The history of love/Kärlekens historia (5 år senare)

Margaret van Patten

Tid är något jag har svårt att förhålla mig till. Man behöver inte vara vetenskapsman för att veta att tiden är en konstant och kontinuerlig faktor i alla ekvationer som rör livet; konstant i den bemärkelse att tiden alltid måste tas i beaktning och kontinuerlig, därför att den aldrig står still, och således torde inte heller jag göra, i viss mån. Därför har jag insett att det är nödvändigt att läsa om gamla favoriter, inte bara för att de är bra, utan för att testa dem och se huruvida de fortfarande platsar bland listan över älsklingar i litteraturen. Om det går för lång tid mellan gångerna, tror jag att man blir rädd för att man ska bli besviken för att den inte är lika magisk som man minns den. När det händer, ska det inte ses som att man "förlorar" någonting man har tyckt väldigt mycket om, utan se det hellre som att den här romanen passade dig en gång, men inte längre. Det handlar mycket om att komma över den där eländiga tröskeln av romantiserade bilder och känslor och se om texten fortfarande fängslar hjärtat eller om det är dags att släppa taget om den. Människor förändras och det är okej. Nu menar jag inte att man ska släppa taget om den förr älskade boken helt, bara för att den inte passar en just nu. En vän till mig skrev nyligen att man inte ska tappa kontakten med sig själv, vare sig det är sitt 2009 års-jag eller den du är idag. Det är något som är viktigt att komma ihåg, speciellt när allt runt omkring en handlar om att komma framåt.

När jag följaktligen läser The History of Love, ungefär fem år efter att jag läste Kärlekens historia för första gången, och dessutom på ett annat språk, är det som att jag läser den för första gången, trots att jag vet att det är andra gången. Mycket av det jag skrev 2009, stämmer fortfarande, till exempel "[d]en här boken har tre berättelser, och så småningom även fyra, som allihopa har en koppling till en bok med titeln Kärlekens historia" och "[d]en här boken väcker alla sorters känslor under tiden som man läser den: lycka, sorg, ilska, saknad men också förvirring om man inte är tillräckligt uppmärksam för här spelar detaljerna roll". Men den är så mycket mer, än det jag skrivit. Det är så mycket i texten från 2009 som jag känner att jag har missat och som jag vill lägga till. Jag är äldre nu, hela fem år äldre. Jag vill inte se det här inlägget som en separat text om Nicole Krauss Kärlekens historia/The history of love (hädanefter THoL), utan som ett tillägg till den text som författades 2009. Det här är ytterligare ett lager:

Författaren Nicole Krauss har en mjuk berättarröst, en sådan man önskar att alla historier ska ha. Jag vill vila i hennes språk när jag läser om Alma, flickan som var döpt efter universums centrum för författaren av The History of love (observera bok-i-bok-formatet), om Almas lillebror, vars smeknamn kom ifrån att han alltid trodde att han kunde flyga, om Almas mor, som får i uppdrag att översätta The History of love åt en, visar det sig, mycket viktig person, om Zvi Litvinoff, som, utan att avslöja för mycket, faktiskt är den som förlorar, och slutligen om Leopold Gursky, vars roll är mycket större än vad man först anar. Det här är en trasslig historia; Krauss ger oss en historia, som senare visar sig vara tre, men egentligen är en enda? Det är en näckros som vecklar ut sig, långsamt och mjukt. Berättelsen i THoL står aldrig still, ständigt kommer nya överraskningar fram. Jag slås av att jag blir överrumplad nästan vartannat kapitel. I Almas sökande på sanningen, vecklas en ny historia fram, en vars pusselbitar ständigt har funnits i periferin men som ingen  någonsin har orkat pusslat ihop. Jag lägger märke till andra saker. Som hur väl Krauss har tagit fram de olika rösterna, så att var och en låter autentisk och hur THoL egentligen är två böcker, hur jag önskar att The History of love (boken i boken) också var en egen. Och hur de olika kapitlena är markerade med olika symboler, för att man lättare ska kunna urskilja dem: Almas med en kompass och Leopolds med ett människohjärta, till exempel. Det är en babusjka (jag kan ha använt den här liknelsen innan, jag är inte säker), där den allra sista dockan också är den allra viktigaste ingrediensen (hjärtat), nämligen kärleken.

