Sidor

Cathys bok

I egenskap som ”galen exflickvän” bryter sig Cathy in hos, vad hon i början trodde var, Victors farbrors hus. Inget konstigt med det, förutom att hon, när hon oskyldigt stack ner handen i brevlådan, hittade ett brev adresserat till Victor personligen angående fastighetsskatt. Nå, nu höjer alla lite grann på ögonbrynen kanske, och tänker att de kanske har skrivit fel adress, för Victor kan väl inte äga ett jättestort hus? Han vaktar ju det bara, under tiden som farbrodern är ute och gör vad det nu är han gör. Men, vadå, konstiga saker händer väl hela tiden, som till exempel: att Bookbirds oförklarligen blir dagens bloggblogs of note och att den hårde killen från Chino blir ihop med TAYLOR TOWNSEND (vars hysteriska beteende kan liknas med berättarjaget) av alla människor i Orange County. Sedan går det upp för Cathy, och för oss i egenskap av dagboksläsare, att Cathy aldrig träffat Victors farbror en enda gång. Existerar han ens? Varifrån kommer alla pengarna? Har det någonting med maffian att göra? Och så spinner det vidare, det blir allt trassligare och, bokstavligen, mindre trovärdigt. (Jag tyckte att storyn var löjlig och kommer med största sannolikhet inte att läsa de andra böckerna i serien, men så är jag också en aning äldre än den tilltänkta åldersgruppen.)

För att inte avslöja allt för mycket av själva handlingen är det kanske lättast att fokusera på objektet Cathys bok som, efter lite googlande, fick mycket uppmärksamhet redan före utgivningen. Säkert på grund av allt arbete med boken, för att göra det så interaktivt för läsaren som möjligt. Först av allt dagboksformen och marginalklottret. Sedan har de tryckt upp servetter, brev, tidningsurklipp, dödsattest, sidor ur Cathys skissblock m.m. som de har lagt i en plastficka, förseglat med röd tejp och på den en text: Em – here’s the proof. Keep it safe. Cathy. Här ges en möjlighet att följa Cathys fotspår samtidigt som man läser. På wikipedia går det att läsa att det är en "Young Adult novel with Alternative Reality Game elements".

Som om inte det var nog, människorna bakom trilogin om Cathy Vicker har även gjort det lätt för läsare/fans runt om i världen att prata om berättelserna i en annan virtuell värld, med andra ord: c-y-b-e-r-s-p-a-c-e (läs: flickr, youtube, myspace och ett eget forum). Det finns till och med en app som man kan ladda ned och lösa mysteriet där istället (man får chansen att höra ringa numret på bokens framsida och (!!!) höra Cathys telefonsvarare). Det hade i och för sig varit bättre, eftersom bevismaterialen är så många att det tar en väldigt lång tid att ta fram allting i ordning, samtidigt som man läser.

Minns ni förresten bloggen Black Ascot? Den skrevs av en destruktiv flicka vars livsöden slutade med självmord, men egentligen var det en enda PR-kupp från Malmö Opera. Det fanns ingen Erika. Och det finns ingen Cathy heller. Skillnaden mellan Black Ascot och Cathy är att i man Cathys fall inte försöker få henne att verka verklig (inte verklig åtminstone - det vill säga: inte kommunikativ med sina fans), utan det är bara för att sprida information om böckernas existens och de lägger ner otroligt mycket tid (och förmodligen pengar) för att göra det.

På svenska har det bara kommit ut två av tre hittills, vad jag kan hitta – Cathys bok och Cathys nyckel. Den tredje, Cathy’s ring, gavs ut på originalspråk 2009. Sean Stewart och Jason Weisman står för manus. Cathy Brigg har illustrerat.

What's in your bookish purse?


Det här hade jag i min tygpåse torsdagen den 26 maj: kalender, brev, pennskrin, solglasögon, Norwegian wood av Haruki Murakami, nycklar, lypsyl, mobiltelefon och plånbok.

Ett litet hål i mörkret

Hur många förluster kan en person stå ut med innan mörkret helt uppslukar en inombords? Calle har redan förlorat sin pappa och farfar, inte ska väl farmor också försvinna, trots hennes starka hjärta?

Tyngden är som bly och likförbannat oåtkomlig, den går inte att r a d e r a .

Calle går givetvis inte längre på lektionerna. Han har börjat flyta iväg. Besöker farmor varje dag på sjukhuset, fotograferar en haltande duva som han sedan hittar död. Alla bara dör. Men inte farmor. Nej, inte farmor som alltid skrattar. Hon har ju ett sådant starkt hjärta. Det säger de ju. Även om hon har börjat hosta så hemskt.

Jag borde kanske nämna något om Calles mamma, lillebror Örjan och Örjans marsvin Svante som också är ledsna, såklart, men det här är Calles bok raktigenomhjärtat.

