John Greens hemsida
John och Hank Greens youtube-kanal
Awesome people hanging out together
Eldorado med Kjell Alinge

Torsdagsäventyr i september

2011-10-23T11:08:00.004+02:00

Och jag fick väl ett okej första intryck, men var för dåligt förberedd. Jag och mina kamrater gick mest runt i cirklar, hängde lite hos Babel och fotograferade Jan Guillo, som var villig att posera trots att vi inte bad om några autografer eller ens stod kö. En timme innan bussen skulle ta oss hem igen, träffade jag blåmesen och vi gick på bibliotek, så klart.

en stadig puls över broar, genom städer, och för din skull, så reser vi igen

2011-09-30T13:09:00.040+02:00

Tal om bättring. Jag känner hur jag staplar ord på ord för att fortfarande verka förståndig, stadig. Undrar hur mycket jag kan pressa in i huvudet och försöka få det att stanna; snälla, cirkus, stanna. Samma Kent-skiva på repeat. Idag: en väska packad med kläder, Wrestlarna och den där boken på danska. Den här gången inte för att fly, utan för att åka hem/bort och vara på bibliotek hela dagarna.

I väntan på en försenad nästan-obligatorisk bokmässrapport, några länkar:
Viktor Johansson i en kort intervju med Babel
Lars Winnerbäck gästar Tack för musiken
Mysterious Letters
The Make Believe Sea
Print is not dead

♫

once you knew a girl and you named her Lover and danced with her in kitchens through the greenest summer

2011-09-21T15:24:00.020+02:00

Sommareldens falnande glöd - hey, wait, mister. Hey. Wait - än blommar prästkragar och maskrosor. Det har blivit september och jag samlar björklövskonfetti att pressa i böcker och äter havregrynsgröt till frukost varje dag. Sedan sist vi sågs har jag bl. a. skrikit mig hes till The Arks sista spelning i Malmö någonsin, flyttat till en av Europas grönaste städer, fått ont i magen av Melancholia och cyklat i ösregn. Imorgon ska jag på bokmässa och återse bästa blåmesen. Jag vet inte riktigt när jag återvänder igen, men det ordnar sig. Det finns så mycket att berätta. I love you.

♫

2011-08-23T22:00:00.003+02:00

Går vilse i korridorer, bland spårvagnar och hemtentor.
Hoppas komma hel ut på andra sidan...
Och att bokhögarna ger sig till tåls ytterligare ett tag.

Den du söker finns inte här

2011-08-18T19:08:00.045+02:00

Hundöron full. I slutet samlar jag ihop de gnistrande orden i en liten ask, och hade jag kunnat skulle jag tvinna ihop dem till en glittrande lyckotråd att sy in i Valeries klänningar.

Det är som att hoppa över vattenpölar, faktiskt, mellanrummet mellan styckena är större än vad som synes verkar vara (extra långt), för att göra utrymmet extra stort när inte ens huset som förr var så stort, nu känns så trångt att berättarjaget måste gömma sig under trappan för att få vara ensam.
Som hade Mia Öström silat bort allt onödigt och bara behållit det viktiga, för till och med birollerna har fått sina namn nerslipade till endast enstaka bokstäver - resultatet: fragmentariskt, styltat, svårt att läsa mellan rader, någon skulle säga poetiskt. Men även för ett otränat öga är det uppenbart att det är avvikelserna från mönstret som är det viktigaste; den sjuke och trasige pojken Joseph som behöver all omvårdnad i världen och ett du som har ställt en världsavgörande fråga och bara väntar på svar. Och tyvärr måste du vänta lite till för vi har ett barnkalas att ordna och dockor att fixa och tårtor att baka och barnen kommer att få ont i magen, för att de inte är vana vid så mycket mat, och det kommer att vara samma sak nästa år, med nya barn och nya tårtor. Alla sjuka behöver uppmärksamhet, varför förstår inte mor och far och alla doktorer det? Självklart måste hon återvända varje gång de skickar bort henne.

Allting måste ha en kärna. I den här en återkommande mening: "En man föds till världen, en kvinna till familjen." Men om hon vill gå motströms, vara en lax på väg hem för att leka (akta sig för hungriga björnar och hålla ut i torkan)?

Flo, berättarjaget som hade kunnat vara jag, men är istället Florence Nightingale är bekymmersam och har hela huvudet full av oro och uråldriga botemedel på exempelvis gonorré (kvicksilver), lunginflammation (blysocker i kombination med opium) och smärta (kvicksilverklorid och stryknin). Hon undrar vad som händer med en människa om det som håller ihop henne går sönder, vad händer om klänningen och korsetten slits sönder och allting ramlar ut? Skulle du laga henne, med varsamma händer laga henne? Om hon valde dig.

Dolken från Tunis

2011-08-16T15:19:00.002+02:00

Originalets titel: The Murder of Roger Ackroyd

Dolken från Tunis är en mästerlig pusseldeckare författad av deckardrottningen Agatha Christie. Hennes märklige lille detektiv, Poirot, har precis flyttat till en engelsk håla för att vila upp sig. Snart leder dock händelser i nejden till att han tvingas återuppta sitt arbete. Roger Ackroyd hittas mördad i sitt arbetsrum, som var låst från insidan, efter att någon ringt till läkaren tillika bokens berättare, Dr Sheppard.

Alla personer som rört sig i huset - godset Fernly -är plötsligt misstänkta; Mr Ackroyd var en förmögen man och alla har även hemligheter som skulle kunna ge dem motiv för brottet. Man tycker att man misstänker alla, men i slutet är det ändå den allra minst tänkbara personen som visar sig vara skyldig.

Pusseldeckare bygger på en spännande intrig och ett elaborerat brott som detektiven och samtidigt läsaren försöker finna lösningen till. Att intrigen sätts främst kan leda till att karaktärerna blir ganska platta och stereotypa. Så även här, persongalleriet är visserligen mycket intressant men det är svårt att få någon egentlig inblick hos de människor som beskrivs. Den rättfärdige Dr Sheppard, hans skvallertant till syster och betjänten Raymond blir exempel på detta.

Detta är dock på intet sätt ett skäl till att inte läsa boken, som är både genomtänkt, intressant och spännande. Kanske blir fåtöljsdetektion inte bättre än såhär.

Studieteknikhandboken

2011-08-09T20:55:00.000+02:00

Hösten närmar sig obönhörligt, nu är det snart slut på sol och semester och dags att återgå till vardagslunken. Vissa av oss ska tillbaka in i klassrum och föreläsningssalar, varför en kort presentation av den här boken känns opportun. Den som numera endast tänker på studier i samband med återbetalning av ett visst lån bör minnas att man ändå kan lära sig något nytt varje dag.

Studieteknikhandboken ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen. En blå och ganska tunn bok med textstorlek à la barnbok och den hoppfulla frasen "Plugga mindre - Lyckas bättre!" tryckt på framsidan. Boken är indelad i nio kapitel i vilka man kan lära sig mer om hjärnan och lärandet liksom få nya tankeverktyg och metoder för att minnas.

Eller ja, nya och nya. Kellquist och Lundins bok har ett tiotal år på nacken och innehåller inga banbrytande fakta. Att genomtänkt repetition förlänger kunskapens livslängd eller att en funktionell plan över hur studierna ska gå till kan göra pluggandet mer effektivt vet de flesta studenter. Inte heller sticker boken under stol med att även om det finns vissa genvägar krävs ett gediget arbete för att ta till sig ny kunskap. Hur mycket man än skulle önska det finns ingen mirakelmetod.

Jag har tidigare läst minst två böcker om samma ämne (varför är oklart eftersom jag tror att var och en lär sig bäst på sitt sätt, men det är väl av samma anledning som jag läser enstaka självhjälpsböcker. Jag hoppas få någon Insikt med stort I) och till Studieteknikhandbokens fördel kan sägas att den är lätt- och snabbläst, att övningar och exempel är tydliga och lättförståeliga och att pekpinnarna är få.

Behovet för den här boken - och för andra, liknande - är tveksamt. Vill du bryta gamla mönster kan den här boken kanske vara dig till hjälp. Förvänta dig bara inte att över en natt bli ett fullfjädrat geni eller, för den delen, en superdisciplinerad student.

City of thieves

2011-08-02T21:00:00.000+02:00

Välkommen till Leningrad. Andra världskriget är i full gång och på ett tak sitter sjuttonåriga Lev och hans vänner och spanar efter bränder, när de får se en ihjälfrusen tysk soldat som med sin fallskärm sakta dalar ned mot deras gata.

Lev åker fast för plundring men blir till sin förvåning inte knäppt på direkten, utan transporteras istället till stadens ökända fängelse. Där får han dela cell med den tre år äldre Kolya, en desertör som påstår att han bara återvänt till staden för att hålla en tes om en viss Ushakov.

Följande morgon får de nyfunna vännerna beskedet att deras liv hänger på ett dussin ägg som ska skaffas fram senast föjande torsdag. eftersom en mäktig generals dotter ska gifta sig, och att vara utan tårta betyder otur. Därför behövs ägg. Men var ska de hitta sådana i Piter, som är belägrat sedan månader tillbaka och där invånarna numera livnär sig på ransoneringsbröd som inte smakar bröd och biblioteksgodis (det proteinhaltiga limmet som böcker binds in med), i denna enligt nazisterna 'tjuvarnas och maskarnas stad'?

City of thieves, skriven av den amerikanske manusförfattaren David Benioff (som ser ut som en riktig smöris) bygger enligt förordet på dennes morfars berättelser från krigets Sovjetunion. Det är en riktig äventyrsroman i krigsmiljö, men under Lev och Kolyas resa finns inte bara krig och belägring utan också kamratskap, generositet, schack, feghet, kärlek och en del intressanta funderingar. Lev, som på intet sätt är någon krigsivrare eller född mördare, är en intressant huvudperson, särskilt då han sätts i kontrast till den mycket utåtriktade och orättvist charmige Kolya.

Trovärdigheten är svår att bedöma, särskilt för mig som i sanning inte är någon expert på historiska romaner eller krigsskildringar. Vissa saker verkar troliga, andra verkar smått osannolika men vem vet? All is fair in love and war...

Den här boken är svår att lägga ifrån sig. Den går snabbt att läsa och är således lämplig både för den som inte läser mycket eller har ont om tid likväl som avkoppling för storläsaren. Möjligen skulle min mesvän tycka att den var alltför lätt, men de personer i min bekantskapskrets som läst boken har bara haft gott att säga därom. Jag tror nog att min bror skulle kunna tycka riktigt bra om den. Jag tror jag ska övertala honom att läsa den bara för att ta reda på det.

P.s.

2011-07-28T10:10:00.010+02:00

*

Hipsterfierade citat från Looking for Alaska, Emma och The perks of being a wallflower,
alla redigerade av Rosianna. Fler går att finna här.

Utrop

2011-07-26T11:49:00.001+02:00

Hon arbetar för SNCF, Frankrikes motsvarighet till SJ. Med sin röst guidar hon Gare du Nords vilsna resenärer till rätt spår, meddelar förseningar, ankomster, avgångar. Men det är bara framför sin mikrofon som hon känner sig säker. Hon irrar genom sin vardag och det enda hon vill ha är honom.

Men han har redan sin ängel, flickvännen tillika sambon som passande nog heter Ange och som är så mycket bättre än hon någonsin kommer att bli. Det hindrar henne inte från att längta, och av någon underlig anledning verkar han inte helt oberörd...

Céline Curiols namnlösa huvudperson är parisiska, runt 30 år gammal, smått neurotisk och saknar självbevarelsedrift. Med hjälp av en hyggligt utförd medvetandeström får läsaren del av det som rör sig inom henne medan hon rör sig i sin ganska snäva vardag. Läsaren är också ensam om att få veta något om personens inre, för hon anförtror sig inte åt någon. Hon verkar inte ha några vänner och när hon är med honom tycker hon inte att hon har något som är värt att berätta; hon föredrar att lyssna.

Huvudpersonens ömhetstörst verkar lysa igenom, och diverse män omkring henne försöker mer eller mindre framgångsrikt att utnyttja just den svagheten. Kvinnorna - hans bekanta, arbetskollegorna - ger upp efter ett par misslyckade försök att prata med henne. Kanske tycker de inte att hon är tillräckligt intressant.

Faktum är att hon inte är så spännande, att hon inte gör något särskilt och att hennes tankar inte är särdeles originella. Men av någon anledning känner jag mig inte helt oberörd...

Polen berättar: Navelsträngen i jorden

2011-07-24T12:12:00.003+02:00

Bokförlaget Tranan har en serie där de samlar noveller från hela världen, av varierande längd och kvalitet. Bland annat har de redan besökt Vietnam, Iran och Sydafrika. De här från Polen är utvalda av redaktörerna Irene Grönberg och Stefan Ingvarsson.

Vad jag har förstått försöker de (den samtida polska litteraturen) se hur långt de kan gå, ta reda på var gränserna i det nya landet är dragna. De här tar upp tidigare förbjudna ämnen och fyller igen luckor i historien som har gått förlorade (rekonstruktioner eller bara romantisering eller är det samma sak?). Och någonting om att vända tillbaka till sina rötter, fly in i det förflutna som inte ser ut som det gjorde då.

Noveller är egentligen inte min grej, även om det kanske är det mest optimala formatet (kort, koncist) som inte tar så mycket tid. Avverka en eller fem på bussen till skolan och en under reklampausen, några stycken innan du somnar. Det är ju så lätt.

Nu är det bästa med antalogier & what-nots att det inte är ett tvång att läsa alla och inte heller i den ordning som de är lagda. Plocka russinen ur kakan och ingen skulle märka.

Och ändå tröttnar jag ganska fort på noveller, sexton stycken på en gång är för mycket för mig, trots slalomläsning. Det är lite synd, eftersom jag tror att några av dem som jag inte fann speciellt intressanta (mer märkliga) kan ha varit väldigt bra. Under andra omständigheter.

Det fanns några noveller som stod ut i mängden och som jag tyckte var fascinerande bra, mycket troligt de som jag förstod innebörden av och som inte lämnade mig med hundra frågetecken. Men den novell som berör mig mest är den första, jävul (Wojciech Kuczok) som är en enda mening, men uppdelad, om att arvet inte går att komma ifrån.

Tant Julia och författaren

2011-07-19T23:38:00.001+02:00

Mario Vargas Llosa har skrivit denna roliga bok som verkar ha kraftiga självbiografiska inslag. Nu kanske du tycker att 'rolig bok' är ett väldigt tomt uttryck, eller att det inte är ett epitet som passar en nobelpristagare. Men se där har du fel. Tant Julia och författaren är faktiskt både lättläst och humoristisk. Och sedan struntar jag i att min klassificering av boken som just rolig nedsänker mig till 'ståplatspublik' i Aftonbladets ögon.*

Handlingen kretsar kring de två centrala inslag i juridikstudentens/radiojournalistens/novellskribentens Mario "Varguitas" liv, nämligen den bolivianska kvinnan som han kallar Tant Julia, då hon är syster till hans morbrors fru eller något ditåt, och som kommer till Peru för att söka sig en ny man efter sin skillsmässa, och så författaren, den likaledes bolivianske Pedro Camacho som skriver radiopjäser som han träffar genom sitt arbete.

Trots att Mario är blott 18 år och alltså ännu inte myndig i lagens ögon blir han förälskad i den mer än tio år äldre Tant Julia. Han börjar som hennes mer eller mindre ofrivilliga biosällskap, men snart utvecklas det hela till en romans som det omaka paret tvingas hålla hemligt för att inte riskera att ställa till med skandal i släkten.

Insprängt i denna kärleksberättelse är utdrag ur Pedro Camachos mycket underhållande radioföljetonger med de mest fantastiska inslag (typ som har det gemensamt att huvudpersonerna nästan uteslutande är "i blomman av sin ålder: femtioårsåldern", samt är "rättskaffenheten och godheten själv", i god fysisk form och har vissa rent fysiska attribut typ genomträngande blick.