På frågan om THoL/Kärlekens historia fortfarande har en kär plats på listan över mina favoritböcker, måste jag svara ja. Den kanske inte slår mig som lika storslagen, som första gången jag läste den, eftersom jag på förhand redan visste hur fantastisk den var (och fortfarande är). Men jag blev ändå överraskad. Det beror väl mest på att det enda jag hade memorerat var att den var fantastisk, men inte varför. Nu vet jag.

Bookbirds läser: 1Q84, andra boken (kapitel 8-11)

12 MARS 2014 / Den soliga onsdagen
OBS Reviderad konversation
OBS Innehåller spoilers



Blåmesen: Jag gjorde väldigt snabba anteckningar, ville inte störa läsandet för mycket nu när jag tyckte det började bli spännande
Stjärtemes: Ja!! Det hände sjukt mycket grejer den här gången
Blåmesen: Verkligen! Men så har vi också passerat halva boken nu

Blåmesen: Ska vi ta oss kapitelvis igen?

Stjärtmes: I kapitel 8, som handlar om Tengo, åker T och hälsar på hans pappa. På tåget läser T en berättelse om katternas stad, i vilken huvudpersonen i historien inser att det är en plats där han ska "gå förlorad på", för att han på något vis har blivit osynlig.
Blåmesen: Jag tyckte att novellen om katternas stad var fruktansvärt obehaglig
Stjärtmes: Jag också. Den kändes lite som Spirited Away, tyckte jag!
Blåmesen: Ja, något ditåt!

Blåmesen: Och så kom han fram till sin pappa och insåg först, i receptionen, att han inte var någon vidare son (inte hälsat på på länge, sjaskig), och sen: att hans pappa inte var hans biologiska pappa
Stjärtmes: Hans mamma hade lämnat dem när han var liten och så hade hans "pappa" tagit hand om honom som om han var hans biologiska.

Stjärtmes: Var hans pappa dement också? Han hade någon sjukdom i alla fall, som gjorde att han glömde saker och sade underliga saker.
Blåmesen: Japp. Så det är hela tiden lite oklart hur "med" han är.

Blåmesen: Inte så intressant för handlingen, men diskutabelt: s 145: "/.../ Varför kan jag inte älska mig själv? Jo, därför att jag inte kan älska någon annan. Genom att älska en annan människa och bli älskad tillbaka finner man ett sätt att älska sig själv på. /.../"
Stjärtmes: Vad tycker du om det?
Blåmesen: Det känns som ett diametralt motsatt påstående, jämfört med vad man oftast får höra
Stjärtmes: Ja, det är sant. Man ska ofta börja med sig själv.
Blåmesen: Det skulle kunna vara något kulturellt betingat i och för sig, ungefär som det här med realismen som vi tog upp vid förra tillfället
Stjärtmes: Det är märkligt (och intressant!), med kulturella skillnader. Det är så tydligt i väst att det just är individen som är viktig, åtminstone just nu. Jag vet inte hur det är i Japan, men kanske att kollektivet är viktigare
Blåmesen: Det är möjligt. Eller också är de också ett uttryck för tomhet; tomhet i pappans huvud och i Tengos hjärta
Stjärtmes: Du menar att han behöver någon att fylla ut sitt hjärta med och att han sedan ska kunna känna sig hel eller tycka om sig själv?
Blåmesen: Nåt ditåt

Blåmesen: Kapitel 9 då! Aomame kommer in till ledaren som lägger alla kort på bordet à la film där skurken prompt ska berätta hela sin plan (varpå hjälten får tid att stoppa den)
Stjärtmes: Världens öde ligger i Aomames händer och hon tvekar

