Vi är inte sådana som i slutet får varandra
Bara för att titeln till en roman är ett direkt citat från en Håkan Hellström-låt (Nu kan du få mig så lätt), ska en inte förvillas att texten inuti består av kärleksförklaringar och nyponrosor och har en ton som andas tidig 2000-talspoesi från Sockerdricka.nu, för då är man inne på alldeles fel spår. Nej, Katarina Sandbergs debutroman är inte drömsk och romantiserar inte verkligheten, snarare tvärtom.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar endast om kärlek, trots att huvudrollsinnehavaren, Cassiopeija Svensson, inte tror på kärlek. För nitton år sedan hade hennes mamma den klyshigaste kärleksnatten (plats: Paris, sällskapet: Cassiopeijas pappa, en okänd fransman med mörka ögon), som resulterade i en dotter, hon, och allt sedan dess tror inte Cassiopeija på kärlek. Ja, fram tills hon träffar killen med stort K och faller handlöst. Helt plötsligt heter hennes universums mittpunkt Casper och det är Casper hit och Casper dit. Det är Casper, Casper, Casper.
Casper bor två våningar ovanför henne. De träffas genom att Casper annonserar i trappuppgången om pianolektioner och Cassiopeija tror att det är en farbror, men så visar det sig vara Casper. Han jobbar som bartender på kvällarna och är redan tagen av en som heter Natalie, av Cassiopeija kallad "skökan". I teorin är Casper förbjudet område för kyssar. Ändå kysser de varandra i smyg i hissar, på sängar och när Caspers förhållande tar slut kan de äntligen bli tillsammans och Cassiopeija kan bli världens lyckligaste. Den enda hon någonsin har önskat är Casper. Men verkligheten som verkligheten oftast är, visar sig vara en annan och även de största sagorna har ett slut.
Cassiopeija kan vara den mest osympatiska romankaraktär jag stött på, på väldigt länge. Hon är nitton år och har flytt sin hatälskade hemstad (men har den ändå tatuerad på ena armen) för att läsa juridik i Stockholm. Hon kallar sig själv cynikernas cyniker och är både motsägelsefull och fördomsfull, något som gör att jag ogillar henne. En annan irriterande sak är att hon ibland känns äldre än nitton år, en tredje: att hon kallar huvudstaden för "hufvudstaden"och en fjärde, det som får bägaren att rinna över: att hon är oansvarig (och så himla himla ung).
Vid Cassiopeijas sida har hon tre personer: 1) Agnes, en självsäker och modig tjej, som är helt olik hennes juridikvänner, 2) Beatrice, hennes mamma, och 3) Christer Fuglesang, som hon skriver brev till, får agera abstrakt fadersgestalt, för att hennes mammas pojkvän mest ser ut som Jan Björklund, och aldrig riktigt varit hennes pappa.
Jag ska vara ärlig och säga att jag trodde att det skulle vara en fin kärlekshistoria, en sådan man får ta del av på några av dagens mest kända bloggar och även om det inte skulle sluta lyckligt, så skulle det ändå vara.. ja, ni vet. Fint. Kanske är det därför jag blir irriterad av betongrealismen och tänker att det här är dåligt. Till slut blir det för mycket av långa meningar, där satserna binds ihop med "och", och korta meningar, av ofullständiga satser istället, och för mycket av Casper, trots att han inte är närvarande har han ändå en förmåga att alltid vara där.
Det är någonting i Sandbergs hårda huvudkaraktär som får mig att vilja följa henne fram till slutet. Inte för att det är speciellt svårt. När jag läser Vi är inte sådana som i slutet får varandra känns det som att jag läser en chick lit, med en alldeles för smart huvudkaraktär, för att tempot är så högt. Det går i en vända från att Cassiopeija är ateist vad gäller kärleken, för att sedan vara en fanatiker. Lika snabbt blir Agnes Cassiopeijas vän, trots deras förflute, och Casper Cassiopeijas livskärlek.
