jag vet, det är inte ofta jag öppnar näbben nu för tiden, men nu kan jag inte låta bli.
För även om jag antagligen upptäckt detta ungefär tusen år efter alla andra, så är (den illustrerade utgåvan av) Bea Uusmas Expeditionen kanske det finaste jag sett sedan jag konfirmerades*.
Bea Uusma är illustratör och läkare, vilket i det här fallet är sekundärt. Viktigare är då att hon är väldigt intresserad av ingenjör Andrées misslyckade Nordpolsexpedition i slutet av 1800-talet. Så intresserad att hon gör allt i sin makt för att få reda på vad som egentligen hände. En biprodukt är den här fantastiska boken, som även belönats med Augustpriset (facklitt) år 2013.
När jag satt vid mitt köksbord och noggrant vände de tjocka bladen blev jag så exalterad att jag kände mig tvungen att dela ögonblicket med en vän. Ett SMS gick iväg och nästa gång telefonen plingade** kunde jag läsa " /.../ Känns dock som om det kan vara en hel del misär i den berättelsen."
Ja, jo, det är klart. Expeditionen gick om intet, deltagarna dog av fortfarande icke fastställd orsak.
Men det spelar ingen roll. Bea Uusmas egna (och ibland nästan lite väl utförliga) färd i expeditionens fotspår är precis som titeln antyder kärleksfull och präglas av ett uppriktigt försök att faktiskt fatta både vad som hände och vad som pågick bakom pannbenen hos de tre expeditionsdeltagarna.
Lätt läseufori: check. Habegär: check. Rekommenderas: varmt.
Bjussar även på en suddig bild. Var så goda!
* Syftar här på http://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton ; min konfirmation var det tyvärr inte mycket bevänt med.
** Eller snarare blinkade, inte kan man ha mobiltelefonens ljud på när man läser...
Bonus: Stjärtmes skriver om samma bok här.