Blåmesen: Jag blev frustrerad när hon tvekade. Hon var villig att ge upp vad lite hon hade att hålla fast vid i sitt liv för att utföra uppdraget och när tillfället väl infinner sig tvekar hon

Stjärtmes: Vi kanske inte ska blanda in religion i det hela, men vem var det som kom på att småtjejer skulle ligga med honom? Har det funnits andra ledare, med samma åkomma som hans tidigare??
Blåmesen: Det kan man verkligen fråga sig! Vaddå "det är deras jobb"???
Stjärtmes: Hur länge har den här tron funnits egentligen? osv.
Blåmesen: Mm. Vi kan ju alltid hoppas att vi får lite fler svar framåt. Pratade de inte om vem som namngivit Little people?

Stjärtmes: Aomames historia har varit ganska utdragen tycker jag. Det är inte mycket som händer i dem, utan man får den bitvis
Blåmesen: Håller med. Tengos kapitel sträcker sig över typ en dag, Aomames över max en halv och i det här fallet: typ en timme? Sedan har jag i och för sig inte antecknat så mycket om kapitel 10 heller. Bara att Fukaeri och Ushikawa dyker upp igen!
Stjärtmes: Just det! Fukaeri var också kryptisk
Blåmesen: Som hon brukar vara

Blåmesen: Jag minns inte riktigt vad Ushikawa sa. Men han blev visst inte så glad över att Tengo inte ville ta emot stipendiet.
Stjärtmes: Han förstod inte varför T inte ville ta emot pengarna. Enligt Ushikawa hade de andra (jag antar att han menar den där förläggaren som jag har glömt namnet på) utnyttjat T och trots det ville T skydda dem.
Blåmesen: Fukaeri antydde väl något liknande, eller i alla fall att de liksom inte hade något att förlora nu utan måste vara tillsammans

Stjärtmes: Sedan hade T frågat om Yasuda, kvinnan som T låg med och som hade försvunnit
Blåmesen: Just det, det gjorde han. Och Ushikawa förnekade allting
Stjärtmes: Ushikawa nämnde Ts mamma. Nu citerar jag Ushikawa: "Det jag vill säga är att det finns tillfällen här i världen då det är bäst att inte veta något. Till exempel vad beträffar er mor också. Det skadar er att få reda på sanningen. Om ni får veta sanningen, måste ni dessutom ta på er det ansvar det medför."
Blåmesen: Det ska bli väldigt spännande att se hur vad som hände Tengos mamma har med historien i övrigt att göra
Stjärtmes: Ja! Jag hoppas att det inte bara är en lös tråd som inte leder någon vart, utan att det faktiskt är något viktigt, det som hände Ts mor.

Blåmesen: Och så kapitel 11 då. Aomame fixar inte att döda ledaren, trots att han vet att det är det hon kommit för att göra och ber henne göra det. Med ursäkten att hon vill att han ska lida?
Stjärtmes: Hon kanske vill att han ska dö på ett mer plågsamt vis. Hennes metod verkar nästan vara något som man ser fram emot
Blåmesen: Och samtidigt: så länge han lever kommer han antagligen ligga med småflickor?

Blåmesen: Jag blev också fundersam i det här kapitlet på om inte Tengo och Aomame lever i samma värld trots allt
Stjärtmes: Hur då?
Blåmesen: Det har jag förstås inte skrivit något om... Jag ska titta efter. ... Ja just det, det var för att Tengo omnämndes igen. Men det är i och för sig inte något bevis för något alls. s 199: "Om du tar mitt liv här, ska jag i gengäld se till att rädda Tengo Kawanas liv. Så pass mycket makt har jag fortfarande"

Blåmesen: Även: "Det finns ingenting i den här världen som inte tar ett steg utanför hjärtat."
Stjärtmes: Det fick mig att tänka på NSA igen. "Jag vet allt om dig."