Den här kärlekshistorien är svärtsam, det kan jag inte ta ifrån den. Men det är någonting i den höga farten som gör att jag inte riktigt fäster mig vid romansen och romanen. Den började lovande, men höll på att gå utför redan efter andra halvan.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar endast om kärlek, trots att huvudrollsinnehavaren, Cassiopeija Svensson, inte tror på kärlek. För nitton år sedan hade hennes mamma den klyshigaste kärleksnatten (plats: Paris, sällskapet: Cassiopeijas pappa, en okänd fransman med mörka ögon), som resulterade i en dotter, hon, och allt sedan dess tror inte Cassiopeija på kärlek. Ja, fram tills hon träffar killen med stort K och faller handlöst. Helt plötsligt heter hennes universums mittpunkt Casper och det är Casper hit och Casper dit. Det är Casper, Casper, Casper.
Casper bor två våningar ovanför henne. De träffas genom att Casper annonserar i trappuppgången om pianolektioner och Cassiopeija tror att det är en farbror, men så visar det sig vara Casper. Han jobbar som bartender på kvällarna och är redan tagen av en som heter Natalie, av Cassiopeija kallad "skökan". I teorin är Casper förbjudet område för kyssar. Ändå kysser de varandra i smyg i hissar, på sängar och när Caspers förhållande tar slut kan de äntligen bli tillsammans och Cassiopeija kan bli världens lyckligaste. Den enda hon någonsin har önskat är Casper. Men verkligheten som verkligheten oftast är, visar sig vara en annan och även de största sagorna har ett slut.
Cassiopeija kan vara den mest osympatiska romankaraktär jag stött på, på väldigt länge. Hon är nitton år och har flytt sin hatälskade hemstad (men har den ändå tatuerad på ena armen) för att läsa juridik i Stockholm. Hon kallar sig själv cynikernas cyniker och är både motsägelsefull och fördomsfull, något som gör att jag ogillar henne. En annan irriterande sak är att hon ibland känns äldre än nitton år, en tredje: att hon kallar huvudstaden för "hufvudstaden"och en fjärde, det som får bägaren att rinna över: att hon är oansvarig (och så himla himla ung).
Vid Cassiopeijas sida har hon tre personer: 1) Agnes, en självsäker och modig tjej, som är helt olik hennes juridikvänner, 2) Beatrice, hennes mamma, och 3) Christer Fuglesang, som hon skriver brev till, får agera abstrakt fadersgestalt, för att hennes mammas pojkvän mest ser ut som Jan Björklund, och aldrig riktigt varit hennes pappa.
Jag ska vara ärlig och säga att jag trodde att det skulle vara en fin kärlekshistoria, en sådan man får ta del av på några av dagens mest kända bloggar och även om det inte skulle sluta lyckligt, så skulle det ändå vara.. ja, ni vet. Fint. Kanske är det därför jag blir irriterad av betongrealismen och tänker att det här är dåligt. Till slut blir det för mycket av långa meningar, där satserna binds ihop med "och", och korta meningar, av ofullständiga satser istället, och för mycket av Casper, trots att han inte är närvarande har han ändå en förmåga att alltid vara där.
Det är någonting i Sandbergs hårda huvudkaraktär som får mig att vilja följa henne fram till slutet. Inte för att det är speciellt svårt. När jag läser Vi är inte sådana som i slutet får varandra känns det som att jag läser en chick lit, med en alldeles för smart huvudkaraktär, för att tempot är så högt. Det går i en vända från att Cassiopeija är ateist vad gäller kärleken, för att sedan vara en fanatiker. Lika snabbt blir Agnes Cassiopeijas vän, trots deras förflute, och Casper Cassiopeijas livskärlek.
Den här kärlekshistorien är svärtsam, det kan jag inte ta ifrån den. Men det är någonting i den höga farten som gör att jag inte riktigt fäster mig vid romansen och romanen. Den började lovande, men höll på att gå utför redan efter andra halvan.
