Det står på omslaget att det är en ultimat samtidsroman. Efter att ha tagit mig igenom berättelsen om den lovande författarinnan Tanja Arnheim och den typ tio år äldre webbdesignern Jerome Daimler (vars namn jag har så oförklarligt svårt för, mest för att jag inte kan föreställa mig hur Jerome uttalas på tyska?), inte utan visst nöje, men ändå med en övervägande känsla av "jaha ja" - likgiltighet, kanske, undrar jag därför vad som definierar en samtidsroman.
Här är två gissningar från min sida:
1. Huvudpersonen/huvudpersonerna nyttjar droger
2. Romanen innehåller frekventa referenser till, och/eller utdrag från, sociala medier
Detta baserar sig lite löst på denna roman, Just nu är jag här och möjligen Hur fan gör man slut?, och får mig återigen att undra om jag liksom missar min samtid? Samtidigt kan jag inte tänka mig att alla i min ålder mest tänker på knark och Instagram? Eller?
Bubblare:
3. Mycket snack om vad man äter och
4. hur man tränar.
Detta lilla utdrag slog trots allt an något hos mig:
Det motsvarade absolut normen att inte ha någon kontakt med människor man en gång i tiden hyst starka känslor för. Precis som det motsvarade normen att behöva uträtta meningslöst arbete, ha aversioner mot främmande människor och vara mobilberoende. Jerome la armen över sina slutna ögon. Det var verkligen ingen bra kväll.
Om någon mot förmodan hittar hit och också läst boken är jag mycket nyfiken på vad ni tror att titeln Allegro Pastell egentligen refererar till. Mitt förslag (skulle göra detta vitt, men formateringsalternativen när man bloggar från telefonen lämnar verkligen en del övrigt att önska): Jeromes hemsideprojekt.