Jag började strax oroa mig över att jag inte kunde hålla koll på alla spanska namn, och minnas vem som var läkare, vem som var råttutrotare och vem som sålde läkemedel. Jag kände mig som min lilla farmor som tyckte att det var jobbigt att hålla ordning på allt för många utländska namn - nog var det lättare med de svenska, allt. Men inte ens i min ensamma läsning är jag ensam om problemet, för den hårt arbetande och omåttligt populäre Pedro Camacho får snart själv svårigheter med att hålla ordning på alla sina karaktärer, det börjar snart spåra ur, frågetecken (bokstavliga och bildliga) dyker upp i texterna.

Sammantaget blir boken spännande (ska Mario och Julia få varandra till slut? Hur ska det gå med Marios juridikstudier, som han inte är ett dugg intresserad av? Och ska han få sparken från jobbet på radionyheterna på grund av sin kollegas vurm för att ägna sändningarna enbart åt olyckor?), rolig (främst genom radioföljetongerna som verkligen är något i hästväg) och charmig. En pärla!

*Saxat från bokens baksida: "Om än något 'lättviktigare' har den samma grundhemlighet: att på Shakespeare-dramats vis kunna upplevas på olika nivåer, från melodram för ståplatspubliken till symbolism för läktarnas konnässörer." - Aftonbladet

Vlogbrothers' book club, The great Gatsby (chapter 1)

2011-07-19T13:32:00.002+02:00

På listan över saker att göra när alla planerade sommarböcker tagit slut:
"Läsa The great Gatsby (F. Scott Fitzgerald), se alla videor som John Green lägger upp på youtube, kapitel för kapitel, och läsa vad som skrivits i 'The official thread for discussing The great Gatsby'"

Game over

2011-07-17T12:15:00.007+02:00

Efter en evighetsvinterlång väntan (att jag kan ha glömt bort den mellan Fursten och det kommunistiska manifestet, på vårkanten och ända fram till sommaren, lämnar vi osagt) är det ett utflyktsnött, lite äventyrstrött exemplar som jag lämnar tillbaka. Det bara stod där en dag, lika självklar som en fyr att vägleda en hem i mörkret, och naturligtvis var jag tvungen att ändra min kurs då, ta en omväg.

Game over är Viktor Johanssons tredje titel, den som har läst hans tidigare texter vet ungefär vad som väntar. Det är svårt att förklara, för en som inte redan vet. Det finns något typiskt i Viktor Johanssons språk, en ton som inte kan beskrivas, en förmedlad känsla som går genom alla hans texter, som om undergången var nära och inte ens ett Imagine skulle kunna rädda oss. Men, skulle jag vilja säga, i Game Over har Johansson tagit sitt språk till en ny nivå. Det är gränslöst; det finns inget glas som skiljer den här världen ifrån den där bakom. Allt är levande och verkligt, men det är också dödsdömt, förlorat.

Det är som att sitta på kulturhistorian och lyssna på en av styckena till Stravinskijs berömda Eldfågeln och inte kunna skriva i blocket vad man ser framför sig, medan klasskamraterna bredvid frenetiskt fyller den tomma sidan med djur, färger, rörelser och känslor (och inget är nödvändigtvis fel heller). Jag kan ju inte skriva att jag inte ser någonting, men tycker att det är förvånansvärt vackert, eller att jag inte förstår vad det är jag borde se, för det ingår inte i uppgiften. Lite så är det med Game over. Jag känner något som inte syns, ser något som inte finns.

Boken är delad i tre delar, varje del inleds av en kör och varje nytt kapitel börjar oftast med en ledtråd om vad och vilka det handlar om. Det är allt jag kan säga.

Låg och lyssnade
som döva dansar till basen inifrån kroppen,
hela sångtexten samlad till ett mjukt våld över bröstet.
Alla våra hemligheter, dina små rynkor går att gjuta nycklar ur,
vi är så unga.

(s. 94)

p.s. i höst kommer en ny roman signerad Viktor Johansson - Wrestlarna

Le ventre de l'Atlantique

2011-07-11T11:32:00.005+02:00

Salie bor i Strasbourg, men hon kommer egentligen från Atlantens mage*, alltså ön Niodor som tillhör Senegal.

Ungdomarna på Niodor drömmer nästan uteslutande om att ta sig till Frankrike, som även efter kolonialismens slut ses som Landet med stort L när det gäller västvärlden. Salies lillebror Madické är inget undantag. Han älskar fotboll, och särskilt den italienske spelaren Paolo Maldini, mer än något annat, och vill till varje pris resa till Frankrike och göra succé i någon av klubbarna där.

Då de tillhör en kultur där man inte hör av sig om det inte hänt något viktigt blir fotbollen länken via vilken Salie och Madické håller kontakten. Öns enda TV är något nyckfull och Salie tvingas då och då agera fotbollskommentator på telefon, medan FranceTelecom lägger beslag på hennes surt förvärvade slantar. Att höra om de mörka och svåra sidorna med livet i Frankrike är brodern däremot inte alls intresserad av.

Fotbollen är ett viktigt motiv i den här boken, och Fatou Diome lyckas göra den intressant även för mig, som är oerhört ointresserad av denna sport. Temat i boken är dock något djupare - det handlar om u-länders bild av västvärlden (ett ställe där även de arbetslösa får lön och där man måste vara en idiot för att misslyckas) och om att lämna platsen där man växte upp och inte längre känna sig hemma vare sig i sitt gamla eller sitt nya hem.

Visst blir man nedstämd av vissa av de livsöden som förtäljs i boken, om olaglig invandring, rasism och kvinnor för vilka framgång mäts i antal söner. Men boken är trots detta varken någon eländesskildring eller någon onödigt hurtig predikan. Snarare är den ett trevligt och välskrivet tidsfördriv som inbjuder till viss reflektion.

*Detta är även den svenska översättningens titel.

The observations

2011-07-05T16:16:00.000+02:00

Jag hade aldrig hört talas om den här boken innan jag fick den i julklapp för två år sedan. Kanske är det därför jag lät den ligga så länge. Det brukar heta att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, men i detta fall hade jag gott kunnat vänta några dagar - veckor - år - liv till...

Boken utspelar sig i Skottland i mitten av 1800-talet, och huvudpersonen tillika berättaren är en husa med det något underliga namnet Bessy. Det finns en förklaring till hur Bessy lärt sig läsa och skriva, men för att riktigt visa att Bessy aldrig fått någon ordentlig undervisning är texten skriven utan hänsyn till reglerna för skiljetecken. För att ge texten en mer autentisk klang, antar jag, men författarinnan Jane Harris verkar ha missat att skiljetecknen finns till för att göra texten lättare att läsa. Utan skiljetecken blir språket alltså inte bara särpräglat utan också tämligen irriterande. Än värre är att hon medvetet låter Bessy böja vissa verb fel. Jag hade hellre sett att språket var i diskrepans med berättaren, för det skär mig i ögonen...

Det kan också vara värt att nämna att Harris trots försök till motsatsen gör sin hjältinna till något av ett offer, samt att handlingen, som till stor del bygger på en dramatisk och ouppklarad händelse i det förflutna, känns om inte orealistisk så fånig och ytlig - lite som de sliskiga romantiska berättelser som L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla diktar upp, fast med en något vulgär huvudperson.

Här kommer en introduktion, för den som är intresserad. För The Observations är faktiskt inte särskilt mycket sämre än vilken bok som helst. Dock absolut inte bättre.

Bessy är en cirka 16-årig irländsk flicka som på väg till Edinburgh för att söka ny anställning efter sin tidigare husbondes död råkar få syn på en skylt som visar vägen mot Castle Haivers. För att undkomma en besvärlig pojke som slagit sällskap med henne, och för att se om det i detta slott möjligen kan behövas en ny husa, viker hon in på vägen. Hennes äventyr tar sin början.

Som genom en (o)lycklig slump anländer hon till Castle Haivers, som egentligen bara är en gård, precis när det tidigare hembiträdet är på väg därifrån. Bessy ödslar ingen energi på att fundera över varför den märkliga flickan hon mötte på vägen inte ville stanna kvar, utan frågar helt sonika om hon får stanna kvar. Sålunda hamnar hon i Arabella Reids förvar.

Trots Mrs Reids något besynnerliga uppförande fäster sig Bessy snart väldigt mycket vid henne - ända tills hon snokar i sin missus' skrivbordslåda och hittar en bok med titeln 'The Observations', innehållande början till en studie i tjänstefolk. Bessy blir tvärarg och bestämmer sig för att hämnas, något som leder till konsekvenser hon aldrig kunnat föreställa sig.

20 fragments of a ravenous youth

2011-06-28T12:21:00.008+02:00

Fenfang är en modig och sorglös tonåring från en stad som inte finns på någon karta över Kina och där ingenting någonsin förändras. Sjutton år gammal packar hon ner sina ägodelar i en väska, skriver en lapp till sina föräldrar och tar sig medelst tåg -resan tar tre dygn- till Beijing.

Boken ger oss 20 små berättelser om Fenfangs liv i huvudstaden. Hon arbetar som statist, med roller som Kvinna nr 300 och Kvinna som leder en cykel. Hon studerar. Hon blir kär, flyttar ihop, flyttar isär. Hon skriver manus och hoppas slå igenom i filmbranschen. Hon gör, kort sagt, som hon vill, utan att låta sig nedslås av varken kackerlackor eller ofrivilliga besök på polisstationen.

Enligt omslaget bedömde Daily Telegraph boken som "A pure and bracing blast of universal youth." Kan det vara sant? Fenfangs ungdom har visserligen några likheter med min egen, men många är de inte. Däremot är det nog riktigt att det gör mindre roll än man skulle kunna tro att handlingen utspelar sig i Kina.

Till en början är jag avundsjuk på hur väl Xiaolu Guo bemästrar det engelska språket. Sedan visar det sig att 20 fragments of a ravenous youth faktiskt är tidigare än Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, och att den inte är skriven på engelska utan är en engelsk omarbetning av hennes första roman, där hon också fått hjälp av två översättare. Plötsligt är jag inte längre så säker på att Guo och översättarna gjort ett bra jobb; det är meningen att Fenfang ska prata på ett rått, ovårdat sätt. Det uppfattar jag inte riktigt att hon gör. Men hon har i alla fall en egen röst.

Fragmenten är nogsamt namngivna, numrerade och försedda med en liten bild. Ibland är de korta, ibland något längre. Miljön och humöret förändras men huvudpersonerna är desamma. Resultatet är kort, snyggt och handlar om viljan att slå sig fram. Eller om livet i Beijing. Eller kanske om kärlek. Jag blir inte riktigt klok på det. Men det är i alla fall rätt fint.

För den som likt mig själv inte verkar kunna lita på sina engelskkunskaper: ravenous rovgirig, utsvulten, glupsk (ne.se). Boken har ännu inte översatts till svenska, däremot finns den på danska.

Pottermore

2011-06-23T14:24:00.004+02:00

!!!

p.s.
Anna på Reading this world har mer information [länk]

pp.s.
pressrelease

Döda vita män

2011-06-21T13:57:00.001+02:00

"Många av mina bästa vänner är döda vita män. Jag tänker själv bli en död vit man när jag blir stor. Det är i motsats till vad många tror inget skamligt med det."

Så börjar Johan Hakelius sin Döda vita män (2009), som blev resultatet av det stipendium han tilldelats för att skriva en bok om England på temat "Skarpsinnig och underhållande journalistik - skenbar orimlighet eller möjlighet i en tid av humordeficit?"

En snäv uppgift kan tyckas men Hakelius, som verkar vara genuint intresserad av brittiska kulturpersonligheter (författare, journalister, adelsmän, politiker...) från 1900-talet tar sig an den med bravur.

Den minsta gemensamma nämnaren för porträtten som ingår i boken är just att de behandlar döda vita män. Dessutom finns länkar mellan mer eller mindre allihop - antingen hade de samma älskarinna, eller också gifte sig den ene med den andres barn, eller också stämde den ene den andre för förtal, och så vidare och så vidare.

Döda vita män låter kanske inte som världens mest underhållande ämne. Det är det inte heller. Bitvis, särskilt i mittenpartiet, blir texten lite träig och nedtyngd av stora mängder fakta. Men det ska inte stickas under stol med att boken faktiskt är roligare än den låter. Vissa av de personer som tas upp hade så spännande och intressanta liv, idéer och tankar att deras porträtt automatiskt blir trevliga att läsa.

Då och då lyckas Hakelius också inlemma lite av sin humor i texten på ett kanske omotiverat men ändå lyckat vis, till exempel i följande liknelse: "Lees-Milne är ointresserad av politiker. Hans intressse för politik är av ungefär samma art som det en vandrare i lågskor har för lerpölar: det gäller mestadels hur man på bästa sätt kan undvika geggan och, när det misslyckas, svära eder över att den poänglösa geggan finns."

Detta ointresse för politik gäller inte författaren själv som, bortsett från att ha porträtterat flera män med politiskt intresse i sin bok även lär ha setts på diverse moderata sammankomster i samband med det föregående valet. Kanske är det fördomsfullt av mig att förknippa moderaterna med överklass, men Hakelius skriver som en överklassherre; precist, och flera gånger med något ålderdomliga eller förnäma ord och uttryck vars betydelse jag inte känner mig helt säker på. I min värld är en sådan ordrikedom ett stort plus.

För den som så tycker att det känns misogynistiskt eller åtminstone ojämlikt att bara ta upp just döda vita män bör även påpekas att Hakelius skrivit en uppföljare som heter Ladies, och som behandlar kvinnorna som rörde sig i samma cirklar som dessa döda vita män.

The catcher in the rye

2011-06-14T20:40:00.005+02:00

Vad jag förstått är JD Salingers The Catcher in the Rye något av en klassiker eller åtminstone en bok som många älskar alternativt älskar att hata. Den har legat om inte oläst, för dess slitna utseende vittnar om flera omilda genomläsningar, så orörd på mitt nattduksbord ganska länge nu, men en kväll strax innan min avfärd från Frankrike uttryckte en pytteliten men mycket trevlig fransman sin kärlek till boken samt manade mig att läsa den. Visserligen var det samma fransman som tyckte att filmen Tree of Life (...gäsp) var helt fantastisk, men boken fick följa med till mitt sommarboende i alla fall.

Det är december (I boken alltså. Jag vet att det egentligen är juni), bara några dagar innan jullovet ska börja, och sjuttonåriga Holden Caulfield har just blivit utsparkad från ännu en internatskola på grund av usla skolresultat, närmare bestämt underkänt i fyra av fem ämnen. Han står inte ut med att stanna på skolan, som är full av 'phonies' (konstlade/falska personer) utan bestämmer sig för att åka tillbaka till sin hemstad New York.

Istället för att åka hem till sina föräldrar, som fortfarande är lyckligt ovetande om sonens relegering och väntar honom hem först tre dagar senare, tar han in på ett sunkigt hotell. Han ringer upp gamla bekanta, frågar taxichaufförer vart änderna tar vägen om vintern, röker, strosar omkring i staden, dricker sig redlös, filosoferar över livet och är ganska nere i största allmänhet.

Redan efter en halv sida har Holden, som agerar både huvudperson och berättare, hunnit använda orden crap, hell, stuff och goddam. Han förklarar själv sitt språkbruk såhär: "I also say 'boy' quite a lot. Partly because I have a lousy vocabulary and partly because I act quite young for my age sometime" men jag skulle snarare säga att det är en markering både från författaren och berättarjagets sida: varning varning, jag är rebellisk! Vilket jag antar att åtminstone författaren också var, när han år 1951 skrev en bok genomgående på något jag tror är New York-slang.

Jag tycker faktiskt att språket är mer spännande än själva handlingen i romanen. Visserligen känner jag mig ofta lite dum när böcker inte gör något intryck på mig, särskilt om det handlar om kända sådana, men rent spontant känner jag att boken varken var bra eller dålig. Den är intressant, främst tack vare Holdens tankar och funderingar, som för övrigt lika ofta känns träffande som helt åt skogen. Kanske har boken störst behållning för de som gillar att analysera karaktärers psyke; vad är det för fel med Holden, varför har han blivit familjens svarta får?

"After they left, I started getting sorry that I'd only given them ten bucks for their collection. But the thing was, I'd made that date to go to a matinée with old Sally Hayes, and I needed to keep a little dough for the tickets and stuff. I was sorry anyway, though. Goddam money. It always ends up making you blue as hell."