Stjärtmes: Och JUST DET. Ledaren hade ju magiska krafter
Blåmesen: Ja. Ledaren verkar ha både psykiska och fysiska 'superkrafter' av något slag

Stjärtmes: Och fortsättningen, när han säger att Tengo Kawana råkat "bli en existens som har en inte så liten betydelse för oss"
Blåmesen: Ja. Om det är Tengo som skriver så syltar han in sig själv rejält...

Stjärtmes: Nej men minns du inte att hon trädde in i en "ny värld" i första boken, förresten?!?!
Blåmesen: Det gör jag inte. Jag vet att hon hittade på 1Q84 men vet inte riktigt varför. Minns du mer/kan du upplysa mig?
Stjärtmes: Jag tror att hon gjorde en massa research och det var mycket som inte hade hänt som hade hänt innan? Hon gick under en bro eller in i ett rum vid en motorväg, minns jag. Det måste ha varit i början.
Blåmesen: Ja, det här med att hon promenerade runt vid en motorväg minns jag, men inte så mycket vad hon tänkte på (mer än sitt eget utseende)
Stjärtmes: Ja, jag minns inte heller mer än så. Det står inget om det på bloggen heller ... Heeh

Blåmesen:Och nästa kapitel heter Sådana som inte kan räknas på fingrarna. Låt mig gissa att det är Fukaeri som åsyftas. Det ska bli spännande att se vad som händer! Antar att vi delar återstoden i 2 bitar?


Fler diskuterade kapitel » 1-2, 3-7, 12-17, 18-24

Läst i februari

Februari kändes längre än vad den borde ha gjort. En månad med färre dagar än alla andra, borde inte kännas så här lång, tänker jag kanske varje år, men glömmer i sådana fall bort det. Den här månaden har jag mest sett bra filmer (Dogtooth, Upstream color, Kyss mig, Requiem for a dream, Gravity och Cherry blossoms - se!!!), skrivit på en himla forskningsöversikt och lika många delar skrattat och gråtit. Sju böcker har blivit utlästa. Tre av dem har jag redan skrivit om; Pressa läpparna här av Agneta Klingspor, The return of Hjärtans fröjd av Per Nilsson och Kamalas bok av Inger Edelfeldt.

Därtill fann jag Francesco Alberonis Drömmar om kärlek intressant, den handlar främst om förälskelse. Alberoni hade intervjuat ett flertal italienska ungdomar i olika åldrar om deras syn på kärlek och jämfört deras svar med varandra. Visserligen gjordes undersökningen under 80-talet, så de kändisar ungdomarna var förälskade i var sådana som Arnold Schwarzenegger, Madonna, Michael Jackson och andra okända italienare, men det var intressant ändå att läsa om hur flickorna oftast blev kära i äldre pojkar, medan pojkarna oftast blev kära i flickor i deras ålder, för att de tror att de inte lever upp till de äldre flickornas krav. Alberoni tar även upp andra kärleksteorier, bland annat De Rougements teori om att folk alltid söker efter den stora passionen och att äktenskapet därför skulle vara hotat, och Stendhals teorier om fyra sorters kärlek: den fysiska, den smakfulla, den flärdfulla och den passionerade.

En annan bok som jag läste och tyckte mycket om var Elin Wägners Norrtullsligan, om fyra kontorister i början 1900-talets Stockholm. Huvudpersonen Elisabeth och de andra försöker överleva på den knappa lön de får. Samtidigt kokar frustrationen under ytan bland kvinnorna: varför ska de betala skatt när de inte får något att säga om i samhället? Drömmar blandas med förtvivlan och vänskap frodas och tärs i den lilla vänskapskretsen. Tillsammans är de starka, men ibland är det svårt att gå enade.

