Ut ur bubblan, in i världen

Efter att ha läst lite om filterbubblan i Eli Parisers The Filter Bubble - what the Internet is hiding from you, från 2011 (notera pre-NSA-avslöjande), om bland annat om hur den världsvida webben blir allt mer snävt, eftersom det du gör på internet spåras och sparas, samt intervjuat gymnasiekillar om deras twitteranvändande och hört talas om kampanjen We Need Diverse Books har jag reflekterat kring min egen läsning.

Pariser (2011) skriver att det du ser på internet justeras efter dina behov och begär, för att företag som Netflix, Facebook, Google och Amazon, ska tjäna pengar på ditt användande av webben.

"We're never bored. We're never annoyed. Our media is a perfect reflection of our interests and desires. /.../ But it comes at a cost: Making everything more personal, we may lose some of the traits that made the Internet so appealing to begin with". (s 12)

När internet slog igenom, hade man en vision om en värld med oändlig mängd fakta - vilket internet faktiskt är! - men på grund av att företagen nuförtiden anpassar sina rekommendationer efter vad du gillar och vilka personer du följer eller är vän med (med andra ord de du omges av) kan det ibland kännas som att internet tar slut: du går i samma cirklar, ingen lägger upp någonting nytt. Pariser säger vidare i ett TED-prat att det är farligt när internet visar dig vad det tror att du Vill se, istället för det du Behöver se, eftersom du då kommer att hamna i en filterbubbla och inte får veta vad som finns utanför den. Det finns massor med dåliga exempel på när filterbubblor har slagit fel och det största är väl Breivik och Utøya sommaren 2011, men det finns också bra exempel, som att personer som inte känner att de passar in någonstans, kan hitta en fristad på internet med sina likasinnade. Men det är inte riktigt det jag vill ta upp här, utan mer detta faktum att det är mycket troligt att den film du senast såg och/eller den bok du senast läste, blev du rekommenderad för, efter dina tidigare referenser. Nästan alla intervjupersoner till mitt och min väns uppsatsarbete, svarade på frågan hur de fann nya konton att följa med att det var någon de redan följde som "retweetade" ett annat konto. Det kan verka som att deras världsbild vidgas på detta vis, men det är snarare motsatta, att den inte gör det, för att deras val att följa det nya kontot förmodligen är baserat på vad de själva är intresserade av och kan därför vara  ungefär som de själva, i intressen och samhälleliga och kulturella åsikter.

Jag hade tidigare en uppfattning om mig själv att jag läste väldigt varierat, alltifrån avgrundslöst olycklig kärlek till fransk surrealism, men att jag kunde läsa fler författare som jag inte hade läst innan, vilket till slut blev ett inofficiellt nyårslöfte som jag inte har varit speciellt bra på att hålla. Det här året har hittills endast åtta av de arton utlästa böcker, varit skrivna av författare jag inte läst innan, (och om det anses vara relevant: fyra av arton har varit omläsningar). Ser man i den här bloggens samlade lista över alla titlar vi har skrivit om, kan man snabbt göra en generalisering kring vad det är vi läser: mycket västerländskt, med någon enstaka vind från öst. Nya författare i all ära, men vad säger det egentligen om mig och min världsbild, om jag mestadels läser böcker skrivna av författare som skriver om miljöer som jag redan är bekant med? Jag kanske borde ändra mitt nyårslöfte, för det får man, till att läsa böcker från andra delar av världen? Det finns de som redan är bra på det här. Bloggaren Lyrans Noblesser är ett ypperligt exempel på det här. Hon håller bland annat i en jorden runt resa, där man ska läsa böcker från (nästan) alla världsdelar.