2011-06-10T12:31:00.003+02:00

Supermat

2011-06-07T23:14:00.003+02:00

Supermat är skriven av Helena Nyblom, legitimerad läkare, medicine doktor samt retuscherad hurtbulle på bokens omslag. Den handlar inte helt oväntat om naturliga sätt att förbättra sin hälsa genom att äta vissa extra nyttiga födoämnen.

Efter en kort inledning om matens inverkan på våra kroppar och vårt åldrande, med förklaringar av begrepp som fria radikaler, fytokemikalier och GI fungerar boken lite som en uppslagsbok där 18 särskilt nyttiga livsmedel presenteras i bokstavsordning. Utöver beskrivningar av hur just denna mat gynnar oss finns tips på enkla sätt att få i sig vart och ett av livsmedlen samt rekommendationer och recept.

Uppslagsboksformatet är ganska lyckat även om det leder till att viss information repeteras både tre och fyra gånger. Skulle inte texten få oss på bättre mattankar är många av bilderna så vackra och tilltalande att de gör en sugen att ändra lite på sina kostvanor. Jag är dock något skeptisk till recepten, vissa verkar goda men många är ganska dyra och jag undrar om det verkligen är Nyblom själv som komponerat dem.

Den stora behållningen med den här boken är att man slipper det mesta av pekpinnarna och förbuden, genom att den lägger ett tydligt fokus på vad vi faktiskt ska äta snarare än på vad vi ska undvika. I en tid då det ofta fokuseras på kaloriantal och varningar mot enskilda substanser verkar begreppet näring inte längre användas särskilt ofta. Dock kan jag tänka mig att en person som äter enligt författarinnans rekommendationer sällan har utrymme för övrigt ätande då den sammanfattande lista jag gjorde över hur ofta man ska äta allt från blåbär (dagligen) till lax (minst tre gånger i veckan) blev mycket omfattande.

Bokens innehåll känns inte helt uppdaterat vilket är föga förvånande med tanke på att den kom ut 2007. Bara bilden i det här inlägget är faktiskt över två år gammal, så länge har jag låtit boken samla damm i bokhyllan, så jag har väl bara mig själv att skylla. Jag råder andra som har den hemma att ta fram den och bläddra en stund, men för den som vill ha senaste nytt från den vetenskapliga grenen av kostläran rekommenderar jag något lite nyare.

Norwegian wood

2011-06-02T21:18:00.003+02:00

"Det är därför jag skriver det här. Jag är den sortens människa som måste formulera världen på papper för att kunna förstå den."

Jag tänker på snöfall och syréner,

känner smaken av ett aprilregn. Det är sista maj.

Någon öppnar en dörr i hjärtat och går ut.

Andra (mer utförligt) om Norwegian wood, Haruki Murakami:

bokblomma, bokhora, bokmania och böcker, böcker, böcker...

Cathys bok

2011-05-31T14:49:00.010+02:00

I egenskap som ”galen exflickvän” bryter sig Cathy in hos, vad hon i början trodde var, Victors farbrors hus. Inget konstigt med det, förutom att hon, när hon oskyldigt stack ner handen i brevlådan, hittade ett brev adresserat till Victor personligen angående fastighetsskatt. Nå, nu höjer alla lite grann på ögonbrynen kanske, och tänker att de kanske har skrivit fel adress, för Victor kan väl inte äga ett jättestort hus? Han vaktar ju det bara, under tiden som farbrodern är ute och gör vad det nu är han gör. Men, vadå, konstiga saker händer väl hela tiden, som till exempel: att Bookbirds oförklarligen blir dagens blogg på blogs of note och att den hårde killen från Chino blir ihop med TAYLOR TOWNSEND (vars hysteriska beteende kan liknas med berättarjaget) av alla människor i Orange County. Sedan går det upp för Cathy, och för oss i egenskap av dagboksläsare, att Cathy aldrig träffat Victors farbror en enda gång. Existerar han ens? Varifrån kommer alla pengarna? Har det någonting med maffian att göra? Och så spinner det vidare, det blir allt trassligare och, bokstavligen, mindre trovärdigt. (Jag tyckte att storyn var löjlig och kommer med största sannolikhet inte att läsa de andra böckerna i serien, men så är jag också en aning äldre än den tilltänkta åldersgruppen.)

För att inte avslöja allt för mycket av själva handlingen är det kanske lättast att fokusera på objektet Cathys bok som, efter lite googlande, fick mycket uppmärksamhet redan före utgivningen. Säkert på grund av allt arbete med boken, för att göra det så interaktivt för läsaren som möjligt. Först av allt dagboksformen och marginalklottret. Sedan har de tryckt upp servetter, brev, tidningsurklipp, dödsattest, sidor ur Cathys skissblock m.m. som de har lagt i en plastficka, förseglat med röd tejp och på den en text: Em – here’s the proof. Keep it safe. Cathy. Här ges en möjlighet att följa Cathys fotspår samtidigt som man läser. På wikipedia går det att läsa att det är en "Young Adult novel with Alternative Reality Game elements".

Som om inte det var nog, människorna bakom trilogin om Cathy Vicker har även gjort det lätt för läsare/fans runt om i världen att prata om berättelserna i en annan virtuell värld, med andra ord: c-y-b-e-r-s-p-a-c-e (läs: flickr, youtube, myspace och ett eget forum). Det finns till och med en app som man kan ladda ned och lösa mysteriet där istället (man får chansen att höra ringa numret på bokens framsida och (!!!) höra Cathys telefonsvarare). Det hade i och för sig varit bättre, eftersom bevismaterialen är så många att det tar en väldigt lång tid att ta fram allting i ordning, samtidigt som man läser.

Minns ni förresten bloggen Black Ascot? Den skrevs av en destruktiv flicka vars livsöden slutade med självmord, men egentligen var det en enda PR-kupp från Malmö Opera. Det fanns ingen Erika. Och det finns ingen Cathy heller. Skillnaden mellan Black Ascot och Cathy är att i man Cathys fall inte försöker få henne att verka verklig (inte så verklig åtminstone - det vill säga: inte kommunikativ med sina fans), utan det är bara för att sprida information om böckernas existens och de lägger ner otroligt mycket tid (och förmodligen pengar) för att göra det.

På svenska har det bara kommit ut två av tre hittills, vad jag kan hitta – Cathys bok och Cathys nyckel. Den tredje, Cathy’s ring, gavs ut på originalspråk 2009. Sean Stewart och Jason Weisman står för manus. Cathy Brigg har illustrerat.

What's in your bookish purse?

2011-05-28T20:37:00.002+02:00

Det här hade jag i min tygpåse torsdagen den 26 maj: kalender, brev, pennskrin, solglasögon, Norwegian wood av Haruki Murakami, nycklar, lypsyl, mobiltelefon och plånbok.

/I eat words/

Ett litet hål i mörkret

2011-05-26T20:28:00.001+02:00

Hur många förluster kan en person stå ut med innan mörkret helt uppslukar en inombords? Calle har redan förlorat sin pappa och farfar, inte ska väl farmor också försvinna, trots hennes starka hjärta?

Tyngden är som bly och likförbannat oåtkomlig, den går inte att r a d e r a .

Calle går givetvis inte längre på lektionerna. Han har börjat flyta iväg. Besöker farmor varje dag på sjukhuset, fotograferar en haltande duva som han sedan hittar död. Alla bara dör. Men inte farmor. Nej, inte farmor som alltid skrattar. Hon har ju ett sådant starkt hjärta. Det säger de ju. Även om hon har börjat hosta så hemskt.

Jag borde kanske nämna något om Calles mamma, lillebror Örjan och Örjans marsvin Svante som också är ledsna, såklart, men det här är Calles bok raktigenomhjärtat.

Tonen är litegrann som hos Gunnar Ardelius och Björn Sortland, fast vad vet jag. Det kan lika gärna vara för att Ingrid Olsson använder sig av samma teknik som de; korta meningar och lite text på varje sida. Inga onödiga ordspill. En sträckläsningsvarning känns också befogad, eftersom meningarna är så korta att det går så fort, det går inte riktigt att hindra att ögonen far iväg till nästa rad och nästa sida. Dessutom vill jag veta vad som kommer att hända, om klumpen som bildats i magtrakten kommer att lösas upp av sorg eller lycka eller inte alls.

Vänta! Det finns något mer. En doft av nyduschat. En röd halsduk. Ett hål i mörkret där ljuset sipprar in.

Médiathèque

2011-05-22T13:22:00.005+02:00

Igelkottens elegans

2011-05-20T12:13:00.002+02:00

Det finns en enorm hyllningskör enkom för solisterna Renée Michel och Paloma Josse - den ena en portvaktstant som lever ett dubbelliv tillsammans med sin katt Leo (döpt efter den store Tolstoj) och den andra en överbegåvad (men inte så att en blir avundsjuk och störs av det för att en inte var lika insiktsfull i samma ålder) tolvåring med självmordsplaner. De arbetar och lever i en värld som inte skapades för dem, utan för välbärgade människor som inte kan citera Feuerbach eller insett att katter inte är människor. Åh, jag vill bara krypa in i deras gömställen och fråga om jag får dricka te med dem och prata om allt möjligt.

Andra personer som är värda att nämnas för deras enastående prestationer: Kakuro Ozu (japanen som förändrar allas liv) och Manuela (städerskan, tillika Renées bästa väninna).

Inte minst i hemlandet Frankrike omfamnar man författaren Muriel Barbery för hennes "intelligenta berättelse", som även har blivit film och vunnit ännu flera hjärtan. Även bookbirds' andra halva, blåmesen, tyckte omätbart mycket om och skrev att den tillhörde kategorin "böcker som lovar gott från början och som sedan fortsätter precis lika bra som man kunnat hoppas".

Med det i bakhuvudet packade jag förstås ner Igelkottens elegans i resväskan och tog med mig den ända ner till Frankrike, när jag skulle besöka vår ovannämnda fågel. Den njöts med omsorg, det ska jag säga er, lite i taget, men tog alldeles för snabbt slut ändå. Kan inte säga att jag sällar mig i kören, eftersom det känns som att någonting saknas, eller möjligen uteblev/valdes bort. Besviken? Överraskad? Kanske. Ja, lite. Men hallå, låt er inte slås ned, för det här är en mycket bra bok! ++++ till världens sanna rörelser och Kakuro Ozus toalett (och lite till).

Great house

2011-05-05T19:07:00.003+02:00

Hur mycket jag än vänder och vrider på det, verkar jag inte kunna hitta rätt, för att på bästa sätt beskriva Nicole Krauss' senaste roman, Great house (på svenska: Det stora huset). Den har en svårförklarad komplexitet som är både utsökt och trasslig/omvägar. Litegrann: en tät skog att gå vilse i, för att den inte har ett specifikt slut.

Det slutar med att jag ritar en karta. Som börjar vid Nadia, den ensamma författaren, men det är inte säkert att det är där berättelsen startar. Nadia är en av fem jagperspektiv, som får utrymme mellan dessa pärmar. För att hålla dem isär, binder jag sidenband vid deras handleder, lägger detaljer på minnet; tonlägen, namn, färger. Alla dessa historier blir som öar i ett stort hav. De handlar om relationer till människor och ting, att minnas och att längta/sakna; den ena starkare än den andra.

Det är meningen att kartan ska hjälpa mig att inte förlora mig i all information, som att slänga smulor på vägen där jag går. Och ändå gör jag det, tappar bort huvudleden, om det nu finns en sådan när ingenting sker i kronologisk ordning. Jag får lista ut vägen ur skogen själv, lägga färdigt pusslet på egen hand. Antingen det eller att bli uppäten av hajar eller kannibaler.

Från ett fågelperspektiv ser jag sakta men säkert hur alltfler av dessa öar kopplas ihop med varandra. Det är fascinerande, hur de förbinder sig med, och påverkas av, varandra, något de inte vet om själva.

Ursäkta förvirringen mellan skog/hav(öar) (även om det finns likheter dem emellan, läs novellen Musiken av Johanna Ekström i Titta hon kryper), jag är själv fortfarande något bortkommen och det som i början skulle vara ett försök att "skriva mig loss" från Great house har fallerat totalt. Jag försökte redan efter två-tredjedelar ta en paus från läsningen, men jag kunde inte sluta tänka på pappan och Dov, Isabella och Yoav,Lotte och Arthur, och det där omnämnda skrivbordet och Daniel Varsky, vem det nu var. Kan. Inte. Sluta.

/Sammanfattningsvis: inget omedelbart bombnedslag som Kärlekens historia, men vad den växer fortgående och efteråt. Sträcker sig högre upp, längre in. Nu när jag läser inlägget om Kärlekens historia (för första gången på år) slås jag av likheterna som, på sätt och vis, även är olikheter. Nicole Krauss, I adore you./

Chroniques de l'oiseau à ressort/P1s bokcirkel

2011-05-02T08:25:00.003+02:00

När jag fick höra att P1:s bokcirkel skulle läsa Murakami drabbades jag genast av en vansinnig lust att haka på (nej, jag är inte pensionär. Det känns viktigt att påpeka det). Efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra under några dagar inhandlade jag ett pocketexemplar av den aktuella boken, som en liten present till mig själv. Bokcirkelns sammansättning samt bland andra Stjärtmes' och min favoritbokhandlares åsikter om Murakami bidrog till att jag var nästan löjligt entusiastisk inför projektet. Kanske var jag mer peppad då än när jag i förra veckan, åtta dagar efter Bokcirkeln, äntligen korsade mållinjen.

Chroniques de l'oiseau à ressort (eller Fågeln som vrider upp världen som den heter på svenska) handlar om en trettioårig man som heter Toru och som i början av berättelsen verkar vara en i stort sett vanlig kille, möjligtvis något av en toffel. Toru har slutat på sitt jobb utan att riktigt veta varför och spenderar nu dagarna med att städa och laga mat i sitt och hustruns gemensamma lilla hus. Hans passivitet verkar dock snarare dra till sig än stöta ifrån sig märkliga människor och företeelser.

Till en början fann jag romanen lika delar fascinerande och absurd. Jag fäste mig vid ett flertal träffande beskrivningar och formuleringar och jag blev otroligt nyfiken på var i hela världen histoiren var på väg. När det sedan blev dags att lyssna på det efterlängtade första programmet hade jag höga förväntningar. Cirkeln levde upp till huvuddelen av dem; under lagom lång tids trevlig diskussion satte deltagarna ord på mycket av det som jag känt. Peppnivån var med andra ord fortsatt hög.

Redan under andra etappen började jag dock tappa fokus; intrigen blev allt mer märklig samtidigt som väldigt många saker pågick i min egen vardag. Drömmar, konstiga sammanträffanden, övernaturliga inslag och krigshistoria blev alla delar i berättelsen. En morgon går Kumiko hemifrån som vanligt, men hon kommer inte hem igen. Toru blir naturligtvis överraskad, förvånad, orolig men han verkar inte ta några initiativ. Jag frustreras av att Torus liv verkar rusa förbi medan han står bredvid och ser på. Vart tog alla vägen, vem är mannen med gitarrfodralet och vem är barnet som vaknar om natten? Cirkeln, som åtnjöts ihop med hemkokt vaniljsås, lugnar ner mig och visar att jag inte är den enda som är förvirrad.

Från och med fjärde 'läsläxan' började det gå utför om inte med entusiasmen så med läsningen och den tid som ägnades däråt. Visserligen gav Murakami en del svar, men samtidigt hänger ett oroväckande antal trådar lösa. Torus universum växer och antar ogreppbara dimensioner. Men det är inte förrän boken redan är utläst som jag inser att det kanske var en sån där 'svår' bok (typ Blonde) i alla fall. Trots att den börjar med spaghettikok och slutar nästan lika vardagligt.

Ärligt talat kommer jag att sakna cirkeln mer än boken. Jag har ännu inte varit med i någon bokcirkel själv, om man inte räknar ett mycket misslyckat försök att vara med i en internetbokcirkel för några år sedan som gick i stöpet redan efter en bok - den var urdålig -, men jag skulle gärna göra ett försök en dag. Cirkeln har refererat (ibland på ett inte helt adekvat sätt) och dissekerat Chroniques de l'oiseau à ressort men även använt den som avstamp för mer personliga samtal och reflektioner.

