Handligen i Andy Weirs roman The Martian beskrivs enklast såhär: en sci fi- version av Robinson Kruse. Astronauten Mark Watney blir strandad på Mars efter att hans kollegor nödevakuerat planeten på grund av en storm, i tron att han är död. I likhet med Kruse är han fullständigt ensam utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Att han dessutom befinner sig på en planet där utomhustemperaturen ligger runt minus 70°C, atmosfären i stort sett är ett vakuum och det här med begränsade resurser är ett faktum gör inte direkt saken bättre.
Man hade kunnat tänka sig att Watney skulle ge upp, men då hade det som ni väl redan gissat inte blivit mycket till intrig. Istället tar han sig beväpnad med sina kunskaper inom mekanik och botanik samt sin obändiga optimism an uppdraget att överleva.
Det jag tycker bäst om i The Martian är just historien, äventyrsberättelsen. Hur Mark gång på gång stöter på svårigheter som tycks oövervinnerliga, och gång på gång använder fantasi och kreativitet för att lösa problemet i fråga. Ibland går det kanske lite osannolikt bra, men ofta följs en triumf av ett nytt nederlag att hantera. Sol efter sol (där en sol är den marsianska versionen av ett dygn) kämpar Mark vidare för att kanske inte bli den första människan som dör på Mars.
Utöver spänningen i själva händelseförloppet verkar Weir ha gjort grundlig research. Visserligen har det förstås inte företagits några bemannade expeditioner till Mars ännu, men utrustningen, NASA:s arbete och övrig omgivning återges på ett trovärdigt om än ibland lite väl utförligt sätt. Utöver det finns en trevlig komisk timing i boken, små glimtar av humor mitt i det kluriga och svåra.
Det som fattas är möjligen ett lite större djup. Det görs vissa försök att gå under ytan hos Watney och även hos hans astronautkollegor, men det hjälper inte. Det blir ändå mer av en thriller än något annat. Språket är även det en smula platt; möjligen korrekt, men inte direkt intressant. Därmed är detta heller ingen klar blåmesfavorit, även om det inte är någon dålig bok.
Låt oss nu ta ett ögonblick till att prata om det här med filmatisering. Boken The Martian kom ut 2011 och var tydligen en storsäljare, men jag och troligen många med mig hade aldrig vetat om att den fanns om det inte vore för den filmatisering med Matt Damon i huvudrollen som hade premiär tidigare i år. Jag såg filmen först och tyckte att den var över förväntan; lite svulstigt amerikansk ibland men i stort sett en bra film. Såhär i efterhand kan jag också säga att filmen är boken trogen ner på ganska fin detaljnivå, så jag skulle föreslå följande i det här fallet: välj. Antingen får du se filmen, eller också läsa boken. Och frågan är om ändå inte filmen drar längsta strået i just det här fallet.
Bonus: trailern (som innehåller betydligt fler spoilers än jag levererat i detta inlägg, och även är direkt missvisande stundtals, men som även visar några av de storslagna bilder som gör filmen mycket sevärd) hittar ni här.
The Martian finns översatt till svenska, då med titeln Ensam på Mars.
Tack, då vet jag att jag inte behöver ta mig an boken! Har funderat på det efter att jag sett filmen och gillat den (även om den inte blev lika spännande som den hade kunnat bli om inte en amerikansk astronaut hade spoilat slutet för mig). När man redan har sett filmen och väljer att läsa boken, då vill man ju ha någon sorts fördjupning som faktiskt ger något, som kompletterar filmen på något sätt. Men det verkar inte riktigt så i det här fallet (om man inte är omåttligt intresserad av astronomi, kanske?).
SvaraRaderaNä, det tycker jag nog inte du behöver - håller med om att när man läser en bok man redan sett filmatiseringen av vill man ju gärna få lite mer insikt i hur karaktärerna tänker/fungerar/varför de är som de är. Här tyckte jag mest att det blev väldigt långa tekniska beskrivningar som var roligare att se än läsa. Men kul att du också gillade filmen!
Radera