Ibland undrar jag hur höga oddsen behöver vara för att en händelse ska sluta kallas för slump. Som när jag börjar läsa Arto Paasilinas
Harens år strax efter midsommar och det är precis då berättelsen tar sin början. Och som när jag i väntan på bussen till Kivik för att i min sommarkurs utforska strandlandskapets flora och fauna, kommer över det här stycket, i tidigare nämnda bok:
'Ge den färsk klöver, det finns för närvarande överallt. Och så ska den ha friskt vatten att dricka. Man bör inte ge den mjölk. Förutom klöver går det säkert bra med timotej, strå från korn... rödven gillar den, och så tycker den om ängsvial och alla vickerarter, alsikeklöver är också nyttigt. På vintern ger ni den bark från olika lövträd och dessutom fryst blåbärsris, om ni ska ha den i stan.'
'Vad är ängsvial för en växt, jag tror inte att jag vet hur den ser ut.'
'Men vicker känner ni väl till?'
'Jag tror det, det är ärtväxter, har såna där klängen.'
'Ängsvialen påminner ganska mycket om vicker. Blommorna är gula, det är det bästa kännetecknet. Jag kan rita en bild av den, så ni ser.'
Paasilina fortsätter sedan med att beskriva hur viltvårdsinspektören målar en bild på en ängsvial med hjälp av vattenfärger, men för mig hade han inte behövt göra det. Jag hade för inte så längesedan lärt mig att ärtväxter, förutom klängen, också har blommor som består av vingar, köl och segel, samt att deras frukter är baljor, inte (ärt)skidor.