Nu tycker ni kanske att det här inlägget inte är mycket att komma dragandes med efter en dryg månads tystnad, eftersom att det sätter bokcirkeln före själva boken. Men programmen är verkligen värda att lyssna på (här), och de har hjälpt mig att ta mig igenom den här boken. Visserligen är jag ganska säker på att jag skulle ha läst ut den på egen hand också, men med radions hjälp har mitt utbyte av den blivit mycket större.

Chroniques de l'oiseau à ressort har nu varit en permanent del av min tillvaro i nästan sju veckors tid. Det kommer inte att bli helt lätt att skiljas från den, särskilt eftersom jag kommer att jämföra det jag läser den närmaste tiden med den. I min oro över att inte hitta någonting som är lika bra finner jag beviset för att jag inte bara tyckte om cirkeln utan även boken. Mer Murakami? Gärna.

från Vi, de drunknade

2011-05-01T18:14:00.000+02:00

Det kommer en tid i en sjömans liv, tänkte jag, när han inte längre hör hemma på landbacken och sedan överlåter han sig åt Stilla havet där inget land hindrar ögat, där himlen och havet speglar varandra, ända tills upp och ned förlorar sin betydelse och Vintergatan liknar skummet från en våg som bryts, när planeten rullar som en båt mitt i stjärnhimlens sjunkande och stigande bränning och solen bara är en liten glödande punkt av mareld på nattens hav.

- Carsten Jensen

(...)

2011-04-22T21:06:00.003+02:00

Mitten av april, 2011: Har försökt ertappa mig själv med att läsa tyst, för att höra vad det är för röst mitt huvud har. Har den liksom min, för andra, hörbara stämma skorrande R? (Förmodligen inte?) Är den mörkare eller ljusare? (Är det ett här konstigt beteende?) Jag verkar dessutom ha fastnat i den här, tämligen, onda cirkeln; min läsning som att vara i en bilkö i rusningstrafik. Så för att ta mig ur den, distraherar jag hjärnan med att läsa Bridget Jones's diary (fungerar ganska bra).

("You are lovely but you are empty," he went on. "One couldn't die for you.")

2011-04-18T14:56:00.003+02:00

Så har även jag avnjutit mitt livs första The little prince (förväxlas helst inte med Machiavellis The prince (på svenska: Fursten), som är en helt annan text om något helt annat), av Antoine de Saint-Exupéry.

Jag var rädd för att jag kanske skulle ha tagit upp den försent, att jag redan hade passerat tröskeln och fått skimmersynen fråntagen, men det finns inte en sådan när det gäller Le Petit Prince. Det tror jag i alla fall inte.
Och eftersom jag har begåvats med ett fantastiskt dåligt minne, tänker jag låta bli att skriva om den, i hopp om att kunna upptäcka den på nytt.

Däremot kan jag dela med mig av en relativt gammal nyhet som jag fann igår;

Mer om kollektionen HÄR / HÄR

6 billion others

2011-04-17T15:54:00.003+02:00

Därute slår fler än sex miljarder hjärtan ungefär åttio slag i minuten och varken du eller jag kommer att under vår livstid veta vad en bråkdel av dem drömmer om och tänker på. Vi tror att internet gör världen mindre, och det gör det på sätt och vis, men distansen mellan människa och människa är fortfarande längre än en arms.

Idén till projektet 6 Billion Others föddes när Yann Arthus-Bertrand inte kunde komma ifrån Mali, för att hans plan hem fick problem. Istället lärde han känna en man som han annars inte skulle veta existerade. Sedan reste han tillsammans med ett team jorden runt i 75 länder och intervjuade mer än 5000 människor om livets grundläggande frågor, så som lycka, familj och framtidsvisioner. Arbetet tog fem år och resulterade i en utställning på Grand Palais i Paris, 2009. Samma år gavs boken 6 billion others ut, i vilken ett stort urval av de intervjuade personernas svar och några längre porträtt finns med.

Det är inga känslokalla ord som spills, inget bittert i svaren, utan de är genuina och ärliga. Livshistorier berättas, hemligheter avslöjas, tankar skrivs ner. Denna dokumentation av människoliv visar inte bara på mångfald, utan även att vi är mer lika varandra än vi anar. Du och jag, vi kan vara närmre varandra om vi bara sträcker ut ena handen, säger hej och lyssnar på vad hjärtat har att säga. Min rädsla för döden, för sjukdom och arbetslöshet, är inte mer olik än din, även om vi lever på helt olika villkor. Och samtidigt finns det tydliga skillnader, till exempel mellan vad som är viktigast för dig och mig.

"My greatest fear is being alone in the world, without friends or family. Solitude terrifies me - it really worries me." - Esperanza, Cuba.

Just nu läser jag en deprimerande bok om välstånd, där inflytelserika arbetsgivare ser människan/den lågavlönade arbetaren mer som ett verktyg för framgång, än en individ, och det gör mig så ledsen. Vi måste se igenom siffrorna och känna hjärtat, där under revbenen. Mötas. Annars blir det ohållbart.

(Hej.)

Läs mer om projektet och bidrag med dina egna ord - här

Innan jag dör

2011-04-13T20:04:00.001+02:00

Observera att det här inlägget om Jenny Downhams debutroman Innan jag dör, innehåller både små och stora avslöjanden från Harry Potter och -Fenixorden och -Halvblodsprinsen, filmen Léon och andra boken/filmen i fantasy-serien om Edward och Bella, New Moon/När jag hör din röst. Önskas ett spoilerfrittinlägg, rörande nämnda titlar, hänvisar jag till blåmesens fenomenala inlägg Här.

+ + +

Okej. Jag kan säga att dominoeffekten sattes igång redan innan jag hade börjat läsa den. Redan när jag snuddade med fingerspetsen på ryggen, påbörjades byggandet av det korthus som var dömt till att rasa; tennsoldaterna vid gränsen, andningsövningarna - allt var lönlöst, fullkomligt meningslöst!

Jag har gått på den här stigen förr, jag vet hur det börjar, hur det slutar och, av erfarenhet, hur jag kommer att reagera. Det finns en slags trygghet i att veta vad som väntar, men också en annan slags rädsla över att jag stundtals dras tills det.

Andas in.

Andas ut.

Repetera.

En tonårstjej, Tessa, har en svår form av cancer, leukemi. Hon har haft det så länge att det har blivit svårt att se en utväg, även om hennes uppoffrande pappa vägrar inse det. Så hon gör en hemlig lista, över saker hon vill göra innan dör.

Ett: känna en killes tyngd ovanpå min kropp.

Tessa är inte ensam, hon har en bästa vän som var den enda som inte drog sig undan, när hon fick reda på sjukdomen. Hon har en pappa. En mamma. En lillebror.

Två: säga ja till allt under en hel dag.

Visst tycker jag synd om Tessa, som måste sluta leva, men jag hatar henne också, för hennes självcentrerade idioti. Visst, okej, Tessa innehar huvudrollen och ja, hon är döende, men hur okänslig kan man vara mot sin omgivning? Hon riskerar sitt eget liv, gör sina föräldrar oroliga och hon frågar inte hur hennes bästa vän mår. Det är inte bara synd om Tessa. Punkt.

Jenny Downhams öga för vardagsdetaljer är underbart. En diskbänk är kall. Att jag inte tänker på det hela tiden.

Tre: testa droger.

I grannpojken, Adam, hittar hon både en vänskap och kärlek som är helt otrolig (rentutav orealistisk?), och som får hela min kropp att rysa.

Fyra: ...

Tessa blir allt sämre. Klick klick klick hör jag i bakhuvudet när dominobrickorna faller mot varandra en efter en. Mina tårar får sällskap av Tessas pappas tysta gråt, eller är det tvärtom? Allt är väldigt suddigt. En efter en drar mina soldater sig tillbaka, motståndet är alltför starkt. Näsan envisas med att täppas igen och irriterat börjar det stickas i min högra arm.

Sedan utbryter kaos. Inte bara hos mig utan också inuti Tessas huvud. Jag får ännu svårare att andas, jag slår i luften av frustration. Måste ta om.

Andas in.

Andas ut.

Repetera.

Saker att mota döden med.

Bilder som återkommer huller om buller.

Och så blir det helt tyst.

Jag ser hur människan som lade ut bomben långsamt vänder sig om, först hånleende, sedan förvånat. Även jag är lite överraskad och blir tvungen att fråga: Var det här allt?

Kvar står en ensam dominobricka. En stolt soldat som aldrig föll.

Jag ska ge er några exempel att jämföra med.

Jag hulkade när Edward gav sig av.

Jag sörjde i flera dagar när både Sirius och Dumbledore dog.

För mig var Innan jag dör som Léon utan explosionen, utan den hjärtslitande repliken "This is for Matilda."

Jag tror att det är exakt som Kaisa (aka MaxieMagyx på youtube) säger i den här videon (obs, engelskt tal), där hon jämför en serie med en ensam bok, att i en serie så lär man känna personerna mer ingående. I en serie ser man karaktärerna växa och förändras, medan man i en ensamstående bok bara får vara med personen en kort stund. Det spelade ingen roll om dödsögonblicket var just ett ögonblick i Fenixorden, eller Halvblodsprinsen heller, för den delen - jag sörjde verkligen, än fattas en del av mitt hjärta som han-som-inte-får-nämnas tog - emedan i Innan jag dör är döden ständigt närvarande. Man tror att man är redo, att man har ett försvar av kevlar, men det är man inte, det har man inte.

Tessas död kom inte som en överraskning, kanske var det därför som explosionen uteblev.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd.

+ + +

Nyligen läste jag i Filosofisk tidskrift (årgång 32, nummer 1 februari 2011) en text av Marco Tiozzo, vilken huvudrubriken var "Om fiktion och verklighet", där han tog fram olika teser om skillnaderna mellan just faktion och fiktion, speciellt i litteratur. I alla fall, nämnde Tiozzo någonting som kallas "fiktionsparadoxen" som kort sagt diskuterar

1. hur det kommer sig att vi kan påverkas av fiktion och

2 varför vi dras till sådana upplevelser.

Är det inte underligt att vi blir känslomässigt engagerade av en roman som vi med all säkerhet vet är påhittad? Dras hjärnan så lätt med att den kan utlösa tårar, frustration eller till och med kärlek för någon som inte ens existerar? Är det i så fall riktiga känslor som vi känner eller är det bara "kvasikänslor"?

2011-04-03T12:05:00.003+02:00

Kära Edda

2011-04-02T14:19:00.003+02:00

"Nja."

Det är vad hjärtat säger efter utläsning. Jag sitter på bibliotekets andra våning, en grå förmiddag i slutet av mars, tillsammans med pensionärer och (åh) ungdomar(! framtidens hopp). Utanför dominerar molnen himlen. Änderna kurar tätt intill varandra och väntar tappert på solen.

"Men mer ett ja, än ett nej, va?" Frågar den lilla rationella del av hjärnan som finns hjärtat. Den har ju förmedlat text till hjärta (en roman om kärlek bör otvetydigt läsas med hjärtat) och sett det skaka till.

"Njae," svarar hjärtat tveksamt, men fortfarande berörd av vad den just läst.

"Så ett nej, alltså?" Frågar hjärnan, den här gången lite mer irriterat.

"Ja, om det ska vara antingen eller, så är det mer ett nej."

Men det kan också vara jag, så ovanligt, som på den senaste tiden har hetskonsumerat texter om tonår och vilsenhet. Så mycket att hjärtat fått nog, sagt att nu får det räcka (för tillfället). Nå, först, innan jag glömmer det, ett försök till resumé:

Ärligt talat, sitter Elen Fossheim Betanzo med alla bra kort i handen. Det här hade kunnat bli mer än en tunn bok (< 130 sidor) som ger sken av lättillgänglighet (boken mindre än "normalstorlek", titeln "handskriven" osv.).

Det hade kunnat bli bättre än vad det blev, om en tjej (berättarjaget på sjutton/arton-nånting jordsnurr) som tänker ta reda på allt om kärleken. Med på resan har hon sin kompis Karla, som säger sig redan veta och har vetat sedan länge. Jaget (vars namn man inte får veta förrän in i det sista, så det säger jag inte), träffar världens snyggaste kille, på en fest någonstans eller kanske ett kafé... skitsamma, det är irrelevant egentligen, för de bestämmer sig för att ses igen, och ännu några gånger, och sen är de väl ihop? Hon är väl kär i honom? Varför försöker hon hela tiden inbilla sig själv att hon inte vet vad han heter?

Det är som synes tilltrasslat/osäkert, och däremellan en spökande dåtid. Hon bär på sin mormors tunga hemlighet: kärleksbrev från okända män som skriver "Kära Edda!" och vill träffa henne igen trots både man och barn.

Någonting skaver inuti mig när jag läser, det är någonting som inte stämmer. Kanske är det berättarjagets förvirring, en ton i berättarstilen som är dissonant till min egen. På snudd till dåligt. Om det inte hade varit för slutet, det bästa kortet, skulle jag inte ha ansträngt mig så mycket att skriva om Elen Fassheim Betanzos debutroman. Det är det som gör att boken mer eller mindre går från ett nej till ett vingligt nja.

Chaleur du sang

2011-04-01T19:13:00.008+02:00

I egenskap av boknörd har jag ofta en lista över böcker jag skulle vilja läsa undanstuvad någonstans i bakhuvudet och/eller plånboken. Då har man nämligen något att falla tillbaka på i händelsen att man kliver in på biblioteket och ingenting i hyllorna ropar ta med mig hem!

När jag skulle låna böcker inför ett lov för ett tag sedan gick jag igenom hela denna lista. Jag hade ett tiotal mer eller mindre klara idéer över vad jag ville ha, men allting var utlånat. Då jag spatserade fram och drog ut böcker lite på måfå kom jag plötsligt att tänka på Irène Némirovsky. Jag hade inte läst henne tidigare och visste egentligen ingenting, men jag tror att någon nämnt Storm över Frankrike någon gång. Den var såklart också utlånad, så jag tog den här istället.

Chaleur du sang, eller Blodets hetta som den heter på svenska, utspelar sig på franska landsbygden. Där bor Silvio i det lilla hus som är det enda som är kvar av det han ärvt. Han håller sig på sin kant, något föraktad av de andra byborna för att han rest omkring i världen istället för att nöja sig med att förvalta den rikedom familjen en gång hade.

Silvio iakttar, berättar och belyser genom ett par tidsmässigt ganska utspridda händelser livet omkring honom. Det handlar mindre om kvarnstenar och veteskördar men mer om det sociala rävspelet, det som ligger dolt under den gemensamma viljan att till varje pris undvika en skandal, samt konsekvenserna av just blodets hetta.

Tyvärr är Chaleur du sang ganska kort, och den känns lite avklippt i slutet. Kanske var den inte färdig, det enda jag är säker på är nämligen att den getts ut postumt. Samtidigt som slutet är abrupt är det dock överraskande och det sätter hela den berättelse som man trott sig förstå i ett nytt ljus. För att uttrycka mig kort: gillar't.

"Il est merveilleux d'avoir vingt ans. Est-ce que toutes les jeunes filles savent le voir comme moi, goûter cette félicité, cette ardeur, cette vigueur, cette chaleur du sang?"
(Irène Némirovsky, "Dimanche", Revue de Paris, 1 juni 1934. Även i bokens förord.)

Fara vill

2011-03-26T13:16:00.007+01:00

Flera gånger har jag gått förbi hyllorna, utan att veta vad jag letat efter. Ett mållöst sökande på något glömt. Hur jag lyckades tappa bort en av förra årets mest pirriga utgivningar vet jag inte, men jag fann den till slut, mycket tack vare F., för att hon rörde den upp till ytan i mitt minnessåll.

För att hitta den måste du gå förbi alla deckarskrymslen och ljudboksvrår, passera djungeln med skönlitteratur, kliva över stupade ord begravda under ett tjockt lager damm. Och när du är nära på att ge upp, står du mitt framför den.