Läsning drivs (eller borde drivas) mestadels av lust, vilket kan vara en av anledningarna till varför jag har valt att läsa de böcker jag läst, för att deras baksidetexter etc. har väckt någonting hos mig som gjort mig intresserad. Men kanske borde det handla lite mer om utmaning, att man då och då ska ta sig utanför sin bubbla och mötas av något okänt. En av de bästa sakerna med läsning är just att man kan befinna sig på flera platser samtidigt: jag kan vara i en liten stad i Sverige och samtidigt vara i en säng på andra sidan jordklotet, letandes efter Alaska. Genom läsning ges man en fantastisk möjlighet att gå utanför sin bekväma zon ganska riskfritt, fysiskt sett, och det ska jag ta försöka ta vara på från och med nu. Det återstår att se hur väl jag kommer att följa det här, men jag tror ändå att det är ett steg i rätt riktning, att ha uppmärksammat detta mönster.



Mer om hur du tar dig utanför filterbubblan på internet: 10 Ways to Pop Your Filter Bubble

Läst i april

//Viktigt//

Goodnight Mr Tom, Michelle Magorian (På engelska, Skönlitteratur, Ungdom)
William placeras hos Mr Tom och hans hund på landsbygden under andra världskriget. Det är till en början trevande och trassligt; det märks att William kommer från ett dåligt hem, han drömmer mardrömmar om nätterna och kan knappt äta, men det blir bättre efter ett tag. Även Mr Tom, som efter sin frus död isolerat sig från övriga i byn, öppnar upp sig allt mer och blir till slut en del av det lilla samhället. Alla är jättesnälla mot William och han, som förut aldrig hade haft något, blir överväldigad varje gång. Den här lästes för en bokcirkel och det rådde olika åsikter kring boken. Vi blev till exempel förundrade över hur vissa inslag kunde finnas med i en bok för yngre personer, men jämförde sedan med Harry Potter som också innehåller hemska inslag. Jag tyckte att det var lite svårt i början att förstå, eftersom Magorian skriver dialektalt i dialogerna, men jag kom snart in i det. Jag förstår verkligen den gråtpotential alla pratar om att den har och hade jag varit yngre hade jag nog tyckt om den ännu mer.

1Q84 andra delen, Haruki Murakami (Skönlitteratur)
Jag vill säga att man får mer klarhet efter att ha läst två delar av tre och ja, till viss del får man väl det, men samtidigt har det uppstått ännu fler frågor: Hur ska det nu gå för Tengo? Vad hände med Aomame? Vem är egentligen Fukaeri? Det är som att försöka springa ifatt någonting som hela tiden ligger tio steg före. Slutet, med tillhörande referenser till Alice i Underlandet, var fullständigt obegripligt och egentligen vill jag ju läsa sista delen på studs, men vi har bestämt oss för att ta en paus och försöka klämma in till exempel Amanda Svenssons senaste istället, mellan allt uppsatsskrivande.

Det handlar om dig, Sandra Beijer (Kärlek, Skönlitteratur, Ungdom)
Det här är Sandra Beijers debutroman om den där himla tonårskärleken, om besattheten när man är kär i någon, om detaljerna man lägger märke till som man annars aldrig ser, om att inte kunna andas för att man har fallit så jävla hårt för en annan person. Allt det där känner jag igen, Beijer förmedlar känslorna briljant med de enklaste medlen, men orden tar sig ändå inte in under min hud, bygger inte fågelbon bakom mina revben. Språket liknar Gunnar Ardelius enkla, men rösten är en annan. Det kanske är tilltalet som stör mig, att det är ett jag som talar till ett du som är pojken med konkav bröstkorg och som svär på ryska. Det kanske är något annat. När jag tänker på den här i efterhand tänker jag alltid att den är genialisk: att den trots alla namn i omloppsbanorna centrerar sig kring ett jag och ett du som förblir anonyma som för att ytterligare bevisa att de två är de viktigaste i universum och sedan tänker jag alltid på hur de två sista sidorna tar andan ur mig, för det är det perfekta slutet.
För mer Sandra Beijer: gå in på hennes blogg, i högerkanten någonstans har hon listat extra bra blogginlägg hon själv har skrivit, till exempel Bli ihop, Brevväxling med en mamma och Om morrhår och beniga axlar.