Tonen är litegrann som hos Gunnar Ardelius och Björn Sortland, fast vad vet jag. Det kan lika gärna vara för att Ingrid Olsson använder sig av samma teknik som de; korta meningar och lite text på varje sida. Inga onödiga ordspill. En sträckläsningsvarning känns också befogad, eftersom meningarna är så korta att det går så fort, det går inte riktigt att hindra att ögonen far iväg till nästa rad och nästa sida. Dessutom vill jag veta vad som kommer att hända, om klumpen som bildats i magtrakten kommer att lösas upp av sorg eller lycka eller inte alls.

Vänta! Det finns något mer. En doft av nyduschat. En röd halsduk. Ett hål i mörkret där ljuset sipprar in.

Igelkottens elegans

Det finns en enorm hyllningskör enkom för solisterna Renée Michel och Paloma Josse - den ena en portvaktstant som lever ett dubbelliv tillsammans med sin katt Leo (döpt efter den store Tolstoj) och den andra en överbegåvad (men inte så att en blir avundsjuk och störs av det för att en inte var lika insiktsfull i samma ålder) tolvåring med självmordsplaner. De arbetar och lever i en värld som inte skapades för dem, utan för välbärgade människor som inte kan citera Feuerbach eller insett att katter inte är människor. Åh, jag vill bara krypa in i deras gömställen och fråga om jag får dricka te med dem och prata om allt möjligt.

Andra personer som är värda att nämnas för deras enastående prestationer: Kakuro Ozu (japanen som förändrar allas liv) och Manuela (städerskan, tillika Renées bästa väninna).

Inte minst i hemlandet Frankrike omfamnar man författaren Muriel Barbery för hennes "intelligenta berättelse", som även har blivit film och vunnit ännu flera hjärtan. Även bookbirds' andra halva, blåmesen, tyckte omätbart mycket om och skrev att den tillhörde kategorin "böcker som lovar gott från början och som sedan fortsätter precis lika bra som man kunnat hoppas".

Med det i bakhuvudet packade jag förstås ner Igelkottens elegans i resväskan och tog med mig den ända ner till Frankrike, när jag skulle besöka vår ovannämnda fågel. Den njöts med omsorg, det ska jag säga er, lite i taget, men tog alldeles för snabbt slut ändå. Kan inte säga att jag sällar mig i kören, eftersom det känns som att någonting saknas, eller möjligen uteblev/valdes bort. Besviken? Överraskad? Kanske. Ja, lite. Men hallå, låt er inte slås ned, för det här är en mycket bra bok! ++++ till världens sanna rörelser och Kakuro Ozus toalett (och lite till).

Great house

Hur mycket jag än vänder och vrider på det, verkar jag inte kunna hitta rätt, för att på bästa sätt beskriva Nicole Krauss' senaste roman, Great house (på svenska: Det stora huset). Den har en svårförklarad komplexitet som är både utsökt och trasslig/omvägar. Litegrann: en tät skog att gå vilse i, för att den inte har ett specifikt slut.

Det slutar med att jag ritar en karta. Som börjar vid Nadia, den ensamma författaren, men det är inte säkert att det är där berättelsen startar. Nadia är en av fem jagperspektiv, som får utrymme mellan dessa pärmar. För att hålla dem isär, binder jag sidenband vid deras handleder, lägger detaljer på minnet; tonlägen, namn, färger. Alla dessa historier blir som öar i ett stort hav. De handlar om relationer till människor och ting, att minnas och att längta/sakna; den ena starkare än den andra.

Det är meningen att kartan ska hjälpa mig att inte förlora mig i all information, som att slänga smulor på vägen där jag går. Och ändå gör jag det, tappar bort huvudleden, om det nu finns en sådan när ingenting sker i kronologisk ordning. Jag får lista ut vägen ur skogen själv, lägga färdigt pusslet på egen hand. Antingen det eller att bli uppäten av hajar eller kannibaler.

Från ett fågelperspektiv ser jag sakta men säkert hur alltfler av dessa öar kopplas ihop med varandra. Det är fascinerande, hur de förbinder sig med, och påverkas av, varandra, något de inte vet om själva.

Ursäkta förvirringen mellan skog/hav(öar) (även om det finns likheter dem emellan, läs novellen Musiken av Johanna Ekström i Titta hon kryper), jag är själv fortfarande något bortkommen och det som i början skulle vara ett försök att "skriva mig loss" från Great house har fallerat totalt. Jag försökte redan efter två-tredjedelar ta en paus från läsningen, men jag kunde inte sluta tänka på pappan och Dov, Isabella och Yoav,Lotte och Arthur, och det där omnämnda skrivbordet och Daniel Varsky, vem det nu var. Kan. Inte. Sluta.