Den väger inte så mycket. Syns knappt mellan de bredare ryggarna. Texterna är korta och kortare, hänger som lösa trådar, men sammanbundna som knutna lakan till ett flyktförsök. De handlar om allt från Beethovens hjärta till underhavs-filmer, om ingentinget och alltet och det där emellan. Och även om jag vill bromsa upp, ta in orden stavelse för stavelse, kan jag inte; läsningen blir lite grann som en tecknad snöboll som har kommit i rullning i en nerförsbacke, förstår du? Eller som att hetsäta en väldigt god bakelse, fast man vill spara den till senare. Det går inte. Det går bara fortare och fortare.

Sedan kraschar du mot ett träd, eller så upptäcker du, till ditt förtret, att inte ens en liten bit av Budapest (min favorit) har sparats i mungipan. Och vad minns du? Ingenting. Bara fragment. Meningar som stannar kvar lite längre;

Allt har ett slut, så ock Fara vill, skriven av Elin Ruuth.

Marie Curie

2011-03-25T14:58:00.000+01:00

Jag är ganska säker på att detta är mitt första försök att läsa facklitteratur på franska. Att börja försiktigt med en populärvetenskaplig bok om en intressant person kändes rätt, men såhär i efterhand var det ett dåligt val (om det nu inte är mig det är fel på).

Med viss svårighet lyckades jag ta mig igenom fysikprofessorn Françoise Balibars "Marie Curie: Femme savante ou Sainte Vierge de la science?" som föga förvånande varken översatts till engelska eller svenska, men jag känner egentligen inte att jag fick ut något av den. Vad värre är, jag tror inte att detta beror på att jag inte klarade av språket, utan helt enkelt på att boken har allt för många brister.

Inget av det jag förväntat mig, typ en överblick över Marie Curies liv och/eller hennes arbete och/eller varför hon belönades med nobelpriset två gånger och/eller en diskussion på det något märkliga temat som indikerats i bokens titel - vetenskapskvinna eller vetenskapens heliga jungru? fanns nämligen i boken.

Utöver att innehållet är magert är det även illa strukturerat. Boken har delats in i fyra kapitel samt ett appendix men innehållet i dessa är väldigt spretigt och otydligt, och saknar helt kronologi. De många bilderna gör till en början ett trevligt intryck men blir snart ett irritationsmoment eftersom att bildtexterna ofta är mer omfattande än själva brödtexten.

Det är inte kul att behöva såga en bok, men den här är faktiskt kass. Jag fick så brått att lämna till baka den att jag varken hann ta en bild eller ta ur mitt favoritbokmärke (en utgången biocheck). Alltså: VARNING: liten bok (mindre än A5) med svartvitt foto av Marie Curie samt dennes namn i grönt på framsidan på fri fot. Närma er på egen risk; kan framkalla frustration och uttråkning.

Skisser & anteckningar

2011-03-24T12:06:00.002+01:00

Den är lite grann som en dagbok, eller kanske mer som en anteckningsbok.
I vilket fall som helst: fin.

Lena Anderson är även mamma till Maja.

Tre trappor upp med hiss

2011-03-22T11:51:00.003+01:00

Det är Sverige. Året är 1937 och Lotten ska flytta in till stan, till ett hus med hiss!, för att hennes mamma har fått en plats hos en familj där. Samma familj som Lottens farmor tjänade hos när hon var ung. Lotten blir i hemlighet vän med Marion, familjens trotsdotter som mamma inte gärna vill att hon ska blanda sig ihop med. Men Lotten blir nog illa tvungen, eftersom Marion har gjort henne till sin bundsförvant och tillsammans delar de en hemlighet som ingen får veta om. Ingen annan än möjligtvis pojken i fönstret mittemot...

Tre trappor upp med hiss är första boken i en trilogi av Maria Gripe. De andra titlarna, i kronologisk ordning, är som följer:
Eget rum
Egna världar

(Det var kanske sju år sedan vi sist sågs och nu när vi träffades igen var det som om allting kom tillbaka. Minns än: spänningen med att ha en hemlighet, tassandet på nätterna för att inte väcka någon, Olgas nyckfullhet men milda händer. Nödgad att låna fortsättningarna, bara för att se hur det går med Lotten och Marion. En sådan bok är det.)

Mangez-moi

2011-03-20T22:11:00.002+01:00

Myriam är en medelålders kvinna som är ganska vilsen i tillvaron. På en enda plats känner hon sig hemma och det är i köket. Hon vet hur länge en viss grönsak håller sig, vilka udda smaker man kan få att gifta sig och hur länge man ska steka en köttbit. Följaktligen ljuger hon ihop ett CV för att få ett banklån och sedan kastar hon sig ut i det okända: hon öppnar restaurang.

Första dagen kommer inte en enda gäst till Chez moi ((Hemma) hos mig), som Myriam passande nog döper sin restaurang till. Men den andra dagen får hon sina två första kunder; två gymnasietjejer med små plånböcker som så småningom skickar in sin kompis Ben - en riktig kvarterskille och dessutom en mer eller mindre idealisk medhjälpare och vän - till Myriam.

Myriam börjar så småningom trampa vatten. Kundantalet ökar, arbetet blir effektivare, kreativare och roligare. Men samtidigt som hon får huvudet över vattenytan på jobbet, vilket för henne mer eller mindre innebär i livet, börjar hennes tvivelaktiga förflutna att stiga upp till ytan. Hur länge kan man egentligen fly från det man inte är stolt över, hur länge kan man låtsas som om man inte bryr sig om att man inte längre vet var de personer som man tyckt allra mest om på hela jorden finns?

Agnès Desarthe har kokat ihop en solskenshistoria som har en tydlig bismak av allvarlighet, personliga katastrofer och viktiga frågor. Personligen tycker jag att det blir ganska gott.
I svensk översättning: Ät mig.

En dag

2011-03-20T10:41:00.003+01:00

Upplägget i romanen En dag är lika lätt som 1+1=2:
"Tjugo år. Två människor. En dag."

Hon är intelligent, beläst, medelmåttig och pragmatisk. Han, å andra sidan, är hennes raka motsats; en som kommer från en välbärgad familj, lever för stunden, snygg och hm.. snygg? Det låter som en kliché, en sådan typisk bok som man redan kan räkna ut slutet på, men det är det inte. David Nicholls skriver verklighetstroget, till och med nästan slentrianmässigt, en historia om två människor som, efter en natt tillsammans, flera år senare fortfarande håller kontakten, är varandras bästa vänner, men ännu inte har förstått att de är kära i varandra. Hur många år måste gå innan Emma och Dexter inser att de två är ämnade för varandra - för visst blir det Em och Dex, Dex och Em?

Hon får jobb som lärare och han påbörjar en karriär som programledare på sämsta sändningstid. Hon lever ett tråkigt singelliv och blir ihop med en komiker. Han gifter sig - med någon annan. Zzzznark. Jag ställde mig inte i kö för den här romanen för att jag trodde att den handlade om två människor utan ömsesidig kärlek, jag hade prompt förutsatt att de två skulle få varandra. Åh, dumma hjärta som bara vill ha det som inte går att få.

Sedan närmade sig slutet, med ilfart.

De sista kapitlen slukade jag. Ömsom log, ömsom grät.

Mina farhågor var att det skulle vara svårt att berätta om just en dag, för en dag av trehundrasextiofem, är så ... lite. Men, eloge till David Nicholls som syr ihop berättelsen på ett bra sätt.

Lighthousekeeping

2011-03-13T13:42:00.006+01:00

I mina anteckningar står det: det här är en historia som rymmer flera andra historier, som i en rysk docka, där det i centrum av allt finns ett hjärta som pumpar ut kärlek till fingerspetsarna. Kärlek till berättarkonsten och kärlek till allt levande. Vi har en berättelse om Silver som efter ett missöde blir föräldralös och helt ensam och utelämnad åt världen, i sällskap av en hund (DogJim), hon hamnar hos fyrvaktaren Pew, en underlig och blind, men mycket snäll, man. Och inuti den (eller är det den som är början?) en historia berättad av Pew, om prästen Babel Dark som föddes samma dag som fyren blev färdig. Babel Dark som gör det svårt för sig och måste fly, anta ett nytt namn - "Lux". Det är roligt, ledsamt och mystiskt och inte minst: Jeanette Winterson.

Hon är den första författaren som har ett universum som jag vill utforska, en gåta som jag vill lösa. Vår resa tillsammans har inte hela tiden varit en solskenshistoria, vi har varit oense, men jag har ändå tyckt om henne. (Det är nog därför som jag har försökt leta efter guldkornet bland hennes utgivna böcker och kommer högst troligt att fortsätta leta efter fler.)

Wintersons språk är delikat, det är så att jag slickar mig om fingrarna när jag har läst klart. Och så är det det där med kärleken. Jag vet inte hur det gick till, men efteråt var hjärtat lite lättare och livet lite ljusare.

L'ombre du vent

2011-03-12T21:59:00.003+01:00

På svenska heter den här romanen, skriven av Carlos Ruiz Zafón, Vindens skugga. Originalet heter La Sombra del Viento. Då kan man ju fråga sig varför jag, när jag väljer att läsa ett verk skrivet på ett språk som jag inte behärskar, inte väljer en översättning till mitt modersmål.

Svaret är att jag fuskar; när jag är i Frankrike läser jag på franska, punkt. Men när vi förra terminen pratade böcker på en lektion och två personer nämnde den här boken som sin absoluta favorit blev jag ju såklart nyfiken. Efter veckors bevakande av hyllan Z på biblioteket fick jag tag på den, men som tur är visade sig det också att en klasskompis köpt den och kunde låna ut den till mig när jag inte hunnit läsa färdigt innan låntiden gick ut.

En kritisk läsare lägger här märke till att jag håller på att skriva en berättelse om hur och varför jag läst den här boken och inte om själva boken.

Boken handlar om Daniel Sempere, en bokhandlarson från Barcelona. När han är elva år tar hans far med honom till De bortglömda böckernas kyrkogård, som är ett jättelikt och dammigt bibliotek för böcker som ingen längre bryr sig om. Där får han välja en bok att ta med sig och han väljer just L'ombre du vent, skriven av den mystiske Julián Carax. Daniel trollbinds omedelbart av boken och vill ha mer av samma författare. Detta visar sig dock omöjligt eftersom att en mystisk figur finkammar Spanien och Frankrike (där Carax bodde då han skrev sina romaner) och tillskansar sig Carax romaner för att sedan bränna dem. En figur som uppträder under namnet Laín Coubert - samma namn som djävulen själv bär i Daniels favoritbok.

Eftersom handlingen i L'ombre du vent till stor del beror av den fiktiva romanen L'ombre du vent är det lite svårt att kondensera handlingen i den förra utan att det blir rörigt. I romanen är det dock såklart inget problem. När Daniel börjar nysta i historien Carax finner han många oväntade spår och så småningom går det upp för honom att historien håller på att upprepa sig i hans eget liv.

L'ombre du vent (och då pratar jag om Zafóns roman och inte Carax) är ganska spännande, men det är inget exceptionellt. Korsningen klassisk roman-pusseldeckare funkar ganska bra och beskrivningarna av Barcelona är intressanta. Men den är lite för ooriginell för att göra ett intryck på mig. Jag erkänner mig besviken, även om detta nog delvis beror på mina uppskruvade förväntningar och att jag läste den precis efter den underbara Igelkottens elegans.

(winter's been real long this year, I know 'cause I've been there)

2011-03-08T18:08:00.002+01:00

Älskade mars, som jag har väntat och saknat dig. Hej, våren. Käraste, sol. God morgon, sömndruckna trädgrenar. God natt, du stjärnklara himmel.

Det är ljust när jag cyklar hemifrån och ljust när jag cyklar hemåt. Jag jagar solkatterna nedför backarna, ligger i eftermiddagsljuset och ignorerar min hemtenta som vägrar lösas av sig själv.

Igår var det måndag. En ny, bitterljuvlig etapp inleddes och rätt som det är, se vad vindarna från söder tar med sig: ett himmelsblått vykort, med en bit choklad fasttejpad i ena kanten.

Lyckost mig som är vän med den bästa blåmesen i världen.

L'élégance du hérisson

2011-03-07T09:08:00.005+01:00

I vissa böcker letar man förgäves efter en poäng, en mening, något att hålla fast vid, beröras av, tycka om, från första sidan till den sista, utan att hitta något. I andra böcker får man lön för mödan efter en stunds kamp. Den tredje kategorin är också den mest sällsynta: böcker som lovar gott från början och som sedan fortsätter precis lika bra som man kunnat hoppas. Muriel Barberys L'élégance du hérisson (i svensk översättning Igelkottens elegans) tillhör denna sista kategori.

Den ena av bokens berättare, Renée, är portvakt i en stor fastighet i Paris. Hon är änka sedan flera år tillbaka och hon ägnar sig åt att besitta just igelkottens elegans: hon gör sitt yttersta för att spela rollen som vanlig, outbildad, smått otrevlig portvakt med katt samtidigt som hon i hemlighet läser ryska klassiker, intresserar sig för konst och har intressanta samtal med sin enda vän, städerskan Manuela.

Den andra berättaren är tolvåriga Paloma, dottern i en av de överdrivet rika familjer som har lägenhet i samma fastighet. Paloma har ingen som helst lust att, som hon säger, hamna i glasskålen, det vill säga att bli som sina föräldrar och som alla andra vuxna som simmar omkring utan mening och riktning och utan att göra någon skillnad. Därför tänker hon ta livet av sig när hon fyller tretton. Men först vill hon nedteckna sina djupa tankar och fullfölja sin beteckning över rörelser (i ordets riktiga bemärkelse, à la italiensk futurism) i världen.

När en av de andra hyresgästerna dör och den lägenheten säljs till en viss Kakuro Ozu rubbas balansen i systemet. Tillsammans med Paloma, som han snabbt stiftar bekantskap med, sätter han igång en liten undersökning för att ta reda på vad som egentligen finns innanför Renées taggar.

Hur kommer det sig att den här boken blev en riktig coup de coeur?
För det första är det för humorns skull. Särskilt Renée får mig att le för mig själv, att skratta inombords på ett sätt som jag inte kan annat än älska. För det andra är det för att Barbery får ihop allting så snyggt. Orsak, verkan, det verkar finnas en förklaring till allt. För det tredje: slutet! Så fruktansvärt lyckligt, så fruktansvärt sorgligt och så fruktansvärt bra.

Sedan skadar det naturligtvis inte att jag kände mig nödgad att skriva av flera stycken ur boken för att de klingade så fint. Även om vissa detaljer, typ namnet på fastigheten som boken utspelar sig i, redan försvunnit ur mitt huvud, vet jag att Renée och Paloma kommer att stanna hos mig länge.

(Paloma:)
Donc il ne faut surtout pas oublier tout ça. Il faut vivre avec cette certitude que nous vieillirons et que ce ne sera pas beau, pas bon, pas gai. Et se dire que c'est maintenant qui importe: construire, maintenant, quelque chose, à tout prix, de toutes ses forces. Toujours avoir en tête la maison de retraite pour se dépasser chaque jour, le rendre impérissable. Gravir pas à pas son Everest à soi et le faire de telle sorte que chaque pas soit un peu d'éternité.
Le futur, ça sert à ça: à construire le présent avec des vrais projets de vivants.

Day 30 – Your favourite book of all time

2011-03-02T12:45:00.003+01:00

Året är 1939, platsen Little Weirwold (en by på engelska landsbygden ). En trött och stressad kvinna knackar på dörren till en liten stuga invid kyrkogården. Med sig har hon en liten och rädd pojke som runt halsen bär en kartongbit på vilken man skrivit hans namn: William Beech. Stugans ägare, den gamle enstöringen Thomas Oakley, tar motsträvigt emot pojken, vars mamma låtit honom evakueras från London enbart under förutsättningen att han ska få bo hos någon som är gudfruktig, eller åtminstone nära en kyrka.

Stackars Willie är livrädd för och ovan vid allt från lantliga företeelser som tystnad och djur till grundläggande fenomen som kamrater och mänsklig vänlighet. Men samtidigt som mörka moln drar fram över Europa och krigssituationen förvärras dag för dag börjar en relation växa fram mellan pojken och den buttre gamle mannen, en vänskap/kärlek som försiktigt borstar fram dessa individers inre och tillåter dem att börja leva (för Toms del en andra gång).