Kamalas bok

Anna Lubińska / Adara Sánchez Anguiano

Huvudpersonen i Kamalas bok, skriven av Inger Edelfedt, befinner sig i gränslandet mellan tonårsrevolutionär och vuxendom. Hon har två jobb, en pojkvän och tak över huvudet, men känner ändå att det är någonting som saknas;

"Jag vill ju en massa saker och är inte särskilt dum men problemet är att jag inte kan vilja någon enskild sak tillräckligt starkt. /.../ Låtsas man tillräckligt bra så glömmer man till slut bort att man låtsas. /.../ Det enklaste vore förstås att låtsas att man vill vara en tjugotvåårig lönnfet blondin som jobbar i en presentaffär." (s. 23)

Över den sommar som romanen utspelar sig under, lämnas huvudpersonen av pojkvännen som bestämt sig för att åka och tågluffa med en kompis. Utan henne. Emellanåt varvas berättelsen med porträtt av personer i huvudpersonens närhet och känslostormar inuti henne.

Så här står det om hur hon och Stefan blev tillsammans: 
"Egentligen vet jag inte varför just Stefan är min pojkvän. Vi råkade bli ihop på en fest för fyra år sedan" (s. 15).

Och så här om hur hon känner att vara tillsammans med Stefan:
"Jag förstår inte varför det är så viktigt att Stefan ska vara kär i mig när jag själv hela tiden längtar efter något annat" (s. 16).

Hon blir passiv under sommaren, men tänker att hon ska utveckla sig själv, ta tag i saker och skriva färdigt den där diktsamlingen hon filat på väldigt länge, medan Stefan är borta, så att han, när han kommer tillbaka, får möta en ny version av henne. I hennes lägenhet börjar möglet ta över och det är knappt att hon vågar ta sig ut, för att hon då kommer att bli tvungen att göra sig fin. Som av en händelse, stöter huvudpersonen på en väninna som lever i ett lyckligt förhållande. Väninnan bjuder med huvudpersonen till ett sommarställe, där de ska spendera några dagar tillsammans med hennes pojkvän.

Kamala, som titeln åsyftar, är en flicka som huvudpersonen läste om i en tidning som liten. Kamala hittades i det vilda, tillsammans med hennes syster, och tros ha vuxit upp bland vargar. Systrarna togs till civilisationen för att uppfostras till människor. Det var bara Kamala som överlevde den övergången. Huvudpersonen tar henne från tidningsartikeln och flyttar in henne i sin egen kropp, där hon får växa upp och slåss. Kamala får bära huvudpersonens alla stormande känslor och allt som inte får synas utåt, att det finns inuti. I Ett flicklaboratorium i valda bitar - skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005, en doktorsavhandlning skriven av Maria Margareta Österholm, går det att läsa mer om Kamala och huvudpersonens psykologiska relation till henne.

Det finns mycket mer att diskutera kring ämnena i Kamalas bok, bland annat huvudpersonens självuppfattning kontra hur en ung kvinna bör se ut och vara. Så här säger hon i kapitlet Lycka: "Egentligen förstår jag inte varför jag inte är gladare. Jag träffar ju folk, går på fester och konserter, jag gör egentligen allt man ska göra när man är ung, och ändå känns det som om alltsammans är fusk. För vad jag verkligen är kan jag inte visa för någon" (s. 22). Så borde det inte vara, men så är det ofta.

Även om Kamalas bok är skriven för snart mer än 30 år sedan, den är närmare bestämt utgiven 1986, kände jag igen mig väldigt mycket i huvudpersonens sätt att tänka och känna, som om unga kvinnors liv vore universala och konstanta genom tiderna, på både gott och ont; "Man måste ju göra något av sitt liv. Man Måste Ju Göra Något Av Sitt Liv" (s. 23). Enkelheten och rakheten i Kamalas bok, gör att den är lätt att ta till sig. Samtidigt belyser Edelfeldt hinder som unga människor i samhället stöter på i deras liv, på ett väldigt bra sätt.