Om detta talar man endast med kaniner
 |
| "Men det händer att jag drömmer om att höra ihop. Hur vet man, hur det borde varit?" |
Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa
Reportrarna Malin Olofsson och Daniel Öhman på Sveriges Radio åkte jorden runt, för att ta reda på hur det kommer sig att maten som finns i våra mataffärer är mycket billigare än någonsin. Sanningen, som numera finns nedtecknad på svart och vitt i den här boken, är mycket hemskare än vad man tror. Bland annat går det att läsa om sönderavlade djur, som främst avlas fram för att ge mer kött, snabbare än andra. Att djuren far illa är det ingen som bryr sig om, lika lite som ingen bryr sig att kreaturens ben är så svaga att de inte kan gå långa sträckor utomhus, utan att bryta dem. Det här handlar om att producera så mycket som möjligt på kort tid. Vi har sett skräckhistorierna från gårdarna på film, men bilderna av grisar med söndertuggade knorrar verkar på något vis ha försvunnit från vår näthinna? Och så köttskandalen i höstas, som inte står med i boken, men som är ett resultat av den rådande prispressningen och produktionsökningen.
Olofsson och Öhman åker även till Brasilien, som är störst i världen på sojaproduktion, och besöker stora som små plantage, som sår endera genmodifierade bönor och endera konventionella. De träffar människor och människor vars odlingar har tagit skada av de stora plantagens bekämpningsmedel, bekämpningsmedel som för längesedan har förbjudits i Europa, men som i allra största grad ännu används här, för att det är ett effektivt sätt att slå ut allting, för att man då snabbare kan börja livscykeln på nytt. Det finns fler negativa sidor av sojabönsodling: jorden blir fattigare på näringsämnen, de genmodifierade bönor slår ut de konventionella, skogar skövlas för att bli åkrar ...
Olofsson och Öhman åker även till Brasilien, som är störst i världen på sojaproduktion, och besöker stora som små plantage, som sår endera genmodifierade bönor och endera konventionella. De träffar människor och människor vars odlingar har tagit skada av de stora plantagens bekämpningsmedel, bekämpningsmedel som för längesedan har förbjudits i Europa, men som i allra största grad ännu används här, för att det är ett effektivt sätt att slå ut allting, för att man då snabbare kan börja livscykeln på nytt. Det finns fler negativa sidor av sojabönsodling: jorden blir fattigare på näringsämnen, de genmodifierade bönor slår ut de konventionella, skogar skövlas för att bli åkrar ...
Att läsa Matens pris är som att få ett knytnävsslag i magen. Det är så mycket som jag inte vet om hur maten produceras, och jag tror att det är många med mig, att en helt ny värld öppnas. Något som slår mig när jag läser Matens pris är att mycket av ansvaret läggs på konsumenten. Det är konsumenten som styr hur produktionen går till och konsumenten vill att maten ska vara billig, hur det går till, vilka som skadas, det bryr den mindre om. Men politikerna då? De kan inte göra så mycket så länge de är oense om miljö-, arbets- och övriga produktionsaspekter. I Holland får till exempel växthusodlare miljoner i bidrag i jordbrukssstöd, samtidigt som de betalar lägre skatt. Växthus som drivs av naturgas året runt och gödslas med konstgödsel, är inte det allra miljövänligaste alternativet på marknaden. Och när svenska kommuner och landsting ställde nya krav på livsmedel som skulle köpas in, fick grossisterna, som protesterar mot bland annat miljökraven, rätt, vilket är helt absurt.
Att leva så här ohållbart och på andras bekostnad går inte längre. Nu handlar det om att agera rätt, att försöka vända den negativa trenden, innan allting redan är förstört. Ett bra första steg är att läsa den här boken. Avslutande ger Olofsson och Öhman några tips på hur man ska agera i mataffären, handla KRAVmärkt och ekologiskt i så stor utsträckning som möjligt, fråga personalen hur djuren har blivit uppfödda och ju sämre svar man får desto sämre är det, och välja närproducerade grönsaker. För kan man, som konsument, göra saker, borde man också agera. Gör många små saker, kan man stjälpa stora lass tillsammans.
Tre i oktober
Tre böcker jag ska läsa i oktober:
1. Matens pris av Malin Olofsson & Daniel Öhman
Viktig.
2. Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg
Att titeln är ett Håkan Hellström-citat och att jag och Katarina har spelat i samma blåsorkester hör inte till anledningarna varför. Fast jo, kanske lite.
3. Cirkelns kvadratur
En antologi som ger inblick i Rysslands unga litteratur.
(Tecken på att det var längesedan jag var här: att jag hade glömt vad kategorin för dessa inlägg heter)