Inte konstigt då att både Tom och William blir nedstämda när ett brev anländer från den senares mor som förklarar att hon är sjuk och att hon vill ha hem sin son igen. Will tar farväl av vännerna och byn och beger sig med en väska full av presenter hem till London... Där ingenting blir som han tänkt sig.

Boken jag talar om är naturligtvis Michelle Magorians Godnatt Mr Tom. Jag har läst och lyssnat på denna bok otaliga gånger; jag vet inte när jag läste den första gången men det var antagligen ett tiotal år sedan. Jag älskade den då och jag älskar den fortfarande av hela mitt hjärta. Jag tycker att den förtjänar en plats bland klassikerna. Visserligen har den 'bara' 30 år på nacken men ännu känns den aktuell och jag tror att den kommer att fortsätta göra det även i framtiden; det är ju just bandet mellan Will och Tom som står i centrum och jag inbillar mig att mänskliga relationer kommer att vara ett aktuellt tema ungefär så länge som mänskligheten existerar.

Godnatt Mr Tom får mig att skratta, gråta och känna med - varje gång, utan undantag. Jag älskar början, jag älskar feelgood-delarna, jag älskar de mörka och sorgliga partierna och jag tycker slutet är i det närmaste perfekt.

Ingen människa är komplett, inte heller någon bok, och att utse en till sin absoluta favorit är omöjligt. Men den här boken är, om man nu kan uttrycka sig så, bäst. Läs. Jag har läst den både på engelska och på svenska, den absoluta favoriten är dock Stefan Ekmans fantastiska inläsning som i mitt barndomshem finns både på väl använda kassettband och som cd-bok. Rekommenderas starkt.

Day 29 – A book everyone hated but (you thought) you liked

2011-03-01T10:29:00.001+01:00

Jag har ett problem till er, kära läsare, så gnugga era geniknölar och var beredda.

Är ni redo?

Okej, varsågod:

Lisa kom helt plötsligt att tänka på en film, som hon år tidigare måste ha sett. Hon såg framför sig ett brinnande Italien och två människor som blev jagade, men kom inte på vilken film det var. När hon sökte på internet hittade hon svaret: Änglar och demoner. En "makalöst underhållande spänningsroman", skriven av Dan Brown. En bok och alltså inte en film, som hon minns att hon läste långt innan listornas tid.
Lisa, med sitt dåliga minne, trodde att hon måste ha tyckt att boken var bra. Helt nyligen hittade Lisa en dagbok, i vilken hon hade tyckt till om Änglar och demoner, och där stod det: helt okej, inget särskilt.
Ett gott betyg för en bok är att en del (karaktärerna, språket, vadsomhelst) stannar kvar lite längre än vanligt efter sista punkten, men "helt okej, inget särskilt" är inget enastående betyg. Så hur ska Lisa känna inför Änglar och demoner nu?

Day 28 – Favourite title

2011-02-28T10:06:00.004+01:00

Je voudrais que quelqu'un m'attande quelque part.
(Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans)

För att
a) jag ibland skulle vilja att någon väntade på mig,
b) jag tyckte om boken, även om den inte är lika bra som TÄMME,
c) franska kanske är lite vackert i alla fall
d) den fick upp mina ögon för subjonctif
e) den under en viss period var det absolut enda som väntade på mig inom en cirkel med en radie på många mil.

(... nej, det är klart att jag inte är säker)

Day 27 – The most surprising plot twist or ending

2011-02-27T10:52:00.001+01:00

Och om jag svarade Halvblodsprinsen, visst skulle ni, mina Harry Potter-gelikar, veta vad jag menade?
Ser ni, liksom jag, hur han
upprepade gånger faller

faller

faller
mot sin oundvikliga död
i slow motion?

Jag vet inte hur många gånger jag har återvänt till samma scen, undrat: "Varför, J. K. Rowling, varför låter du hans hjärta sluta slå?" Och sedan brustit i gråt.

Det är måhända banalt, men mitt eget hjärta smulas sönder, trots att jag vet att han nästan-återvänder och att godheten segrar över allt. Jag blir gråtmild redan när jag nuddar vid tanken, för att han alltid var en del i ryggraden, stödet som alltid skulle vara där. Och så dör han bara.

Dör.

Day 26 – A book that changed your opinion about something

2011-02-26T10:02:00.000+01:00

Inte vet jag om det är för att den här utmaningen lider mot sitt slut eller helt enkelt för att mina hjärnceller avnjuter en veckas lov, men jag kan faktiskt inte komma på någon åsikt som jag fått/lånat av en bok.

Däremot har min åsikt angående respektive boks författare förändrats, på gott och ont, efter läsning av A farewell to arms, Mästaren oc h Margarita samt När Lucy Sullivan skulle gifta sig.

Tips på böcker som vidgar vyer mottages.
En trevlig lördag tillönskas er alla!

Julia Roberts (Eat Pray Love) version av dolce far niente. Min lär bli mindre glamourös men minst lika ljuv.

Day 25 – A character who you can relate to the most

2011-02-25T11:38:00.008+01:00

EFTERLYSES: ordsamling om ung, något vilsen, kontinuitetssökande tjej. Hon är motsägelsefull, glömsk och tystlåten. Även orolig, obeslutsam och stundtals obegriplig. Hennes fritidsintressen är krysslösning och prokrastinering. Hon spenderar helst fredagseftermiddagar på bibliotek och föredrar cykel som transportmedel om avståndet är 0 < x < 6 km. Hennes bästa vän är verkligen universums bästa, för trots att de är väldigt olika varandra så är de likadana på andra punkter, lite som plus minus noll. Tycker om hallonsoda, skyar och havet Låter det här bekant?
Svara till: Önskar att jag var mer som Luna Lovegood

/En gång i tiden kände jag igen mig i Tova i Ylva Karlssons roman med samma namn. Men nu vet jag inte längre./

Day 24 – A book that you wish more people would’ve read

2011-02-24T09:03:00.000+01:00

Det är nu jag tyst förbannar mig själv för att jag ännu inte tagit tag i idén att läsa Tyst hav. Sedan påminner jag mig om att jag redan har 90 minuters domedagspredikan i veckan på schemat och bestämmer mig för att det gott skulle kunna behövas lite fler skratt på den här planeten, och att det skulle vara trevligt om fler fick upp ögonen för läsning som avkoppling.

Jonathan Stroud har skrivit inte en men tre böcker om den uråldriga djinnen Bartimaeus, som är en av invånarna i en magisk värld och som på ett mycket underhållande och sarkastiskt vis delger läsaren sina ständiga problem.

Dessa tre böcker (Amuletten från Samarkand, Golems öga, Magikerns port) har inte alls fått den uppmärksamhet jag anser att de förtjänar. De är roliga och spännande, för guds skull! Visst, de har inte samma verklighetsanknytning och psykologiska kvaliteter/igenkänningspunkter som exempelvis vår käre Harry, men de är väl värda den tid det tar att läsa.

Fördelen med att de inte verkar ha blivit upptäckta av allmänheten är att de är lätta att få tag på och billiga att köpa. "Att le är det billigaste sättet att försköna sitt utseende," har någon en gång sagt. Och trots att jag redan glömt stora delar av handlingen i Bartimaeus-trilogin kan jag inte låta bli att just le bara jag tänker på den.

Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t

2011-02-23T11:08:00.001+01:00

Samma år som Herta Müller tog emot nobelpriset i litteratur i Stockholm, fick jag den allra bästa (med mina mått) julklappen, av den allra bästa blåmesen.

Naturligtvis menar jag Hjärtdjur, skriven av just Herta Müller. Av inläggets rubrik att döma, är det väl uppenbart att den fortfarande står i hyllan oläst. Dock inte orörd; jag har hunnit utveckla ett distansförhållande till författaren, vilket inte gör att kurvan, över hur höga mina förväntningar på Müller är, vänder. Några gånger i månaden öppnar jag boken och försöker koncentrera mig, men misslyckas och slutar ganska fort innan jag hinner bli besviken, jag måste hitta tålamodet, tänker jag.

Jag försöker bryta ner spänningen steg för steg, men varje gång jag ser henne eller hör någon prata om henne blir jag hänförd. Av anledningar jag inte känner till ännu, jag har självfallet läst om henne, tagit del av hyllningar om hennes språk, men jag kan inte bekräfta att jag tycker likadant. Jag förstår mycket väl att jag, efter den här bekännelsen, måste ta itu med Hjärtdjur snarast möjligt och antingen falla som en sten eller dö extatisk.

Sedan, vill jag tillägga, att jag fortfarande väntar på att Mircea Cărtărescu ska explodera och att Monika Fagerholm ska blomma ut och vara den magnolia jag föreställer mig att hon är, men tiden!, kära vänner, tiden och stegen dit vill inte samarbeta med mig. Jag har inte läst ut något helt verk av dem. Men jag är övertygad om att, när stunden väl är inne, så kommer vi att bli bästa vänner och jag kommer att få säga "vad var det jag sa?" (jag håller tummarna).

Annars då: jag för listor, mest virtuellt och mentalt. Det var länge sedan som jag hade en riktig lista nerskriven, för det fungerade inte så bra. Den blev bara längre och längre, och en av orsakerna var att jag inte visste vad för sorts böcker jag kände för, förrän jag befann mig på plats. Det är så fortfarande. När jag i det riktiga livet trängtar efter riktlinjer, eller åtminstone någon form av stjärnkarta, för att inte gå vilse, kan jag inte infinna mig i dem när det gäller skönlitteratur; mitt ideal är gränslösheten. Dessutom måste nyfunna världar vara något av det bästa som finns, små hemliga gömställen som få redan har upptäckt. Jag känner mig som ett barn på nytt varje gång jag hittar en skattkista av ord, det är ovärderligt. Listorna som jag har i bakfickan är mest för att kunna leta fram en titel när jag står framför bokhyllorna och inte vet åt vilket håll jag ska.

(En nästan-obligatorisk namedrop får avsluta det här inlägget, så att ni vet vad som väntar er i framtiden: En studie i rött, Jane Eyre, Äcklet, Sommarboken, Skuggan över stenbänken, Hamlet, Norwegian Wood, Franny & Zooey, Watership down, Från ljus till ljus, Kapten Nemos bibliotek, Krig och fred, Försoning, W eller minnet av barndomen, Kallocain, Tärningsspelaren, samtliga böcker i bilden ovan, m.m.)

Day 22 – Favourite book you own

2011-02-22T10:13:00.002+01:00

Om jag bara fick äga en enda bok (hemska tanke!) skulle jag välja just den här. Eftersom att den snabbt blivit en god vän som jag bläddrar i flera gånger varje månad och i vilken man kan försjunka hur många gånger som helst. Varje gång hittar man nya, spännande vinklingar och har man idétorka kan man vara säker på att en titt här ger ny inspiration.

Jag snackar om Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL).

Nog för att man inte lär sig språket genom en bok och att jag därtill haft turen att växa upp omgiven av människor som i princip är levande ordböcker. Men jag klarar mig ändå inte utan min SAOL13 - inte ens i Frankrike (där min livboj dock är Nordstedts fantastiska franska ordbok). Min riktiga, fysiska ordlista fick naturligtvis inte plats i resväskan men Svenska Akademien har haft vänligheten att publicera verket på nätet. Du hittar det här. Trevlig läsning!

Day 21 - Favourite book from your childhood

2011-02-21T11:19:00.000+01:00

Day 20 – Favourite romance book

2011-02-20T10:00:00.002+01:00

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar...

Först och främst ska jag i min gamla vän ärlighetens namn erkänna att jag blev oerhört lättad när jag insåg att min favorit i denna kategori inte var Twilight. Icke desto mindre är det en ungdomsbok, nämligen Emma Hambergs Linas kvällsbok 2.

Huvudpersonen, alltså Lina, flyttar från Rödköping till en håla i Värmland för att gå på ett gymnasium med djur- och naturinriktning. Något som kändes som en utmärkt idé när högstadiet var som värst, vännerna svek och hon hade ett förhållande med en kille som hon inte kände ett dugg för. Kvällen före avfärd är hon inte lika karsk - hur kunde hon ens komma på tanken att lämna sin familj, dessutom bara några månader efter att hon äntligen fått sin Ivar?

Nu är skolstarten hur som helst ett faktum, och med den kommer nytt boende, nya förpliktelser, en ny fin vän att luta sig mot... och så Kevin. Som inte är den ordentligaste killen på skolan, men väl den som alla vill ha. Alla, inklusive Lina. Förvirring och skuldkänslor är ett faktum, ett hjärta har gått mitt itu. Kan man älska två på samma gång?

Jag vill inte avslöja slutet, om nu någon skulle få för sig att läsa den här boken, men eftersom jag valt den som favorit i just den här kategorin är det kanske uppenbart. Det finns många böcker som på ett eller annat sätt handlar om kärlek. Den här handlar om kärlek och begär när de är som jobbigast - och när de är som allra, allra bäst.

Day 19 – Favourite book turned into a movie

2011-02-19T12:01:00.006+01:00

(DMSO - Thomas Newman)

Med övergångarnas (från text till rörlig bild) alla vanliga snedsteg i åtanke (för snabba tempoväxlingar i samband med viktiga passager som utesluts och fakta som inte förtäljs) är nog filmatiseringen av Janet Fitchs debutbok, Vit Oleander, min bästa bok-som-blivit-film-bok/film.

Ja, för att filmen har bevarat känslan som går att finna i boken och för stämningen framför allt. Det är en balansgång mellan mörkt och vackert, hemskt och ljust. Soundtracket, komponerad av Thomas Newman (även Revolutionary Road, Wall-E och American Beauty, bland andra), gör väldigt mycket.

Romanen/filmen handlar, på ytan, om Astrid som hamnar på barnhem, när hennes mamma blivit dömd för mord på sin pojkvän och hamnat i fängelse. Sedan startar en karusell av olika fosterhem, en gång är det en väldigt kristen familj, en annan ett hem som är för bra för att vara sant. Allting är fel, inte för Astrid, men för hennes mamma.

På djupet handlar det först och främst om bandet mellan mor och dotter, och hur långt det måste gå innan den ena måste släppa taget om den andra, klippa det, för att den andra ska kunna leva. Det är känslosamt och poetiskt berättat. Astrid är beundransvärd.

Day 18 – A book that disappointed you

2011-02-18T16:54:00.003+01:00

Maria Küchen är en svensk författarinna, 49 år gammal, med en ganska imponerade bibliografi. Jag har läst två böcker skrivna av henne. Den första, en ungdomsroman intitulerad Sång till en fjäril, minns jag absolut ingenting av, men jag vet att jag tyckte om den och att jag övervägde att läsa även Jag ser mig själv i en stulen spegel men att titeln gjorde mig skeptisk. Kanske läste jag den; i så fall har den fallit i glömska vid det här laget.

Men en bok, som bär namnet Att skriva börjar här 2.0 minns jag tyvärr mycket väl. När jag var liten hände det att jag drömde om att bli författarinna, eftersom även jag hade velat kunna måla med ord och framkalla känslor, skratt och gemenskap genom några tryckta krumelurer på papper. Den drömmen är sedan mycket länge övergiven men kanske var det ändå den som fick mig att ens titta på den här boken. Kanske behövde jag bara hjälp att just börja för att återfinna den där enorma läs- och berättarglädjen från lågstadiet?

Som jag påpekade förra gången jag omnämnde boken blev jag smått euforisk när jag först hittade den. Omslaget var snyggt, rubrikerna lockade och titeln kändes helt rätt. Jag satte till och med upp en maxgräns för hur mycket jag fick läsa per dag, för att jag skulle kunna suga ännu lite längre på karamellen. Men det tog inte många avsnitt innan besvikelsen var ett faktum och jag hade mer lust att ta fram kemiboken än att fortsätta traggla mig igenom det spretiga innehållet i Att skriva börjar här 2.0.

Vad var det som gick snett? För det första tror jag att jag hade alldeles för höga förväntningar innan jag började läsa. Snygg layout och fint omslag i all ära, men här blev det för bra. Efter innehållsförteckningen som även den är snygg och tilltalande, försvinner liksom känslan av att någon tänkt vid skapandet av boken. Hallå, var är förlagsredaktören som skulle ha sagt "Stopp! Stopp! Tänk efter, sortera, och för Guds skull, döp inte kapitlen till något som inte har med innehållet att göra!"

