2023 var året när jag började läsa igen*.
Jag tröttnade på att slöscrolla Internet och laddade ner bibliotekets e-boksapp. Och plötsligt blev det omöjliga möjligt. Med godtycklig formatering på en mobilskärm, för all del. Men någonstans i somras jag började läsa, och jag kunde inte sluta.
Någon exakt lista över vad som lästs har det inte blivit, med två olika biblioteksappar och några pappersböcker och lite raderad historik är jag mer än lovligt osäker på vad jag läst, men jag vet att det är 25+ böcker. Här kommer ett godtyckligt urval/en serie mikrobloggar** (understrukna gillade jag lite extra):
Just nu är jag här (Isabelle Ståhl): Om det här är en bok som beskriver min generation, så tillhör jag nog en annan.
Världen som väntar (Peter Alestig): Om hur livet i Sverige kan se ut på 10-20 års sikt. Önskar att författaren hade skippat introkapitel à la P3 Dystopia, för mig ger de boken ett mindre trovärdigt intryck.
Häng City (Mikael Yvesand): Rätt kul bok, men jag tror inte att den kommer att bli någon klassiker.
Jävla Karlar (Andrev Walden): Jamen den var väl rätt bra tror jag? Blev inte besviken, och hade höga förväntningar då jag brukar gilla författarens texter i DN.
Stjärnlösa nätter, Blod rödare än rött, Bortom solens strålar (Arkan Asaad): Det säger säkert mer om mig än om böckerna, och temat (hederskultur bl a) är säkert jätteviktigt och relevant för många. Men det enda jag kan tänka på (okej, hur platt böckerna är skrivna också) är: vilka arroganta, ynkliga krakar till manliga karaktärer.
En enkel till Indien (Cassandra Brunstedt): Läste denna för att jag läst att boken skrevs under en föräldraledighet. Önskade nästan att den skulle vara dålig? Men den var stabil feel good. Feel good, som tomma kalorier. Stundtals ljuvlig att konsumera, men eftersmaken är äckel. Uppföljaren (Lyckliga gatan tur och retur) var inget vidare.
Förinta världen inatt (Stina Jackson): Feel bad i tegelstensformat. Ingen är, eller blir, lycklig. Inget är svart, vitt, rätt eller fel. Den här gillade jag! Och tyckte dessutom slutet var toppen.
Skam den som ger sig (Charlotte Kalla och Johan Esk). Gillar Kalla. Gillar Esk. Inte imponerad av boken. Önskar att jag inte köpt den, för jag kommer inte att vilja läsa den igen.
Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet (Heidi Linde): om jag någon gång får för mycket fritid ska jag göra ett inlägg om "vad vi parafraserar när vi parafraserar Raymond Carver". Det här var norskt och intetsägande.
Changer l'eau des fleurs (Valérie Perrin): Jag provade att läsa en ljudbok på franska och blev smått euforisk när DET GICK. Romanen var av typen fransk feel good. Någon invecklad, och med lite för mycket detaljer framåt slutet (inget lämnades åt fantasin), men en positiv läsupplevelse. Möjligen det enda skönlitterära jag läst på främmande språk i år.
Stacken (Annika Norlin): Jag gillar ju Annika Norlin - från början som artist men även hennes sätt att skriva. Intrigen är dessutom intressant, om än något osannolik. En intressant motsättning till denna brist på realism är att jag fortfarande är tvärilsk på en av karaktärerna efter avslutad läsning.
Kvällens röster (Natalia Ginzburg): Lånade denna eftersom den var på nån lista i DN och utlovades vara kort. Gillade! Dialogerna (som ibland får vara monologer) är verkligen skickligt skrivna. Dessutom beter sig huvudpersonerna vuxet och tar rimliga beslut? Ovanligt.
Yellowface (RF Kuang). Uuuuuh. Mådde fysiskt illa 90% av den hastiga (går det att läsa den på annat sätt?) läsningen av denna roman. Med risk att spoila: otäckare huvudperson får man leta efter.
Systrarna (Jonas Hassen Khemiri). Jag hade fått för mig att jag inte gillar JHK. Sen hörde jag en intervju och blev sugen. När jag väl börjat läsa kunde jag inte sluta, jag måste bara få veta hur det skulle gå! Trollbunden ända fram till slutet, som jag upplevde som lite abrupt, förhastat, plötsligt, helt enkelt inte riktigt som ett slut.
Stargate: en julberättelse (Ingvild H. Rishøi): Spoiler i vitt här: två barn som det är synd om lägger sig och dör under en gran. Jaha. Berörde mig inte det minsta.
2024 ska bli året då jag slutar (nåja, drar ner på att) läsa igen.
Varför då, undrar ni. För att jag läser på stulen tid. Jag läser medan jag väntar på att barn ska somna (okej). Jag läser på toa (ibland okej). I omklädningsrummet på jobbet (knappast okej). Istället för att sova (inte bra). Samtidigt som jag lagar mat (inte heller bra). Medan livet susar förbi omkring mig (upp till läsaren). Det finns helt enkelt inte plats.
* Annat än böcker för barn 0-6 år, vill säga. Dessa kan också, i enstaka fall, ha oväntad verkshöjd.
** Om Threads inte varit ägt av Meta = Facebook, kanske en bok-mikroblogg hade varit något? Min tröskel för att uppdatera härinne verkar ha växt sig kämpahög.
