I ett inte allt för avlägset Sverige har det högerextrema Hälsopartiet tagit över makten. Med en retorik som spelar på medborgarnas rädsla och hat, har de en vision om att bli det mest hälsosamma landet i världen. De har övertygat invånarna att övervikt är en sjukdom och att de som får betala för det är skattebetalarna. För att citera statsminister Johan Svärd:
'Fetmepidemin är ingen vanlig smitta. Det är ett hot på alla nivåer. För individen handlar det om ett hot mot den egna fysiska och psykiska hälsan. För Sverige som samhälle är hotet främst ekonomiskt. Ett sjukt land kan inte tävla på samma nivå som ett friskt. Ett sjukt land kan inte producera. det säger sig självt: ett sängliggande Sverige med hundratusentals överviktiga är ett handikappat land, ett land som biter sig själv i svansen. Vi kan inte upprätthålla produktionen, skattepengarna går rakt ner i fickan på de sjuka, och de få friska har i förlängningen inget samhälle kvar att luta sig mot. Vi blir av med jobben. Vi blir av med köpkraften. Jag talar inte om ett värsta tänkbara scenario, jag talar om vad som redan pågår.'
Istället för BMI (body mass index) räknar de FMK (fettmuskelkvot) och alla som har en kvotsiffra över 42, får sparken om de inte har gått ner i vikt efter tre månader. De har förvandlat kyrkor till gym, träning och "hälsa" är den nya religionen och majoriteten är fanatiska. Det finns en liten motståndsgrupp. De som ignorerar "hälsoriktningarna" och som äter som vanligt ändå, trots höjd sockerskatt och sneda blickar, trots arbetslöshet och ensamhet. I denna lilla grupp får vi följa ett antal personer. Bland annat Landon, ett krigsbarn från andra världskriget som i sitt sökande efter sina riktiga rötter, träffar Helena som har rymt tillsammans med sin dotter undan skolans direktiv om bantning.
Det är snart val igen och statsminister Johan Svärd måste göra något åt siffrorna som trots redan extrema metoder, inte pekar åt rätt håll. Hur ska Svärd vinna ett val om han inte kan göra Sverige fettfritt, som han lovade? Vad ska han göra med de som äter ihjäl sig (snarare än svälter)? Svaret är din värsta mardröm.
För den som tidigare har läst Åsa Ericsdotters prosalyrik och fått ont i magen av de träffande beskrivningarna av dysfunktionella relationer och olycklig kärlek, blir Epidemin en annorlunda upplevelse. Jag skulle inte påstå dålig, utan bara... ovanlig. Det är en nagelbitande thriller och magontet beror på en annan anledning: att scenariot känns skrämmande nära. Hälsohetsen i nuläget är inte lika extrem som i Ericsdotters dikt, men den är inte så långt ifrån. Varje dag passerar vi löpsedlar om hur vi ska få ner siffran som visar på vågen, vad vi ska äta för att få ett hälsosammare liv och liknande och visst: det är viktigt. Men det finns säkert något mer med mer substans och tankeväckande än detta att pryda löpsedlarna med.
För att återgå till Epidemin av Åsa Ericsdotter och avsluta detta inlägg, vill jag ändå säga att den ändå höll spänningen igång från början till slut. Eftersom Epidemin utspelar sig fyra år efter Hälsopartiets maktövertagande, får inte läsaren se resan av förfallet från början. Trots hårda metoder som förde tankarna till andra världskriget och fick magen att vända sig, fortsatte jag att läsa den så fort jag kunde, som när jag slukade Dan Browns Da Vinci-koden som trettonåring. Den fick mig också att undra hur långt detta hälsotänk vi har nu, kan gå. Något som jag tyckte synd var att personporträtten var för ytliga, jag hade tyckt bättre om Landon och Helenas kamp om t ex Helenas historia också kom fram, men man kan inte få allt. Så är det.