Möjligen är det helt och hållet en smaksak; jag och Maria Küchen tänker inte lika dant. Men en sak är helt säker: för mig började att skriva inte med den här boken. Som jag önskar att det hade gjort det...

Day 17 – Favourite quote from your favourite book

2011-02-17T11:59:00.000+01:00

Maddy drew a breath, rehearsed the words in her head, and asked, "How can you know love, and lose it, and go on living without it, and not feel the loss forever?"
"You can't," Feather answered. "You feel the loss forever. But you put it in a safe corner of yourself, and bit by bit some of your sorrow changes into joy. And that's how you go on living."

- The ghost's child, Sonya Hartnett

Massimo Listri

2011-02-16T20:28:00.000+01:00

Samtliga bilder är tagna av Massimo Listri. Önskas fler tryck här.

(för lokalisering, tryck på bilderna!)

Day 16 – Favourite female character

2011-02-16T12:37:00.002+01:00

Jinx är en ungdomsroman av Margaret Wild, uppbyggd av ett antal dikter. I stora drag handlar den om följande: Jen blir tillsammans med Charlie, den coolaste men kanske olyckligaste killen i stan. En bit in i förhållandet tar han livet av sig. Alla är förkrossade, särskilt Jen eftersom han inte anförtrott sig åt henne. Hon dränker sina sorger i alkohol och när det spårar ur får hon hjälp av en annan kille, Ben, som hon så småningom börjar dejta. Även han dör. Jen blir Jinx – flickan vars pojkvänner dör.

Av någon anledning är det en bifigur i denna bok, närmare bestämt en av Jens/Jinx vänner, Ruthless, som är min favorit när det kommer till kvinnliga karaktärer jag stött på. Ruthless ser allt men dömer ingen, hon vägrar befatta sig med skitsnack och vita lögner, därav smeknamnet Ruthless - brutalt ärlig. Samtidigt är hon en i tjejgänget: ”Ruthless sees herself as granite/(a common, coarse-grained rock),/but to her friends she is gold.”

JINX >>> always

Serena and Connie
are intrigued that I’m going out
with Hal.
They think the whole thing’s weird,
but Ruthless understands.
”I’m happy for you, Jinx.”

I hug her,
knowing
whatever happens,
Ruthless and I will always be friends.
We will be friends at university,
friends when we’re young women with children,
friends when we’re successful career women
worrying about our daughters,
friends when we’re little old ladies
having hip operations,
meeting for lunch,
boasting about our grandchildren.
We will always be friends.

Jag förstår mig inte riktigt på varför jag tycker så mycket om Ruthless. Jag borde irritera mig över att hon är så overkligt hjärtegod och principfast. Men på något sätt har hon, i all sin sympati (en egenskap som är nog så ovanlig inom litteraturen eftersom den sällan bidrar till intrigen), blivit något av en idol för mig.

Day 15 - Favourite male character

2011-02-15T10:35:00.004+01:00

Jag har sju självklara.

Om jag skulle beskriva dem med tre ord:

egendomliga, men godhjärtade.

(Vissa mer än andra)

I BOKSTAVSORDNING:

Anarkai (Anarkai)

Anon (Du & du & du)

José (Maria & José)

Pasqual Pinon (Nedstörtad ängel)

Philibert (Tillsammans är man mindre ensam)

Remus Lupin (Harry Potter III, V-VII)

Snusmumrik (Mumin)

apropå en viss kommersiell högtid

2011-02-14T22:25:00.002+01:00

(ur Muriel Barbery: L'élégance du hérisson)

"Avec Marguerite, notre sujet de conversation favori, c'est l'amour. Qu'est-ce que c'est? Comment on aimera? Qui? Quand? Pourquoi? Nos avis divergent. Curieusement, Marguerite a une vision intellectuelle de l'amour, alors que je suis une incorrigible romantique. Elle voit dans l'amour le fruit d'un choix rationnel (du genre www.nosgoûts.com) tandis que j'en fais le fils d'une pulsion délicieuse. Nous sommes en revanche d'accord sur une chose: aimer, ça ne doit pas être un moyen, ça doit être un but."

"- Elles ne m'ont pas reconnue, dis-je.
Je m'arrête au milieu du trottoir, complètement chamboulée.
- Elles ne m'ont pas reconnue, je répète.
Il s'arrête à son tour, ma main toujours sur son bras.
- C'est parce qu'elles ne vous ont jamais vue, me dit-il. Moi, je vous reconnaîtrais en n'importe quelle circonstance."

Fritt översatt* (eftersom jag inte har tillgång till Igelkottens elegans):

"Marguerites och mitt favoritsamtalsämne är kärleken. Vad är det? Hur kommer vi att älska? Vem? När? Varför? Våra åsikter går isär. Lustigt nog har Marguerite en intellektuell bild av kärleken, medan jag är en obotlig romantiker. Hon ser i kärleken frukten av ett rationellt val (i stil med www.vårsmak.com) medan jag ser den som produkten av en utsökt drift. Vi är däremot överens om en sak: att älska, det borde inte vara något medel, det borde vara ett mål."

"- De kände inte igen mig, säger jag.
Jag stannar mitt på trottoaren, fullständigt överväldigad.
- De kände inte igen mig, upprepar jag.
Han stannar i sin tur, min hand ligger fortfarande på hans arm.
- Det är för att de aldrig sett dig, säger han. Jag skulle känna igen dig under vilka omständigheter som helst."

* Ursäkta att jag våldfört mig på originaltexten! Jag fick en sådan fruktansvärd lust att dela med mig av de här två vackra bitarna av en vacker bok.

Day 14 – Favourite book of your favourite writer

2011-02-14T05:52:00.000+01:00

Ska jag vara helt ärlig har jag ingen favoritförfattare.
Ingen favoritbok heller för den delen.
(Jäkla beslutsångest.)

Alltså tänkte jag att jag kunde passa på att rikta ljuset mot en av de författare som jag älskar och som jag av diverse anledningar inte lyckas peta in i något annat 30 days-inlägg. Men det finns för många och dessutom heter det ju 'ingen nämnd, ingen glömd,' så att ens försöka göra en lista känns mest dumt. Inte heller kan jag göra någon fegislösning och välja ur Stjärtmes' favoritsamling eftersom jag av någon olycklig slump faktiskt inte läst någon av hennes älsklingar.

Men det är klart att jag ska skriva någonting, i alla fall. Antag då att jag skulle kunna välja Roald Dahl, som är en värdig kandidat, som favoritförfattare. Den fantastiska humor som genomsyrar hans berättelser har gjort hans verk till några av mina bästa barndomsvänner. Men hur sjutton ska jag kunna välja en favoritbok när han har skrivit så mycket bra?

James och jättepersikan, Kalle och chokladfabriken, Jojjes ljuvliga medicin, Den fantastiska räven, Herr och fru Slusk, SVJ, Matilda, Häxorna och Naddap Dlöks; de ack så välbekanta namnen framkallar genast ett leende och ett svåruthärdligt lässug. Att välja en känns som att välja bort de andra och jag skulle önska att alla barn hade tillgång till hela Dahls boksk(r)att, för att inte tala om Quentin Blakes geniala illustrationer. Nej, det är omöjligt. Nåja, då tar jag till blunda-och-peka-metoden och väljer... Den fantastiska räven.

Day 13 – Your favourite writer

2011-02-13T12:09:00.002+01:00

På sistone har språket kommit att bli en viktig del för texterna jag läser. Ibland även avgörande. Det är kanske naivt att tänka att ett bra språk kan lyfta upp en dålig handling, men jag vill gärna tro på det. Jag tror att det är därför vissa böcker om kärlek, även de som har de allra klyshigaste historierna, fungerar, på grund av ett vackert eller speciellt språk, och andra inte. I alla fall har jag upptäckt att det är så för mig. Jag vet att vissa människor mer går på innehåll än form, och det funkar ju också. Men för mig kan jag inte läsa en bok med dåligt språk även om själva konceptet är fantastiskt, eller jo, det är klart att det går, det känns bara en aning ytligt på något sätt. Tomgång, liksom.

Jag tycker om att upptäcka nyanser, känna att orden är noggrant utvalda med omsorg och veta att det är just de här orden och inga andra som passar just här. Därför är det kanske inte så konstigt att tre av mina favoritförfattare också är poeter, nämligen Viktor Johansson, Anna Jörgensdotter och Åsa Ericsdotter. En fjärde som jag vill nämna, skriver i en egen division - Sara Stridsberg. Hon är fullkomlig, en karamell som man aldrig vill att den ska ta slut.

Eftersom blåmesen ska skriva om Day 14 - Favourite book of your favourite writer, får jag skriva mina här.

Det här är de ovannämnda författarnas bästa böcker enligt mig (i skrivande stund har jag ännu inte läst Johanssons Game over, inte heller Jörgensdotters Bergets döttrar, men jag vill! Ska! Snarast.):

Viktor Johansson / Kapslar

Anna Jörgensdotter / Pappa Pralin

Åsa Ericsdotter / Förbindelse

Sara Stridsberg / Drömfakulteten

Day 12 – A book you used to love but don’t anymore

2011-02-12T10:27:00.001+01:00

Minns ni att vi nämnde i vårt första inlägg på temat 30 days of books att vi skulle reda ut alla aspekter av vårt bokliv, även den pinsamma? Nu har det blivit dags att ta tag i just den. För mig är nämligen Twilightserien (Stephenie Meyer) inget annat än ren och skär skämslitteratur. Som om det inte vore nog tycker jag att det är lite pinsamt att jag skäms över att jag tycker om den. Vi lever trots allt på 2000-talet och har möjligheten att tycka vad vi vill, och stå upp för våra åsikter...

Det är nu två och ett halvt år sedan jag i ett anfall av uttråkning bestämde mig för att äntligen ta upp den där boken som jag lånat av en kompis för flera månader sedan men inte brytt mig om att börja med. Det var en mörk kväll då jag var ensam hemma; jag kurade ihop mig i hörnet av tv-soffan, öppnade boken, började läsa och det var... kärlek vid första ögonkastet. Eller första kapitlet är kanske en mer korrekt benämning. Redan innan Bella hoppat av planet i Forks, redan innan "I didn’t relate well to people my age. Maybe the truth was that I didn’t relate well to people, period." kände jag hur mungiporna drogs uppåt, uppåt, och hur hjärtat slog fortare och fortare.

Under två korta dagar tänkte jag Twilight, pratade Twilight, åt Twilight, sov Twilight, kort sagt levde Twilight. När boken tog slut påbörjade jag omedelbart en andra omläsning. Jag var mer eller mindre hänförd, och jag njöt i fulla drag.

Jag förstår inte längre hur jag kunde känna så starkt som jag vet att jag gjorde för en här serien och särskilt inledningsromanen. Visst, jag har sedan dess läst om Twilight ytterligare 3 gånger och i början av förra året läste jag om hela serien och fann ett visst nöje i den även denna gång. Men den där första underbara förälskelsen har inte kommit tillbaka. Jag hoppas att det inte är för att jag läst så mycket negativt om denna serie sedan dess, eller för att jag vill ta avstånd från de tonårstjejer som hänger på Twilight-fansites, bär Team Edward eller Team Jacob-pins och dyrkar Robert Pattinson som en gud.

Kanske växte vi helt enkelt ifrån varandra, eller också blev min övertygelse om att kärlek omöjligen kan vara så som den beskrivs i Twilight för stark. Jag började irritera mig på små detaljer, lägga märke till alla ordrika beskrivningar av Edwards outhärdliga snygghet och irritera mig på Bellas bristande intelligens. Att lida sig igenom de två första filmerna som verkligen bekräftade mina värsta farhågor hjälpte inte heller. Och efter ett tag kunde inte ens engelskan dölja att det rent språkmässigt fattas det där lilla extra som gör att boken håller.

Sanningen att säga tycker jag fortfarande om Twilight och jag skulle kunna tänka mig att läsa om även New Moon, Eclipse och Breaking Dawn. Men det är med sorg jag konstaterar att det underbara suget efter denna kvartett inte längre är det samma. Jag hoppas att jag någon gång kommer att få uppleva samma plötsliga och överväldigande sensation med en annan bok... Helst en som har lite bättre rykte.

Day 11 – A book you hated

2011-02-11T11:12:00.002+01:00

Att prata om böcker som jag inte tycker om, är inte min favoritsyssla. Jag tror inte att jag har något riktigt hatobjekt heller, inte nu när jag tänker efter. I så fall har det mer handlat om situationen, än om själva boken i sig. Som tvångsläsning i skolan som är bland de sämre, men ändå inte resulterat i hat, utan mer typ.. en lightversion av hat. Trägudars land, till exempel. Jag läste inte ut den, men om jag hade läst den frivilligt skulle jag inte ha kommit ihåg den. Det blir så, jag glömmer bort väldigt lätt, ibland alldeles för fort och titlarna blir bara tomma ord som jag skrivit ner. (Och jag undrar fortfarande om det är värt att jag, på grund av detta, lägger ner tid på den här sortens eskapism. Jag hoppas hela tiden att svaret är ja.) Men eftersom det var en tilldelad bok från skolan kommer jag ihåg den, något sånär, eftersom vi efteråt pratade om den. Att den är skriven av Jan Fridegård. Att den utspelar sig runt vikingatiden, när kristendomen är i antågande. Efter att ha sökt på wikipedia kan jag också förmedla att Trägudars land är den första boken i en trilogi som även omfattar titlarna Gryningsfolket och Offerrök.

Ett annat exempel är Utrensning (Sofi Oksanen), som jag inte förstod mig på då och inte gör nu heller. I Oksanens fall kan det handla om att mina förväntningar var för höga, men jag hatar den inte för det.

Å andra sidan, finns det karaktärer i romaner som jag kan hata i flera dagar efter att jag har läst ut den. Bland annat antagonister som dödar personer jag tycker om (läs: Harry Potter och -Fenixordern, -halvblodsprinsen, -dödsrelikerna). Typiskt mig.

Men hata en roman i helhet? Nej, det har jag nog inte gjort, snarare starkt ogillat och sedan lämnat tillbaka (inte sällan outläst).

Day 10 – Favourite classic book

2011-02-10T08:11:00.002+01:00

"Systerson! Fira du julen bäst du vill och låt mig fira den på mitt sätt!" För källa: fortsätt läsa.

Efter en halvtimmes fruktlöst användande av en viss internetbaserad sökmotor gav jag upp försöket att hitta en trevlig lista över klassisk litteratur. Ingen av dem jag hittade hade ett urval som jag tyckte kändes rätt; antingen var det för många böcker på listan, eller för få, eller också saknades barnböcker eller icke-engelskspråkig litteratur. Vissa inkluderade litteratur som Liftarens guide till galaxen och Harry Potter som jag för all del älskar men som jag inte riktigt tycker räknas till klassikerna... än.

När jag ögnade igenom denna enorma mängd titlar slog det mig att jag faktiskt har läst en del klassiker, samt att det finns många som jag mer än gärna skulle ta mg an. Listan över klassiker jag hatat är mycket kort, listan över dem jag älskat är något längre och allra längst är listan över klassiker som var helt okej.

Det jag vill komma fram till är att jag egentligen inte har någon självklar favorit i den här kategorin. Mästaren och Margarita är en kandidat, Den hemliga trädgården en annan. Mot fyren går inte heller av för hackor. Men en av de klassiker jag (faktiskt aldrig) läst (men däremot lyssnat på) flest gånger och som jag varmt kan rekommendera till nästan vem som helst, är Charles Dickens' En julsaga.

Ebenezer Scrooge är en rik och elak gammal man som omkring jul får besök av sin avlidna kompanjons ande, som kommer för att varna honom för följderna av hans osolidariska livsföring. Under tre nätter får Scrooge besök av de förgågna jularnas ande, den nuvarande julens ande och de framtida jularnas ande, som lär honom en läxa och mjukar upp hans stenhårda hjärta en smula.