/Sammanfattningsvis: inget omedelbart bombnedslag som Kärlekens historia, men vad den växer fortgående och efteråt. Sträcker sig högre upp, längre in. Nu när jag läser inlägget om Kärlekens historia (för första gången på år) slås jag av likheterna som, på sätt och vis, även är olikheter. Nicole Krauss, I adore you./

Chroniques de l'oiseau à ressort/P1s bokcirkel

När jag fick höra att P1:s bokcirkel skulle läsa Murakami drabbades jag genast av en vansinnig lust att haka på (nej, jag är inte pensionär. Det känns viktigt att påpeka det). Efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra under några dagar inhandlade jag ett pocketexemplar av den aktuella boken, som en liten present till mig själv. Bokcirkelns sammansättning samt bland andra Stjärtmes' och min favoritbokhandlares åsikter om Murakami bidrog till att jag var nästan löjligt entusiastisk inför projektet. Kanske var jag mer peppad då än när jag i förra veckan, åtta dagar efter Bokcirkeln, äntligen korsade mållinjen.

Chroniques de l'oiseau à ressort (eller Fågeln som vrider upp världen som den heter på svenska) handlar om en trettioårig man som heter Toru och som i början av berättelsen verkar vara en i stort sett vanlig kille, möjligtvis något av en toffel. Toru har slutat på sitt jobb utan att riktigt veta varför och spenderar nu dagarna med att städa och laga mat i sitt och hustruns gemensamma lilla hus. Hans passivitet verkar dock snarare dra till sig än stöta ifrån sig märkliga människor och företeelser.

Till en början fann jag romanen lika delar fascinerande och absurd. Jag fäste mig vid ett flertal träffande beskrivningar och formuleringar och jag blev otroligt nyfiken på var i hela världen histoiren var på väg. När det sedan blev dags att lyssna på det efterlängtade första programmet hade jag höga förväntningar. Cirkeln levde upp till huvuddelen av dem; under lagom lång tids trevlig diskussion satte deltagarna ord på mycket av det som jag känt. Peppnivån var med andra ord fortsatt hög.

Redan under andra etappen började jag dock tappa fokus; intrigen blev allt mer märklig samtidigt som väldigt många saker pågick i min egen vardag. Drömmar, konstiga sammanträffanden, övernaturliga inslag och krigshistoria blev alla delar i berättelsen. En morgon går Kumiko hemifrån som vanligt, men hon kommer inte hem igen. Toru blir naturligtvis överraskad, förvånad, orolig men han verkar inte ta några initiativ. Jag frustreras av att Torus liv verkar rusa förbi medan han står bredvid och ser på. Vart tog alla vägen, vem är mannen med gitarrfodralet och vem är barnet som vaknar om natten? Cirkeln, som åtnjöts ihop med hemkokt vaniljsås, lugnar ner mig och visar att jag inte är den enda som är förvirrad.

Från och med fjärde 'läsläxan' började det gå utför om inte med entusiasmen så med läsningen och den tid som ägnades däråt. Visserligen gav Murakami en del svar, men samtidigt hänger ett oroväckande antal trådar lösa. Torus universum växer och antar ogreppbara dimensioner. Men det är inte förrän boken redan är utläst som jag inser att det kanske var en sån där 'svår' bok (typ Blonde) i alla fall. Trots att den börjar med spaghettikok och slutar nästan lika vardagligt.

Ärligt talat kommer jag att sakna cirkeln mer än boken. Jag har ännu inte varit med i någon bokcirkel själv, om man inte räknar ett mycket misslyckat försök att vara med i en internetbokcirkel för några år sedan som gick i stöpet redan efter en bok - den var urdålig -, men jag skulle gärna göra ett försök en dag. Cirkeln har refererat (ibland på ett inte helt adekvat sätt) och dissekerat Chroniques de l'oiseau à ressort men även använt den som avstamp för mer personliga samtal och reflektioner.

Nu tycker ni kanske att det här inlägget inte är mycket att komma dragandes med efter en dryg månads tystnad, eftersom att det sätter bokcirkeln före själva boken. Men programmen är verkligen värda att lyssna på (här), och de har hjälpt mig att ta mig igenom den här boken. Visserligen är jag ganska säker på att jag skulle ha läst ut den på egen hand också, men med radions hjälp har mitt utbyte av den blivit mycket större.

Chroniques de l'oiseau à ressort har nu varit en permanent del av min tillvaro i nästan sju veckors tid. Det kommer inte att bli helt lätt att skiljas från den, särskilt eftersom jag kommer att jämföra det jag läser den närmaste tiden med den. I min oro över att inte hitta någonting som är lika bra finner jag beviset för att jag inte bara tyckte om cirkeln utan även boken. Mer Murakami? Gärna.

från Vi, de drunknade


Det kommer en tid i en sjömans liv, tänkte jag, när han inte längre hör hemma på landbacken och sedan överlåter han sig åt Stilla havet där inget land hindrar ögat, där himlen och havet speglar varandra, ända tills upp och ned förlorar sin betydelse och Vintergatan liknar skummet från en våg som bryts, när planeten rullar som en båt mitt i stjärnhimlens sjunkande och stigande bränning och solen bara är en liten glödande punkt av mareld på nattens hav.

- Carsten Jensen