Det blir som det blir, när man återvänder antar jag, speciellt när platsen man kommer från inte är tillräckligt stor för anonymitet. Saker man glömt eller förträngt kommer tillbaka till en, på ett eller annat sätt. De som har stannat kvar, minns ännu de försvunna pusselbitarna och kan berätta.
Sakta men säkert läggs pusselbitarna på plats. Hemligheterna och hämnderna kommer upp till ytan. Det är svårt att veta vad som är sanning och vad som är lögn, men varför skulle man fortsätta ljuga om man står inför döden.
I byn finns Bror kvar, Janas tvillingbror som tacklar sina demoner med spriten som många andra. Där finns också John som målar minnen och som Jana har ett speciellt band till, men som också kan brusa upp när som helst och ta till våldet. En av pusselbitarna, som alltid dyker upp är Maria, men Jana vet inte var hon ska placera henne. Maria finns överallt, trots att hon är död.
Hur beskriver man Jag for ner till bror av Karin Smirnoff?
En gripande roman om att möta det man begravt. Om att vilja förstå hur det kunde bli som det blev. Missbruk, misshandel, sexuella övergrepp, incest. Det våldsamma och trasiga som lämnat spår. Jag har läst att Smalånger inte finns på riktigt. Men att Smirnoff ska ha använt sig av en by hennes mor var ifrån, någonstans utanför Umeå, och även försökt anamma språket där. Kanske låter det ihopträngt när man uttalar namnen som Smirnoff skriver, utan versaler och paus mellan förnamn och efternamn.
Texten i sig är speciell. Jag märkte det inte först förrän jag läste det i en artikel och sedan var det det enda jag såg. Smirnoff använder sig inte av några andra skiljetecken än punkt. Det ger väl en frihet till läsaren att själv bestämma rytm, antar jag. För mig satte det en lakonisk ton över det hela, när jag fick sätta dit frågetecknena efteråt, men det var inget som störde mig. Däremot har Smirnoff smugit in dialektala ord, ofta sådana som inte finns i ordlistor, vilket får mig att anta att min sörländska hjärna transkriberat dessa fel. En känsla av: otillhörighet och det är väl så det är.
Jag for ner till bror är ingen lätt läsning. Redan från första sidan har jag en molande värk som inte går över. Någonting i den höll mig kvar. Den är en av få böcker som jag på sistone har tagit med mig överallt. Och på sätt och vis är jag fortfarande där. i smalånger.