När jag tänker efter finns det kanske en lite övertydlig moralisk pekpinne i berättelsen, men det hindrar mig på intet sätt från att uppskatta de scener, vackra som fula, som Dickens målar upp med så stor precision att det känns som att man själv befinner sig på plats. Dessutom kan den glädje som trots allt dominerar värma upp vilken decemberkall, arbetstyngd och nedstämd person som helst. Att läsa! Om så bara för att få veta varför Farbror Joakim egentligen bär namnet Scrooge McDuck.

Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving

2011-02-09T09:46:00.003+01:00

Jag vet inte hur många gånger som jag har tänkt "åh nej, inte en bok till" i samband med läsning. Inte speciellt ofta, men allt som oftast har det någonting med skolan att göra (förutom i höstas, så klart). Efter en summering av mina egna erfarenheter av ofrivillig läsning kan jag konstatera att det har varit mest bra, faktiskt. Det handlar ändå om ofrivillig läsning, och att läsa ett visst antal sidor till en viss dag är inte riktigt min grej, så jag får automatiskt en annan inställning till boken jag har att läsa, ordet "måste" hänger över mig som ett tungt, svart moln och allt är som att cykla uppför en backe i motvind.

Vad/Om vi läste på högstadiet har jag redan förträngt. Men på gymnasiet, oj oj oj, vad det hände grejer, vilka nya horisonter upptäckte jag inte då. Bland annat Livläkarens besök, om en dansk regent som blir galen... och lite till. Jag visste inte vem P O Enquist var då. (Ack, min minimala kunskap om omvärlden är verkligen ingenting att skryta om.) Jag har hittills läst två verk av honom, men planerar definitivt att läsa fler, i sinom tid.

Alltså: Livläkarens besök av Per Olov Enquist, som öppnade en dörr till ett helt nytt författarskap. Vill du läsa mer om boken kan du trycka här, för att komma vidare till ett ypperligt inlägg som en fin flyttfågel har skrivit.

Day 08 – Most overrated book

2011-02-08T13:03:00.008+01:00

Wuthering Heights. Titeln, som anspelar på byggnaden kring vilken romanen utspelar sig, bär med sig ett löfte om karg miljö och fuktigt klimat. Här växer Catherine Earnshaw upp tillsammans med sina föräldrar och sin bror Hindley och hittebarnet Heathcliff som innerligt avskyr varandra. Heathcliff blir Catherines bästa vän men när fadern i familjen dör och Hindley tar över tvingas han arbeta som tjänare på godset.

Samtidigt umgås Catherine med grannsonen Edgar Linton som hon så småningom gifter sig med. Naturligtvis till Heathcliffs stora förtret eftersom att han avskyr även Linton; han lämnar Wuthering Heights under ett par år under vilka Catherine lever gott, innan han kommer tillbaka, rik och fast besluten att förstöra alltihop. Så småningom sätter de barn till världen och leder dem in i samma intrikata, destruktiva relationer som de själva upplevt.

Jag läste den här boken för omkring ett år sen och min vana trogen valde jag originalspråket. Detta innebär att en del nyanser utan tvivel gått mig förbi, särskilt vad gäller naturbeskrivningarna. Men jag tvivlar att det är på grund av ett missförstånd som jag finner alla karaktärer mesiga, osympatiska eller både och. Utöver detta minns jag överhuvud taget inte att det förekom någon kärlek i denna kärleksroman. Catherine och Heathcliff har inom litteraturen blivit ett klassiskt par men jag kan inte begripa varför; relationen mellan C och H liknar på intet sätt kärlek så som den porträtteras idag. Den tar sitt avstamp i en djup vänskap och utan att någonsin riktigt lyfta förvrids den i svartsjuka, hat och missundsamhet. Det är kanske just detta som gör berättelsen så speciell, men personligen finner jag det otrevligt.

Eftersom det är mot mina principer att inte läsa klart en bok som jag påbörjat tog jag mig så småningom igenom denna inte alls särskilt omfångsrika, såpoperaliknande (den första svenska översättningen av titeln var Blåst) tingest, men med en djup känsla av besvikelse. Kanske är det mig det är fel på, men jag begriper inte hur Emily Brontës enda roman, utgiven 1847, har överlevt, och vem som gett den den oomkullrukeliga statusen klassiker.

Day 07 – Most underrated book

2011-02-07T07:58:00.000+01:00

Det här är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Mest för att jag har en uppfattning om att böckerna jag läser generellt sett är omtyckt av de flesta, eller att de ger sken av att vara älskade, eller att de är osynliga och lite gömda, men inte underskattade. Det är dessutom mycket lättare att tycka illa om en bok som många älskar, än tvärtom. Så här, va: om jag istället hade fått uppgiften att säga en överskattad bok (dvs imorgon), så hade jag haft en hel drös med titlar. Men om jag får modifiera om dagens uppgift lite grann, vilket jag får, och transformerar om det till: "en osynlig bok du tycker om, som fler borde ha läst och tyckt lika mycket om", ja då blir det mycket lättare.

Nu var det ett tag sedan jag läste boken, men jag vill minnas att den var väldigt jättemycket-bra. Den handlade om snö, om ensamhet och tvåsamhet. Och om snöflingor. Men snön blir inte anklagad för att vara något ont eller orsaken till kaos, utan skildras som något vackert och unikt, på ett milt och fint sätt. Jag talar om Malin Kiveläs bok Du eller aldrig, som jag citerade ur för ett tag sedan här. Bara tanken på boken får mig att smälta. Läs den, för hjärtats skull.

Day 06 – A book that makes you sad

2011-02-06T07:03:00.002+01:00

sad [sæd] adj. 1 ledsen, sorgsen 2 sorglig, tråkig; bedrövlig; stackars
(källa: Nationalencyklopedins engelska ordbok)

Peter Pohl och Kinna Gieth: Jag saknar dig, jag saknar dig.

Den här ungdomsboken sticker ingalunda under stol med sitt tema, redan inledningsvis får man veta vad som kommer att hända. Jag minns nog att jag tänkte innan jag satte tänderna i den den där första gången för många år sedan att ja ja, nu vet jag att tvillingsyrran dör så då behöver jag inte bli ledsen när det händer. Efter en stund händer det, Cilla blir överkörd av en bil och Tina blir lämnad ensam kvar. Ja, läsaren är informerad på förhand om att det kommer att hända. Men tro inte att det går att hålla sig kall för det. Det är så fruktansvärt obehagligt, man kastas rakt in i ett liv som går i tusen miljoner bitar.

Så småningom samlar Tina förstås ihop sig, hon tvingas liksom alla som någon gång drabbats av sorg att fortsätta leva trots att ingenting någonsin kommer att bli likadant. Boken utvecklas till en mer eller mindre vanlig ungdomsbok med kärleksproblem, självförtroendekriser och jobbiga föräldrar. Men Cillas död fortsätter att vila som ett kvävande täcke över alltihop.

Jag blir sorgsen av böcker av så många olika anledningar: för att de är dåliga, för att de är illa skrivna, för att de är alldeles, alldeles underbara men förr eller senare måste ta slut eller för att det händer något sorgligt eller hemskt i dem. Anledningen till att den här boken får mig att lipa okontrollerat är antagligen att den handlar om döden. Efter en snabb titt på listan över böcker som förvandlar mina ögon till fontäner kan jag nämligen notera att jag i 99 fall av 100 gråter när karaktärerna dör. Döden i sig är ju i all sin oåterkallelighet både skrämmande och sorglig, och de allra bästa författarna lyckas framkalla precis den där känslan som man drabbas av i verkliga livet. Varför? Varför? Varför? ... Det är inte rättvist!

Andra böcker som får mig att böla: Before I die, I taket lyser stjärnorna, Bok tjuven, Jinx, Anne på Grönkulla, Harry Potter och Fenixordern, New moon, Godnatt Mr Tom mfl, mfl.

Day 05 – A book that makes you happy

2011-02-05T13:08:00.000+01:00

Tillsammans är man mindre ensam.

För drömmarna om Paris och stjärnorna.

För kärleken.

Day 04 – Favourite book of Stjärtmes’ favourite series

2011-02-04T11:24:00.004+01:00

Stjärtmes’ kärleksförklaring till Harry Potter-serien känns finare än något jag själv skulle kunna åstadkomma. Då mitt meshjärta även slår för Anne på Grönkulla och Sagan om ringen med flera fegar jag ur och ger dagens inlägg titeln ’Favourite book of Stjärtmes’ favourite series’. Men visst är det något särskilt med Harry, även om min väg till honom var något mer konventionell - genom världens bästa högläsande mamma.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone tar visserligen sin början då den grönögda huvudpersonen är dryga året gammal, men historien börjar på allvar på hans elfte födelsedag. På samma sätt vinkar vi adjö till en medelålders glasögonorm på Kings’ Cross i slutet av den sjunde boken, trots att den egentligen slutar när han är 17 bast. Det är alltså 6 års pojkliv som JK Rowling serverat oss på silverfat.

Inte konstigt då att Harry hinner förändras, utvecklas, växa en del under tidens gång. Ett faktum som också levandegör och differentierar böckerna på ett trevligt sätt och tvättar bort lite av uppföljarkänslan. Utan att behöva byta favorittrollkarl får man både blyg elvaåring, ilsk fjortonåring och förtidigt åldrad sjuttonåring.

Detta gör det också svårt att välja en favorit. Jag har lite svårt för den sista boken, delvis för att det filosofiska första slutet och det sockersöta andra slutet faller mig inte på läppen och delvis för att det är den bok i serien som innehåller mest lånat material från Tolkien. Jag tycker om den, men inte så mycket som de övriga sex, som jag tycker håller en förvånansvärt jämn hög nivå. Men ska man välja så ska det göras ordentligt:

De nominerade är: Harry Potter och hemligheternas kammare. Harry Potter och fången från Azkaban. Harry Potter och den flammande bägaren. Harry Potter och Fenixordern. Vinnaren i kategorin Favourite book of Stjärtmes’ favourite series är: (paus) Harry Potter och Hemligheternas kammare!

Motivering: Med trilskande biljettspärrar, otäcka viskningar från väggarna, självgoda lärare och ett flertal attacker mot eleverna på Hogwarts skapar JK Rowling en klassisk deckare i magisk miljö som gång på gång framkallar hög puls och mardrömskänslor. När allt slutligen knyts ihop med en snygg rosett är succén ett faktum!

Bättre på svenska än på originalspråk: omslagen. Habegär!

Day 03 – Your favourite series

2011-02-03T15:27:00.006+01:00

Det finns bara en bokserie som mitt hjärta slår varmt för och alltid kommer att ha en särskild plats i historien om mitt liv. Kan du gissa vilken?

Tror du att det är

a) Övärlden-böckerna skrivna av Ursula K. Leguin,

b) Harry Potter av J. K. Rowling,

eller c) Systrar i jeans-serien av Ann Brashares?

(Rätt svar finns i slutet av det här inlägget)

Åh, hur ska jag börja berättelsen om det allra käraste jag har i litteraturväg? Att utan min klasskamrat i mellanstadiet, vet jag inte om jag någonsin skulle ha känt så som jag gör nu? Det var hon som öppnade dörrarna, hon som visade mig magin. Hon hade fått något datorspel (baserat på första boken) i julklapp, det var inte det jag föll för, så jag minns det inte speciellt väl. Vi var inte speciellt läsintresserade på den tiden, utan fann trollkarlsvärlden innan vi, i alla fall jag, slutligen hittade vägen till böckerna om pojken som överlevde, och lät dem flytta in i hjärtat.

Det fanns en hemsida i början av 00talet som var precis som ett virtuellt mini-Hogwarts. Det var tillsammans med min mellanstadiekompis som jag fann den och sedermera böckerna. Så här i efterhand kan det ha varit den bästa hemsidan som funnits i hela vida världshistorien. Det fanns elevhem som man sorterades in i, vid medlemskapsregistreringen (jag hamnade i Hufflepuff). Det fanns en Diagongränd där man kunde köpa drakägg och eldar, trollstavar och katter, råttor och ugglor. Det fanns ett forum där man kunde skriva om (nästan) allting. Det fanns prefekter (såklart), trädgårdstomtar och Bertie Bottsbönor i alla smaker! Det finns verkligen inte tillräckligt med ord, för hur bra den här hemsidan var. Behöver jag ens säga att jag saknar den?

Då var böckerna min bästa tillflyktsort; äventyret, som utvecklar sig till ett krig på liv och död, och magin, kamrater, magin! (Jag vill kunna beskriva, för er, exakt vad det är som är så magiskt med böckerna, men det är kanske onödigt för en som inte redan är frälst och som dessutom tror att jag är galen.) Jag har så många minnen från tiden när jag läste böckerna första gången som sitter ihop med dem. Därför kommer jag alltid att förknippa dem speciellt med det här: berg- och dalbanan på högstadiet, SORGEN + LYCKAN och uppesittarnätterna.

Nu tar jag fram dem när jag vill ha något lättsmält, något som får mig att skratta och när jag har en klump i halsen och måste gråta, för att mitt hjärta av en outgrundlig anledning känns tungt. De är också bland de få böcker som kan hålla mig vaken en hel natt, trots att jag har läst dem om och om igen.

Vad jag inte gillar är epilogen i (vad som sades vara) sista boken, den är helt onödig. Däremot så är jag tvärsäker på att jag inte vill att det ska komma fler uppföljare.

(Rätt svar: b)

Day 02 - A book that you've read more than 3 times

2011-02-02T02:02:00.004+01:00

Dag 2, min första av dessa långa 30 dagar, får jag i uppgift att plocka fram en bok som jag läst mer än 3 gånger. Det är nästan lika ironiskt som att just motsatsen, alltså mindre än tre* , blivit en symbol för uppskattning i dagens digitala samhälle.

Omläsning är enligt min högst personliga uppfattning en underskattad sysselsättning. Nog för att man redan vet vad som händer i slutet och man får mindre tid för nya böcker; det är ändå något särskilt med att ta del av en berättelse mer än en gång. Har man tur hittar man nya vackra skimringar, har man det inte upptäcker man något som förstör den ursprungliga fascinationen (mer om det kommer för övrigt dag 12). Men så länge jag slipper läsa om i avsikten att analysera finner jag det underbart avslappnande.

Med det sagt läser jag om allt mindre nu för tiden. När jag var yngre kunde jag läsa om böcker av Roald Dahl, Eva Ibbotson, Laura Ingalls Wilder med flera oräkneliga gånger utan att någonsin tröttna. Därför skulle också listan över de böcker jag läst mer än 3 gånger nog bli ganska lång. Men nu ska jag inte hålla er på halster längre utan helt enkelt slänga fram ett vältummat ex: Vattenmelonen av Marian Keyes (th).

Vattenmelonen handlar om Claire som blir lämnad av sin make bara några dagar efter att hon fött deras första barn. Hon tar barnet under armen och åker hem till Irland där hon återinstallerar sig hos sina föräldrar och ägnar några veckor åt att vara tämligen deprimerad och gå sina ganska egna systrar på nerverna. Tills hon får träffa Oerhört Charmige Adam. Då vaknar hon upp ur sin chock, men det är hon inte ensam om.

Låter det ytligt och förutsägbart? Det är det faktiskt inte. Måhända gör min beskrivning inte riktigt boken rättvisa, jag skulle tro att jag inspirerats av en ironisk beskrivning av händelseförloppet som återfinns i en annan Keyes-roman. Egentligen finner jag intrigen välgjord och framförallt är personerna och särskilt huvudpersonen om inte komplexa så åtminstone rätt roliga. Jag tycker om Claires humoristiska berättarröst, hennes sätt att reagera på och hennes handlingskraft. Det är en tjej med toga i!

Det som möjligen kan invändas, utöver att den råkar vara chiclit (så är man rigid och finkulturell är det förbjuden frukt), är att den inte är så unik som man kanske skulle önska. Det finns annat som är snarlikt helt enkelt. Men så är det ju det som är det fina med omläsning, visst kan jag plocka åt mig något annat i samma stil, men den här vet jag ju redan att jag tycker om. Därför är det inte alls omöjligt att den kommer att avnjutas även sommaren -11...

* Blogger tillåter mig paradoxalt nog inte att skriva ut detta i en kursiv text därför att det liknar en HTML-kod